Vi hukar lite under en portal av djupgrön vildvin när vi kliver in på tomten med det vackra namnet Junibacken. Vi följer den stenbelagda gången och rundar en ormhassel just framför boningshuset. Det ligger där, rödmålat och med vita knutar alldeles i skogsbrynet. Birger och Maggan byggde det själva för snart 40 år sedan och huset har förstås en egen historia att berätta.
Men det är inte därför vi är här.
Birger och Maggan, med Johansson i efternamn, har bjudit in till sitt orangeri.
Först är det knappt att man lägger märke till det, så väl passar det in i sin omgivning. Men Birger tar täten och kliver barfota bland mossa och tallbarr på den lilla stigen upp på kullen.
En rejäl stenbumling, nästan metern hög och minst det dubbla lång, ståtar vid vänstra gaveln. För det är så det är här på kullen. Stenarna och till viss del också granarna och tallarna har bestämt hur stort det lilla huset fick bli och exakt var det kunde ligga.
Birger har kämpat och slitit med spännband och spätt, men det går till en viss gräns, sedan kan inte naturen rubbas med mindre än sprängmedel och det var förstås inte aktuellt.
Men att börja beskriva byggtekniken redan här vore att gå händelserna i förväg. Vi backar tre år i tiden, det var då Maggans dröm tog form. En sejour på internet ligger bakom hela projektet. När Maggan slösurfade vid datorn en dag fick hon nämligen syn på ett vitt, vackert orangeri. Birger kallades till skärmen och tog sig genast an uppdraget.
– Vi promenerade runt här på tomten och funderade på var vi skulle kunna lägga det, säger han.
Kullen användes inte till något särskilt och efter lite planerande slog de fast att det var den bästa platsen.
Ganska snart förkastades dock ursprungsidén med ett vitt hus. Birger letade bland annonser och hittade gammalt rött tegel som turligt nog visade sig finnas så nära som i Skänninge, bara några mil väster ut. Teglet blev golv, hög sockel och vägg i ett av hörnen där kaminen numera står. Under en tur till en antikhandel i Motala fyndades stora, vackra gjutjärnsfönster som kom att passa perfekt.
– De var skitiga och trasiga. Förmodligen kommer de från någon gammal fabrik, säger Birger och demonstrerar att varje fönster har en liten vädringsruta som går att öppna.
Han fortsätter att berätta om bygget och inredningen och det visar sig att varje liten del, varje liten detalj, har en historia. En del av virket letade Birger fram på en god väns gård. Takbjälkarna har legat staplade i drygt 20 år, hittills utan nytta, på en såg i Lycketorp i Mjölby. En av väggarna är ett gammalt flak till en vagn som stått i Maggans föräldrahem. Bordet var en gång i tiden takplankor och spåren där vattnet rann av finns kvar.
Det är lätt att tro att Birger arbetat som hantverkare i hela sitt liv.
– Nej, nej, jag är pensionerad polis. Främst hundförare, säger han och skrattar. Smålänning i botten, inflyttad till Östergötland.
Birger har skapat nya rötter alltså. Till skillnad från Maggan som bor och lever där hon är uppvuxen.
– Min bror har tagit över Östergården där vi bodde som små, och mamma bor i dag i ett renoverat torp här intill. Jag lekte ofta i den här backen när jag var liten. Det är härligt att det är vår tomt numera.
Namnet Junibacken då?
Ja det har Birger och Maggan lagt till, helt enkelt för att det är så fint.
– Vi tycker om månaden juni, säger Maggan. Och dessutom fyller vi år då, båda två.
Birger visar på hängrännorna som han tillverkat av smala, raka granstammar. Tålmodigt har de huggits ur med stämjärn och sedan målats med tjära som ett par vänner destillerat ur kådrikt trä.
Vi kliver in genom den stora dörren och axlarna liksom sjunker en smula. Här är lugnt, ljust och inbjudande. Porlandet från bäcken som Birger grävt alldeles utanför hörs något svagare. Ett stort bord med plats för många är allt som finns i orangeriet. Ja, några ormbunkar förstås, men rummet är inte övermöblerat. Maggan, som både fotograferar och målar i akvarell har några av sina tavlor upphängda på väggarna och fönstren. När det är dags för Mjölby konstrunda i slutet av sommaren blir orangeriet ett av stoppen längs vägen.
– Allra mysigast är här på kvällarna, säger Maggan. Då tänder vi ljus i skymningen och då blir det så vackert.
Kaminen borta i ena hörnet borgar för en skön höst också. Ja, i julas tog familjen till och med glöggen och pepparkakorna här, vid det stora bordet.
När vi går ut i sommaren igen har solen nått till näckrosorna i dammen. De är bortskämda och öppnar sig inte förrän de är nöjda med ljuset.
Vi rundar boningshuset för att hälsa på tre ytterligare familjemedlemmar. I hagen ett tjugotal meter bort, står nyfödda fölet Macodes tätt intill mamma Macleaya och mormor Magnesia.
Naturen i Himmelsby levererar energi.
Vi tackar för besöket och går ut under vildvinet igen. Fyllda av inspiration och mätta av god rabarberpaj, bakad av huvudingrediensen som plockats direkt från trädgården. Så klart.
