I ABF:s lokal Ostkupan är det fullsatt. Gamla som unga har samlats för att höra Dina och Jovan Rajs berätta om hur det var att vara unga under Andra världskriget.
– Det känns meningsfullt att berätta, säger Dina Rajs.
– I början var det oerhört jobbigt. Men belöningen är känslan av att det vi gör är viktigt, säger Jovan Rajs.
Dina och Jovan Rajs var unga i andra världskrigets Jugoslavien. Då kände de inte varandra, deras upplevelser av Förintelsen skiljer sig åt. Men gemensamt har de att de överlevde, och 1955 träffades de på ett judiskt sommarkollo. 1968 flyttade de till Linköping, och sedan till Stockholm. Men barndomens upplevelser sitter kvar i dem.
– Vi minns ganska mycket av vad som hände för att det var så många traumatiska händelser, säger Dina Rajs.
1941 kom kriget till Jugoslavien. Då var Jovan Rajs 8 år gammal, och Dina skulle fylla 3. De kommande fyra åren blev kantade av skräck, sorg och smärta för de båda barnen. Dina Rajs hamnade i Ungern med hjälp av falska papper, men flera gånger var det nära att hon upptäcktes.
– Det var århundradets kallaste vinter. Jag och hushållerskans son lekte det bankade på ytterdörren. En polis kom in till oss. Han tittade på hushållerskan och frågade om hon var judinna, men hon sade nej.
Den gången överlevde Dina tack vare hushållerskan, som sade att även Dina var hennes dotter. Annars hade hon dödats och slängts i en isvak i floden Donau.
– Spädbarn kastades levande i vakarna, berättar Dina.
En annan gång var det nära att Dina, som bytt namn till Maria och börjat bära ett kors runt halsen, tog ett piller menat att ta hennes liv, när hon hörde grannen ropa: "De har kommit för att hämta en judisk familj".
– Mamma tog mig i handen, drog mig in i sovrummet, låste dörren. Sedan hämtade hon en liten plåtask och tog ut två tabletter. Hon hämtade vatten och sade: Maria, vi ska ta dessa tabletter snabbt och samtidigt. Tårarna rann. Vi tog upp våra glas och så hörde vi från trapphuset: "De har hämtat en judisk familj och gått".
Jovan Rajs fick bo i getton och tvångsarbeta. Han gömdes och hittades. Till slut fördes han till koncentrationsläger, bland annat Bergen-Belsen.
– Det fanns inga gaskamrar där, människor skulle dö av kyla, svält och sjukdomar.
Jovan förde dagbok under sin tid på koncentrationslägren. Men det var nära att han inte tog sig därifrån.
– Får man diarré, som jag fick, så rinner allt genom tarmarna. Man smälter som en snögubbe i vårsolen.
Jovan klarade sig, men det var knappt. Ungefär samtidigt dog Anne Frank i samma läger.
Lyssnarna i lokalen kan inte värja sig för det råa i Dinas och Jovans berättelser. Som när de berättar om pojkar som slängdes levande i massgravar.
1945 var kriget över, och Jovan och Dina Rajs hade båda överlevt. Dina var unik nog att ha båda sina föräldrar kvar, men Jovans hela släkt hade mördats i kriget. Den 27 januari är internationella minnesdagen för Förintelsens offer, dagen då Auschwitz-Birkenau befriades.
– Hela denna vecka är ägnad till Förintelsens minnesdag, säger Dina Rajs.