MJÖLBY
När Juan Olivares ska fotograferas med en av sina skulpturer blir han rörd. Hans ögon tåras en aning. I tjugo år har han skapat i sin ateljé. Att han påverkas av att vi pratar om det stundade uppbrottet är synbart.
– Ja, det känns vemodigt, nästan deprimerande, men jag kan ändå inte jobba med lera, säger Juan Olivares Vega, 72 år.
På hans handleder sitter stödarmband. Han har i flera år brottats med artros i lederna. Det är det som nu sätter stopp för hans fortsatta skapande i lera.
Upphör ditt skapande nu?
– Nej, nej, nej, aldrig. Jag kommer hitta något annat. Jag kan inte sluta. Även i sömnen föder jag idéer till kommande skapande. Det finns ingen väg att fortsätta med keramik, men det kan bli bra i alla fall säger han.
På en av väggarna i ateljén hänger flera tudelade skulpturer. I mitten högst upp på en hylla står en tavla. En vy över Chile.
– Jag kom till Mjölby och Sverige 1984. Hela min familj flydde från Pinochets förtryck och vi är utspridda över hela världen.
Hans syster bor i Spanien, han har en bror i Belgien, och en annan bror i USA.
– I många år kände jag mig splittrad. Första tiden i Sverige, med annat klimat, annan mat och saknaden till min familj.
Han kom först ensam.
Hustrun och barnen kom några månader senare. Han berättar att familjen hotades av utvisning. Många Mjölbybor protesterade mot detta. Främst barnens skolkamrater och lärare. Flera demonstrationer arrangerades. Till slut beviljades familjen Olivares uppehållstillstånd av humanitära skäl.
– Jag är så tacksam över den hjälp jag och min familj fick från alla Mjölbybor.
I Chile utbildad han sig till ekonom. Han ville egentligen bli läkare från första början. Av en slump såg han en utbildning till fotterapeut. Efter två års utbildning i fotterapi fick han två jobb. Ett som ekonom på ett försäkringsbolag, och det andra jobbet som fotterapeut.
Det hade han nytta av i Sverige.
– Parallellt med mitt konstskapande drev jag min egen firma som fotterapeut.
Han har sedan sin ungdom sysslat med måleri, teckningar och skulptur, men saknade utbildning. 1999 antogs han till en tvåårig kurs på Lunnevads folkhögskola.
2003 fick Juan Olivares Vega Mjölby kommuns kulturstipendium med motiveringen:
"Genom sin stora skicklighet att forma skulpturer i lera hjälper han oss att förstå en invandrares upplevelser av lidande och förnedring, men också av skönhet och livsglädje. Juan Olivares Vega ger oss nya tankar, ny gemenskap och främjar kulturutbyte mellan svensk och chilensk tradition och konst".
– Livet har så många möjligheter och vägar. Ibland spännande och ibland jobbigt. Livet är upp och ner hela tiden, säger han.
Han sneglar på min kamera.
– Är det svårt att lära sig tekniken? Kanske kameran blir mitt uttryckssätt framöver, säger han nyfiket.
I månadsskiftet november december tänker Juan Olivares Vega ha öppet hus i sin ateljé för att sälja alla sina skulpturer och övrig konst. Fram till sista augusti kan man se några hans verk på biblioteket i Mjölby.
– Om man vill och tänker positivt så fungerar det mesta. Kanske var det ödet att jag vann pengar och fick råd att köpa en brännugn och drejskiva för tjugo år sedan. Vad tro du? Säger han och tittar på mig.
Jag tror att Juan Olivares Vega kommer fortsätta skapa. Inte så mycket i lera. Vi kanske istället får se hans nya verk i måleri, eller kanske med hjälp av fotografi.
Som Juan Olivares Vega säger:
– Skapandet har ingen åldersgräns.