Det är snarare ett album än en bok, men det berättar historien i text och bild om Vera Larsson som föddes 1901 i en kuskbostad på Boo gård utanför Västra Harg. Det var Veras morfar som var kusk på gården. Veras mor jobbade också på gården, som husa, men hade ingen tur med männen. Veras far drog direkt och fick åtta barn i två andra äktenskap. Vera fick en lillasyster, men hennes pappa tog till Amerikat.
Själv fick Vera börja arbeta efter konfirmationen, som hemhjälp i finare familjer.
Boken som Ing-Marie hållit på och samlat och sammanställt material till i två år innehåller ett myllrande persongalleri, inte minst pappa Gillis skomakarsläkt.
Det bygger mycket på minnen. Mest egna, men även sådana hon fått berättade för sig. Ing-Marie stod som enda barnet väldigt nära sin mor.
Skulle det ha blivit en annan bok om du skrivit den 1967 när din mamma gick bort?– Nej det tror jag inte. Mina minnen har jag kvar, och jag har fotoalbum, mammas poesibok, och dagboksanteckningar, säger Ing-Marie, i dag 86 år.
Dagboken får läsaren ta del av, bland annat dagarna våren 1922 när Vera via en gemensam bekant såg den stilige skomakarsonen Gillis Hagelin för första gången. Hon är 21 och har ett tungt och efterhängset arbete som hemhjälp i en Östermalmsfamilj med sommarnöje i skärgården. Han är en Mjölbygrabb som gör rekryten i Stockholm. En blixtförälskelse beskriven i bästa veckotidningsnovellstil uppstår mellan dem. ”Jag är kär, kär i honom. Du älskade jag törs skriva så om du blott visste...”, skriver hon i sin dagbok och oroar sig för hur hon, en fattig flicka ”som äger ej ens ett hem”, ska kunna få honom.
Men bröllop blir det hos skomakarna i Karlslund utanför Spångsholm, och tillsammans med Gillis bror köper de ett hus högst upp på Egebybacken där det naturligtvis inrättas skomakarverkstad och där så småningom Ing-Marie föds.
– Jag tycker absolut att fler borde skriva sin egen och sina föräldrars historia, säger Ing-Marie som jobbat som journalist och tidigare skrivit flera böcker och artiklar i hembygdsböcker.
Visst är det lokalhistoria hon ägnar sig åt även här. För det handlar inte bara om Vera utan om en tid och en tidsanda som inte finns mer och som behöver dokumenteras.
Hjälp med layout och tryckning fick hon av ett lokalt tryckeri. Nu har Ing-Marie lämnat några ex till biblioteket och bokhandeln har fått en bunt till försäljning.