HOGSTAD
Margot Andersson har alltid tyckt om att spara saker.
Saker som hon fått, som blivit kvarlämnat på gården och även arvegods. Av alla de sakerna har hon nu skapat ett eget museum i drängstugan.
– Det var när vi byggde lusthuset och vi letade fram de fina fönstren till huset som jag började städa i drängstugan, berättar hon.
Med hjälp av ett av barnbarnen städade hon upp i stugan och sedan började Margot Andersson iordningställa museet.
Margot och hennes man Stig Andersson kommer båda två från lantbrukarfamiljer. Med flera gårdar som ursprung, och nu en egen gård där förra ägaren lämnat kvar en del, fanns mycket material till att skapa ett museum.
Varje sak i drängstugan har en historia. Margot kan berätta om varje pryl.
– Vasen på bordet fick faster Rut av tacksamma patienter. Både hon och hennes syster arbetade som sjuksystrar. Hon och hennes syster Berta levde tillsammans i en gemensam bostad i hela sitt liv, berättar Margot Andersson.
Bredvid vasen ligger ett fotografi på Rut och även en tidningsartikel som skriver om henne när hon gick i pension.
– Rut blev 97 år och hennes syster Berta dog när hon var 86 år, säger hon.
Vi sitter inne i stugan som har använts till många olika ändamål genom åren.
– Först var stugan bostad, sedan har det används som bagarstuga, drängstuga, snickarbod, tvättstuga och nu är den museum, säger Margot Andersson.
På ett bord står en vacker pelargon.
– Pelargonen är gammal. Den har jag fått via min mamma från farmor Elin som dog 1957, säger hon.
Bakom blomman har Margot Andersson hängt upp ett fotografi på sin farmor.
På en dörr hänger några omsorgsfyllt broderade klänningar.
– Dem har jag fått av en väninna. De är sydda av en släkting till väninnan som tragiskt blev intagen på Birgittas mentalsjukhus som ung, och sedan aldrig blev frisk igen, berättar hon.
Att höra Margot Andersson berätta om alla sakers historia gör att man förstår att den lilla stugan är full av livsöden.
– Jag kunde inte slänga sakerna. De har ju alla varit till någons nytta, säger hon.
På väggen hänger ett kollage med bilder och handskrivet papper av Margot Anderssons morfar.
– Han berättade för mig att han en gång började skriva om sitt liv, men kom av sig när en väns son dog, berättar hon.
Nu berättar i stället Margot Andersson om flera människors liv i sitt museum.