På en grustäkt i Mjölby fyller Caroline "Carro" Eriksson skopan på sin grävmaskin med van hand. När hon kliver ur möter hon upp med ett stort leende. Hon älskar sitt jobb och kallar sig skämtsamt för Grävinnan af Mjölby.
– Äta, sova och jobba, det är mitt liv och det trivs jag med.
Men livet har inte alltid varit enkelt för Carro. I många år var det bara drogerna och missbruket som gällde och hon var långt nere på botten.
– Mitt liv är ändå en solskenshistoria och jag vill visa att man kan ändra sitt liv även om allt känns mörkt.
Den tunga perioden började när Carro var 19 år och flyttade till en egen lägenhet i Prästgårdsliden i Mjölby.
– Jag blev kompis med min granne som var a-lagare, han var lite äldre än mig. Jag hängde mer och mer med hans gäng och jag började röka hasch, dricka sprit och ta tabletter.
Samtidigt som missbruket upptog mer och mer av hennes liv arbetade hon som kanslist på anstalten i Skänninge. Men efter en tid fick hon lämna tjänsten på grund av sitt missbruk och för att hon blev ihop med en av de intagna.
– När han muckade var det någon i personalen som skvallrade att jag mötte upp honom utanför. Det blev slutet på den anställningen, berättar Carro med ett snett leende.
Sedan blev livet "pannkaka" som Carro uttrycker det. Hennes fasta punkt i livet blev missbruksvännerna som kändes som en familj.
– Jag hade en bra uppväxt och jag var bortskämd av mina föräldrar. Men jag var mobbad i skolan och fick en väldigt dålig självkänsla och mådde dåligt.
Så det kändes bättre hos dina nya vänner?
– Jag blev sedd och accepterad för den jag var i det gänget. Trots allt var det ett bra gäng som delade på allt.
Carros liv tog ytterligare en vändning när hon kontaktades av de som festdrogade i Mjölby. De ville "rädda" henne från gänget hon hängde med.
– Så en nyårsafton testade jag att knapra amfetamintabletter och sedan var det en festdrog även för mig.
Hur var känslan första gången du testade amfetamin?
– Helt underbar, jag gick som på moln. Och senare gillade jag att kilona rasade, att jag inte behövde sova och att jag kunde dricka mer alkohol.
Ett halvår senare började Carro skjuta amfetamin med sprutor. Längs vägen försvann den positiva känslan helt.
– Det var samma dag som jag blev av med min häst som jag tog den första nålen. Efter det gick det snabbt utför, jag bodde i trappuppgångar och i skogen.
Carro flyttade till sin pojkvän i Linköping som var en storlangare av narkotika. Det gav henne full tillgång till knark och missbruket blev om möjligt ännu värre.
– Jag var så jäkla illa däran, jag vägde 38 kilo och det var bara drogerna som gällde.
Polisen hade span på paret och det slutade med att båda åkte i fängelse. Carro fälldes bland annat för 50-60 olovliga körningar och drogförsäljning. När hon satt inne fick hon missfall, vilket ledde till att hon mådde ännu sämre.
Fick du någon hjälp av anhöriga?
– Givetvis försökte mina föräldrar hjälpa mig, men jag var så nere i botten så jag var inte mottaglig för någon hjälp.
Var du på något behandlingshem?
– Flera gånger och jag var även på LVU-hem, men det gjorde bara saken värre. Det fanns mycket narkotika på behandlingshemmen och jag var också en av de som sålde där.
Det var när Carro återigen blev gravid som livet vände.
– När graviditetstestet var positivt slutade jag direkt och det är 20 år sedan, säger Carro stolt.
Du fick inget sug efter droger?
– Nej och jag fick inget återfall. Jag bytte livsstil, jag var färdig med livet som missbrukare.
Carro säger att hennes främsta drivkraft till att sluta byggde på att "socialen jäklar inte ska få ta mitt barn". Och hon har fortfarande ett jäklar anamma inom sig.
– Det fanns de som var skeptiska till att jag skulle klara av att vara drogfri, så jag tänker fortfarande att jag ska minsann visa vad jag går för.
Det nya livet innebar en stor omställning för Carro. Hon hade flera skulder hos kronofogden och hon kände sig väldigt ensam efter att ha brutit med alla från sitt gamla liv. Efter ett säsongsjobb inom Mjölby kommun under fem år fick hon en tjänst där hon även utbildade sig till grävmaskinist.
– Mitt nya beroende är att köra min grävmaskin, skrattar Carro.
– Det är sjätte året som jag arbetar som grävmaskinist och jag längtar verkligen till jobbet varje dag.
Är det ett svårt jobb?
– Det tar lång tid att lära sig, man måste gräva med känsla och försöka känna varje sten med skopan. Jag kommer aldrig bli fullärd, vilket jag tycker är bra.
I Carros arbete ingår bland annat att gräva i samband med vattenläckor, vid underhåll och nyanläggninar. Och hon tar gärna jouren på kvällar, helger och nätter.
– Att åka ut när det är en vattenläcka är alltid spännande, då vet man att det är skarpt läge.
Carro berömmer även sina kollegor som hon kallar "markgubbarna", och hon är glad över att vara med i ett så bra team.
Vet de om ditt tidigare liv?
– Jag vet inte om alla vet, även om jag är väldigt öppen med det liv jag levde tidigare. Den tiden är ju ändå en del av mig, även om jag inte mådde bra och gjorde saker jag inte gillade.
Hur känns det att tänka på då och nu?
– Det har gått 20 år sedan jag slutade med skiten. Jag är jäkligt stolt över min bedrift att ta mig ur missbruket och börja ett nytt liv.
Och nu är du Grävinnan af Mjölby?
– Haha. Ja, jag tycker att det passar mig.