Stearinljusen lyser i det lilla röda huset på Mjölbyslätten. På menyn: potatisgratäng, kycklingspett, tomatsallad och quesadillas.
– Vi tänkte att ni vill fota när vi äter, säger Josephine Diffner och ler.
För mer än tio år sedan anordnade hon och några kompisar syjunta hos varandra. Men sysakerna glömdes ofta hemma – det var roligare att prata, äta och dricka vin. Snart bildades det som i dag går under namnet Fetmaklubben.
Helena Fredriksson minns tillbaka:
– På en promenad diskuterade vi BMI. Jag sa till de andra att min övervikt klassas som extrem fetma, vilket de andra tyckte var konstigt.
Samtalen om den egna kroppen fortsatte. Sedan dess har de fem medlemmarna träffats en gång i månaden hemma hos varandra för att äta middag. 2014 startade de instagramkontot Fetmaklubben666 som fylls av bilder på dallrade lår, veck och lättklädda nakendanser.
Där får deras egna kroppar synas – precis som de är.
– Det här är bara en kul liten grej för ett gäng vänner. Men det är också en motståndshandling. Man ska inte ta plats som tjock kvinna. Så då bestämde vi oss för att skapa en sfär där vi kan göra just det, berättar de.
Vännerna säger att de märker att Instagrams algoritmer tar bort deras klipp fortare om de visar för mycket hud, i jämförelse med liknande bilder på smala kvinnor.
– Sociala medier kan verkligen ge människor en skev självbild. Men samtidigt har det också bidragit till att fler olika kroppar visas nu än förr då traditionell media var de enda som bestämde vad som skulle synas, säger Helena.
I år har de fem vännerna gjort något de pratat om länge: En almanacka med bilder på tjocka kvinnor där all vinst går till Motala kvinnojour.
– Att vi fick en deadline och vet att pengarna går till något bra gjorde att vi äntligen fick ändan ur vagnen, säger Josephine.
Några av bilderna är på dem själva, andra på kvinnor de inte känner men som ville ställa upp. Hur Fetmaklubbens medlemmar ser på sin egen kropp varierar.
Ann-Sofi Brax, som är äldst i gänget, har alltid varit bekväm i sin kropp.
– Det märktes när du skulle fotograferas, säger Josephine och Helena.
För dem är känslan för den egna kroppen tudelad. När de först såg bilderna på sig själva i almanackan kändes det ovant och lite jobbigt.
– Det här är ett sätt att också utmana sig själv till att ta plats. När vi såg helheten insåg vi hur fin almanackan blev. Vi är stolta över den.