Eftersöksjägaren Bertil Almquist, utanför Sya, tränar sin nya jämthund Hobbe, tolv månader, att hitta älg både vid jakt och eftersök.
Det är högsäsong för olyckor och för Anders Karlsson och Bertil Almquist innebär det att de har extra koll på mobilen. När det sker en olycka i den västra länsdelen (Motala, Mjölby med omnejd) är det till dem som polisen hör av sig till om ett påkört djur har linkat iväg in i skogen. Och med sig tar de sina arbetskamrater och familjemedlemmar, Rocky, Dora och Hobbe. Yngst i skaran är Hobbe som är tolv månader. Han behöver lära sig lite hyfs eftersom han hoppar upp på folk, berättar Bertil. Men när det gäller viltspårning vet han däremot vad han ska göra.
– Det är älg han är utbildad för. Han är en jämthund och rasen är särskilt avlad för det. Vildsvin går också bra och i andra delar av landet kan de användas till björn, säger han.
I ett skarpt läge där en skadad älg gått in i skogen går Bertil med Hobbe i lina i första hand. I vissa lägen kan han även släppa honom för att jaga ikapp älgen, vilket kan bli många kilometer.
– Hans jobb är att vara ute i femton, tjugo minuter och sen komma tillbaka till mig. Och sen ut igen och hålla kontakten hela tiden.
När Hobbe hittat älgen skäller han och springer runt djuret. Målet är att få älgen att stå stilla.
– Då hör jag var de är och då kan jag smyga dit och kika om det är ett djur vi bör skjuta.
"Alla kan lära sina hundar att spåra", säger Bertil Almquist.
Nuförtiden har Bertil inte haft så många uppdrag eftersom det inte har varit så många älgolyckor i hans eftersöksområde. Desto mer finns det att göra för Anders och hans hundar. 5-åriga Rocky spårar rådjur medan 4-åriga Dora används för att spåra vildsvin.
Olika raser har olika sätt att spåra vilket framgår klart när dagens viltspårningsträning genomförs. Vi ses på Bertils mark utanför Sya.
"Det är ett sätt att ha rolig med sin hund", säger Bertil Almquist som är på väg mot dagens spårträning med jämthunden Hobbe.
När Bertil närmar sig med selen börjar Hobbe ivrigt vifta på svansen. Äntligen händer det något kul, verkar han tänka efter att ha stått bunden en stund. Bertil har redan förberett "banan" genom att dra ett älgben i ett snöre över ett område på några hundra meter. När selen byter plats med halsbandet så förstår Hobbe att jobbet börjar.
Sedan går det undan. Han småspringer runt stenar och träd. Vädrar i vinden, letar och springer vidare. Och vid ett träd ligger slutligen målet, ett älgben. Hobbe tuggar med god aptit.
För att hundarna ska tränas extra mycket får de gärna kalasa på ben från djuren de ska bli experter på att hitta. Hobbes specialitet är älg.
Anders Karlsson har fyllt ketchupflaskan med blod från nötdjur som han droppar i terrängen samtidigt som han drar en klöv från en hjort efter sig i gräset för att göra ett färskt spår.
Därefter är det dags för Anders hundar att spåra. Dora är av rasen norrbottenspets och Rocky en engelsk springer spaniel som egentligen är fågelhundar.
– Alla hundar kan spåra, sedan är de individer och det kan vara olika vad de klarar av, säger Anders.
Hobbes spårrunda luktar fortfarande i marken så för att göra ett nytt färskare spår har Anders med sig en ketchupflaska som visserligen har ett rött innehåll men som består av blod från nötdjur.
– Det brukar man kunna köpa i affärer och jag har även blod i frysen, säger han.
Rocky hittade snabbt hjortbenet som Anders har dragit i backen tidigare och på så vis skapat ett spår.
Dora, fyra år, är en norrbottenspets och används främst för att spåra hjort och vildsvin.
Något rådjursben har han inte med sig så i dag får hundarna prova att spåra dovhjort. Han knyter fast det i snöret, drar det i backen och droppar lite blod i terrängen emellanåt. När spårpasset börjar tar det inte lång tid för vare sig Dora eller Rocky att hitta benet.
För att hundarna ska bli bra på sitt jobb gäller det att börja träna dem när de är unga. I början är det samarbetsövningar och vardagslydnad som gäller.
– Det bästa är att hunden får följa med mycket. Sedan läggs spårträningen till, förklarar Bertil.
Genom att tugga på benet i spårslutet får de både belöning och blir extra präglade på det vilt de ska eftersöka eller jaga.
Både Anders och Bertil uppmuntrar hundägare att spårträna med sin hund. Det ger hunden en bra mental stimulans. Hur duktig hunden blir beror (förutom individens egenskap) även till viss del på rasens egenskap samt vilken träning den får.
– Man kan börja hemma med en köttbulle, säger Bertil.
Anders Karlsson har sina hundar i lina när han spårar: "Det är inte bra om det går för fort heller när man ska hitta skadade djur", säger han.
För att hundarna ska tränas extra mycket får de gärna kalasa på ben från djuren de ska bli experter på att hitta. Rocky, fem år, av rasen springer spaniel är expert på att spåra rådjur.
För att få jobba med trafikeftersök måste hunden klara ett spårprov. Vill man avancera så finns det spårtävlingar att vara med i. Bertils andra hund, treåriga Drulle, är prisad som viltspårschampion, vilket gör honom extra stolt.
Vad är det bästa med att jobba med eftersök?
– Man känner att man gör en insats och får dessutom jobba med sin hund samtidigt, säger Anders.
– Ja, och vi kan bidra till att minska lidandet för skadade djur, säger Bertil.
De passar på att vädja till bilister att respektera och sänka farten när eftersöksjägarna jobbar i vägkanten. Och att märka ut platsen för olyckan så att skadade djur hittas fort och får ett förkortat lidande.
Vid en viltolycka ska man ringa 112 och Anders Karlsson vädjar till bilister att sänka farten när de ser eftersöksjägarnas varningstält i kanten.