Bengt-Åke Jorstigs söner omkom i en lavinolycka i februari förra året. Nu har han besökt platsen.
– Det bestämdes ganska snart efter olyckan att vi skulle åka ned till olycksplatsen. Redan förra hösten började vi kolla upp när det skulle kunna passa.
En kväll i början av februari 2022 förändrades livet för Bengt-Åke Jorstig. Han skulle just stänga av mobilen och gå in på en gudstjänst i Boxholm när det ringde i telefonen.
Bengt-Åke berättar att han aldrig kommer glömma samtalet från hustrun Britt-Marie.
– Du måste komma hem för det har hänt något fruktansvärt sa hon. Mikael är död.
En chockad Bengt-Åke satte sig i bilen och körde hem till Mjölby. När han kom innanför dörren möttes han av ett ofattbart besked.
– Det är inte bara Mikael, det är Rickard också, berättade Britt-Marie.
I den stora lavinolyckan i Österrike som tog brödernas liv dog ytterligare två svenskar och deras österrikiske guide.
Det har nu gått lite mer än ett och ett halvt år sedan olyckan. Den 11 september åkte 13 vuxna och 13 barn ner till Österrike och staden Landeck i Tyrolen.
– Jag tror att alla som man kan kalla anhöriga var med. Vi flög från lite olika håll och sammanstrålade där nere på torsdagen.
Minnesplatsen för offren vid lavinolyckan.
Det är inte första gången som Bengt-Åke besöker den lilla staden i gränsområdet till Italien och Schweiz.
– På våra skidresor har vi bott på samma hotell i 20 år. Från början var det ett litet gästhus, men nu är det ett stort hotell med spa. Ägaren Klaus har vi lärt känna genom åren. Han kom till begravningen i Sverige.
På lördagen var det dags att åka upp till platsen där lavinolyckan skedde.
– Det var ett äventyr i sig. Platsen ligger på 2 200 meters höjd och det var brant. Jag har nog aldrig varit så rädd någon gång när jag åkt bil eller buss.
Bengt-Åke berättar att Klaus hade packat bussen full med ost, korv, öl och även dricka till barnen. På vägen upp hämtade de upp polismästaren i Spiss.
– Det var han som ledde räddningsarbetet. Den omkomna guidens farbror följde också med.
Bussen stannade 800 meter från där sönerna hittades. Sista biten fick sällskapet promenera upp i en sluttning.
– Jag har aldrig känt mig så gammal. På de 800 metrarna fick jag säkert stanna och vila tio gånger.
En av de sista bilderna på Bengt-Åkes son Rickard. Polismästaren som var ansvarig för räddningsinsatsen hittade Rickards mobiltelefon. I mobilen finns filmer och bilder från det sista åket.
Uppe vid olycksplatsen finns en stor sten som idag är ett minnesmärke. En minnesplatta och två korslagda skidor i metall. Där skidorna korsas finns en namnskylt med guidens namn. I spetsen av skidorna sitter brödernas namn och på den nedre delen de två män som också omkom vid olyckan.
– Det är den enda stenen där uppe. Den står ensam där. Vi hade en stund på drygt ett par timmar där vi satte oss ned i naturen och helt enkelt bara satt. Det var en otroligt vacker plats. Det var tyst. Vi pratade inte så mycket med varandra.
Hur gick dina tankar när du satt där?
– Det är svårt att säga. Inför resan hade jag dubbla känslor. Jag funderade på hur det skulle gå. Vad skulle jag göra där? Innan resan tänkte jag att det här kommer bli som begravningen. Men det var fint att få den här tiden även i Österrike. Helhetsbilden är att jag hade ångrat mig om jag inte hade rest.
Bengt-Åke berättar att det var känslomässigt att befinna sig vid platsen. Familjen har åkt i backarna i trakten tillsammans och det var många ljusa och fina minnen som dök upp.
– Vi grät och det var mycket känslor. Situationen är som den är. Det var inte alls så att vi satte punkt när vi var där, utan mer ett steg på vägen. Sorgen har inte gått över. Det går upp och ned. Det kommer stunder när jag är jätteledsen. Men min tro, och därmed hoppet att ses igen, är den trygghet jag har i livet.
Uppe på olycksplatsen finns en stor sten som idag är ett minnesmärke. En minnesplatta och två korslagda skidor i metall.
Att få vara tillsammans med andra vid olycksplatsen menar Bengt-Åke var en värdefull del av resan.
– Det kändes som vi stöttade varandra i vår sorg. Jag tror inte att det hade blivit samma gemenskap om vi hade åkt till platsen tätare inpå olyckan. Flera av de killarna som var med på resan har Mikael och Rickard åkt skidor med i många år, men vi har vi bara hört deras namn. Nu fick vi träffa dem och deras familjer och det var en positiv upplevelse.
I Bengt-Åkes telefon finns bilder från resan, men även bilder och filmer från sonen Rickards mobiltelefon.
– Här är de uppe på toppen och ska strax åka sista åket. Ser du vilken blå himmel det är? Det här fotot är nog det sista som togs, säger Bengt-Åke och visar en bild på sonen.
Telefonen hittades av polismästaren på olycksplatsen. Bengt-Åke lyckades med lite hjälp få ur bilderna ur minneskortet.
– Det är verkligen en guldgruva. Fantastiskt att kunna sätta sig ned och minnas pojkarna med hjälp av bilderna.