Ord som Bengt-Åke Jorstig ofta återkommer till i vårt samtal är tro, tröst och hopp. "Tron ger mig trösten att jag ska se mina killar igen. Jag har inget att förlora på att tro, jag har allt att vinna."
Redan när Bengt-Åke Jorstig öppnar dörren till sitt hus i Mjölby känner man sig välkommen. Ett tryggt handslag och ett varmt leende bjuder in till samtal. Vi slår oss ned i de sköna fåtöljerna i Bengt-Åkes arbetsrum.
Väggarna i hemmet är fyllda med minnen. Flera av fotografierna föreställer tre pojkar i olika åldrar tagna under deras uppväxt.
– De var väldigt sportiga, säger Bengt-Åke om sina söner. När Rickard fyllde 40 år fick han och hans bröder en resa till Köpenhamns maraton. Alla tre sprang loppet.
Det lyser i ögonen på Bengt-Åke när han pratar om sina barn. Minnena är otaliga och det är många fina stunder han fått tillsammans med sina pojkar.
Men en kväll i början av februari i år förändrades livet för Bengt-Åke.
Han skulle just stänga av mobilen och gå in på en gudstjänst i Centrumkyrkan i Boxholm när det ringde i telefonen.
Bengt-Åke berättar att han aldrig kommer glömma samtalet från hustrun Britt-Marie.
– Du måste komma hem för det har hänt något fruktansvärt sa hon. Mikael är död.
En chockad Bengt-Åke satte sig i bilen och körde hem till Mjölby. När han kom innanför dörren möttes han av ett ofattbart besked.
– Det är inte bara Mikael, det är Rickard också berättade Britt-Marie.
En kväll i början av februari i år förändrades livet för Bengt-Åke Jorstig. Han skulle just stänga av mobilen och gå in på en gudstjänst i Centrumkyrkan i Boxholm när det ringde i telefonen. Bengt-Åke berättar att han aldrig kommer glömma samtalet från hustrun Britt-Marie. "Du måste komma hem för det har hänt något fruktansvärt sa hon. Mikael är död."
Rickard och Mikael hade tillsammans med några vänner åkt ned till Tyrolen i Österrike för att åka skidor. Det hade snöat rejält under ett par dagar och lavinvarningar var utfärdade i området. Bröderna var vana offpiståkare och de hade hyrt en kunnig lokal guide de åkt med vid tidigare skidresor. Ändå var olyckan framme.
Vid den lavin som tog brödernas liv dog ytterligare två svenskar och den österrikiske guiden.
Det dröjde inte länge innan nyheten om brödernas död var i tv, radio och tidningar. Då satt Bengt-Åke och Britt-Marie redan i bilen på väg till Rickards och Mikaels familjer i Örebro.
– Vi packade våra saker och åkte iväg direkt. Det var omtumlande och jag vet inte hur jag ens tog mig till Örebro. Jag minns inget av resan. Vi satt tysta och försökte ta in det som hänt.
När vi ses är det höst och det har snart passerat nio månader sedan lavinolyckan. Kastanjelöven i Bengt-Åkes trädgård utanför fönstret lyser i orange och snart är det Alla helgons dag. En högtid då man tänder ljus på gravar och minns människor i sin närhet som har gått bort.
– Vi är upptagna i helgen så vi var i Örebro igår och gjorde i ordning gravarna, säger han. Jag blir mer påmind om dem när jag är där. Det känns extra. Minnena och saknaden blir mer påtaglig. Jag känner inte att det är negativt, utan det är positivt att man får minnas killarna på ett speciellt sätt den här helgen.
När vi ses är det höst och det har snart passerat nio månader sedan lavinolyckan. Kastanjelöven i Bengt-Åkes trädgård utanför fönstret lyser i orange och snart är det Alla helgons dag.
Det finns en självklarhet i rösten när Bengt-Åke pratar om döden. Ett ämne som annars kan vara svårt att prata om, oavsett om man själv har drabbats av närstående som gått bort.
– Jag förstår att det finns de som har svårt att närma sig sorgen, och det märker jag på dem. En del kommer fram och frågar hur man mår och hur det går för mig, men det känns egentligen bara som en fras man slänger ur sig. En del vill så väl, men för andra är det bara en rutinsak.
