Mia Stéens villa är ombonad. Två tydliga teman trängs om utrymmet: änglar och Elvis. Änglarna kommer främst från Mia – Elvis-bilderna och de amerikanska flaggorna från hennes man Boie. De blev tillsammans 2003, gifte sig två år senare på Mallorca och kom att tillbringa i princip all tid tillsammans efter det.
En morgon i september kunde Mia plötsligt inte få liv i Boie. Han hade dött i sömnen, helt utan förvarning och allting vändes upp och ner.
Mia Stéens stora passion är handarbete. Bland annat är hon med i en sluten Facebook-grupp där några handarbetande kvinnor, spridda över hela landet, samlas. Främst för att diskutera just handarbete.
– Men alla har vi några krämpor som vi öppnar oss om. Jag skrev att jag inte skulle vara aktiv på ett tag eftersom min man gått bort, eftersom allt var så jobbigt, berättar Mia.
I förra veckan fick hon veta att hon hade ett stort brev att hämta ut. Hon gick till utlämningsstället, såg att brevet var skickat från Kalix och tänkte att det nog hade blivit något fel eftersom hon inte känner någon där.
När hon öppnade brevet blev hon fullständigt överväldigad. Där låg en stor filt, ihopsatt av 140 virkade rutor, alla i olika mönster och färger. Där låg också en lunta med 19 personliga brev, ett från varje person som bidragit till filten.
– Filten är helt fantastisk. De har gått ihop och gjort de här rutorna. Att det finns så mycket kärlek till en människa som de aldrig har träffat, säger Mia och tårarna kommer så fort hon börjar prata om det.
– Samtidigt som det är glädje i detta har jag gråtit väldigt mycket när jag läst breven också, säger hon.
Det är inte bara Facebookgruppen som hört av sig. Mia Stéen är rörd över all omtanke som omslutit henne sedan Boie försvann. Grannar, vänner, kollegor, alla har tröstat. Samtidigt blir ensamheten svår, och det blev inte lättare när hennes pappa fick en stroke för några veckor sedan. Hon firade jul med barnen dagen innan julafton, men efter det har det varit tomt hemma. Filten har kommit till stor användning.
– Jag tar på mig den och sitter med den omkring mig på kvällen. Det har blivit mycket gråt. Det är en förtvivlan som inte går att förklara.
Mia Stéen tar fram breven.
– De bor på ställen jag inte visste fanns. Grillby, Näsåker, Skagersvik, Enånger . . .
Hon läser högt, med tårar i ögonen. Vissa brev är kortfattade, andra långa och detaljerade med berättelser om egna erfarenheter av sorg. Alla är fulla av kramar, tröst och varma tankar.
Boie är fortfarande högst närvarande i hemmet. På foton förstås – inte minst från parets många resor till Las Vegas och Graceland – men också andligt. Och han tyckte mycket om Mias handarbete.
– Jag har aldrig fått så mycket uppskattning från någon som jag fick från honom. Han gav uppskattning för allt i vardagen. Och vi gjorde nästan allt tillsammans.