– Han tar ju egentligen också märkena, säger hon förtjust. Han simmar ju med mig. Han bara köper dem inte.
Farfar Kai Jonsson har kommit på ett perfekt sätt att ha roligt ihop med barnbarnet Emmie Beidegårdh. 1 mars 2016 tog hon sina första simtag, två dagar innan farfar opererade handen. Så fort den var i någorlunda skick igen, så började de simma ihop.
– Jag har alltid gillat simning som motionsform – fast jag har inte tagit så många märken som Emmie, säger Kai och skrattar. Det är ett härligt sätt att umgås med sitt barnbarn!
Emmie började snart ta märken och det gick jättebra. Sex år gammal fixade hon järnmagistern. Då höll hon till i Boxholms simhall där det inte alltid var så mycket folk i bassängen.
– Sen blev det paus med märkestagningen ett tag, säger Kai. Vi simmade bara för att det är kul.
Sen kom Emmie på att hon ville fortsätta, och just nu är det lätt att få plats i bassängen i Lundbybadet. Nu är det nästan tomt.
– Kanske det enda positiva med coronatiden. Den som vill ta märken kan passa på, konstaterar Kai Jonsson.
Just i dag har Emmie simmat ryggsim 750 meter. Hon har livräddningen, klädsimmet, djupdykningen och hoppet från trean kvar. De sista momenten måste vänta tills Lundbybadets utebassäng öppnar.
– Svårast? Ingenting, säger hon. Jo, kanske längddykningen. 14 meter är långt. Det gick åt tre försök.
Och så hoppar hon i på nytt, tätt följd av farfar. Han ska nu livräddas, och det går hur lätt som helst.