– På något sätt har det som hänt visat karaktären hos vänner och bekanta. Vi har fått ett oerhört stöd och deltagande från många människor. Även från sådana som man minst anar. Jag är väldigt tacksam för all empati jag har fått känna från många människor. Det kan aldrig bli för mycket av empati.
Bengt-Åke berättar om en händelse i en affär i Mjölby som berörde honom starkt.
– Jag träffade en bekant när jag var ute och handlade. När han vände sig om vid kassan och såg mig började han storgråta. Då kände jag att den här personen vet vad det handlar om. Jag blev ledsen också och funderade på hur han kunde känna så. Det han visade var ärligt menat.
"Visst tvivlar man ibland. Det är när man är som mest ledsen. Det gör man även om man inte drabbas av hemska saker", menar Bengt-Åke Jorstig.
Ord som Bengt-Åke ofta återkommer till i vårt samtal är tro, tröst och hopp.
– Tron ger mig trösten att jag ska se mina killar igen. Jag har inget att förlora på att tro, jag har allt att vinna. Även om det inte skulle vara som jag tror att det är, så har jag förlorat så otroligt lite på att tro i förhållande till vinsten om det är sant. Det blir en win-win-situation. Det liv jag har levt i min tro har jag levt på ett sådant sätt att jag har inget att ångra.
– Det är många vänner som inte är med i kyrkan som reagerat på min tro. Det tycker jag är fantastiskt. De har sagt att de förstår att det är tron som hjälper, och så är det. Den har gett döden en annan dimension och innebörd, för det är inte slutet.
Snart är det jul. Första julen utan Mikael och Rickard.
– I lördags firade vi Philip, som fyllde 40 år. Mikael och Rickard har varit en tillgång när vi har samlats och det är klart att vi saknar dem nu. Det kommer fler jular, högtider och födelsedagar som gör att det upprepar sig. Det går inte att dra sig undan. Man vill vara med och bidra till att se barnbarnen glada. Skulle man dra sig undan blir det värre. Både för barnbarnen och för en själv.
– Vi brukar samlas alla familjer på vårt sommarställe utanför Karlskrona i Blekinge en vecka varje sommar. Det gjorde vi även i år. Vi hade jätteroligt. Där var Mikael och Rickard drivande i lekar och turneringar. I år var de inte med och vid såna tillfällen märks det att de saknas.
Rickard och Mikael Jorstig hade tillsammans med några vänner åkt ned till Tyrolen i Österrike för att åka skidor. Det hade snöat rejält under ett par dagar och lavinvarningar var utfärdade i området. Bröderna var vana offpiståkare och de hade hyrt en kunnig lokal guide de åkt med vid tidigare skidresor. Ändå var olyckan framme.
Brödernas bortgång i lavinolyckan fick stor uppmärksamhet i media. Men att hans sorg blev offentlig ser han inte som ett problem.
– Det fanns något positivt i att få förklara hur jag kände det och upplevde det. Eftersom alla visste vad som hade hänt behövde jag inte berätta det. Det kan vara skönt att slippa berätta och dra fram det gång på gång.
Vi avslutar vårt samtal ute i Bengt-Åkes trädgård. Han har tagit fram räfsan för att få bort kastanjerna från gräsmattan så att de inte fastnar i gräsklipparen. Samtidigt berättar han att det funnits stunder det senaste året då hans tro satts på prov.
"Jag förstår att det finns de som har svårt att närma sig sorgen, och det märker jag på dem", säger Bengt-Åke Jorstig.
– Visst tvivlar man ibland. Det är när man är som mest ledsen. Det gör man även om man inte drabbas av hemska saker. För mig finns det inte bara svart eller vitt. Men jag har aldrig ifrågasatt Guds existens eller kärlek och aldrig varit rädd för att bli bitter. Det kan ligga nära till hands annars. Jag har kommit till insikt att bitterhet skadar mig själv och ingen annan. Därför är det inte något alternativ. Jag har frågat och krävt en förklaring, men det har aldrig utmynnat till någon bitterhet.
– Man ska inte dra sig undan. Det är bara att sörja på och försöka ta sig igenom.