Tro i Mjölby
– Jag vet egentligen inte själv vad jag tror på. Jag är icke-troende, men ändå tror jag, säger Anna Sjöstrand.
I Annas butik i Mjölby samsas stenar och kristaller i olika färger med oljor och ljus. På hyllorna hittar man halsband, tarotkort och böcker.
När Anna var i 40-årsåldern upplevde hon att det var något som ropade på henne, utan att hon visste vad det var.
– Eftersom jag numera håller på med astrologi och numerologi kan jag se att det händer något med oss människor i 40-årsåldern. Vi börjar ifrågasätta saker och ting. Vem är jag? Ska det vara så här?
Anna beskriver det som att hon sökte efter någonting. Vid ett tillfälle besökte hon en mässa i Mjölby.
– Där fanns allt från healing, tarotkort och olika former av kanaliseringar. Kanaliseringar är när någon plockar ner information från till exempel döda, änglar eller från universum. Jag tog några visitkort på mässan.
Den första kursen som Anna gick handlade om healing.
– Det är en energiform som är starkt ifrågasatt. Många religioner har något liknande, handpåläggning eller att man ber en bön tillsammans med någon.
På kursen träffade hon en kvinna som gått en annan kurs. Den ena kursen ledde till den andra. Efter en astronumerologutbildning och ytterligare kurser i healing hoppade Anna på en mystikskola med shamansk inriktning.
– Det kändes lustigt först, men jag började ändå. Sedan gick jag alla fem åren.
Anna säger att mystikskolor har funnits i alla tider och att förklara vad de handlar om är svårt för en oinsatt.
– Om jag förklarar för dig kommer du inte förstå, för du måste uppleva det själv. Under utbildningen går man igenom årshjulet med fyra solhögtider och fyra månhögtider.
Enligt Anna jobbar de med elementen jord, luft eld och vatten. Kursen innehåller gudar, gudinnor, änglar, djur och örter.
– Man arbetar extremt mycket med sig själv och möter sina skuggor. Att förstå sig själv, förstå hur jag tar in och påverkar min omgivning tycker jag är väldigt viktigt för att bli en bra människa i balans.
Men shaman låter ju ändå lite skumt.
– Många av mina kurskamrater kallar sig för häxor, witches eller witchers. Jag har valt att inte kalla mig shaman, häxa eller druid. Vi är lika men ändå olika. En del håller på med kristaller, andra med örter. Alla hittar sin grej. Jag använder det jag vet, men mer för mig själv och de som kommer hit till butiken.
Hon säger att hon väljer att bara vara "Anna" eftersom hon utgår från sin kunskap och sina erfarenheter.
– Att driva en kristallbutik, ge healing och jobba med örter, astrologi, magi och att hjälpa människor, betyder det att man måste tillhöra en tro eller religion? Måste jag vara "häxig" och lite konstig? Jag är fortfarande "Anna" som är vanlig, har familj och barn och jobbar med ett annat jobb vid sidan av butiken.
Hon menar att mycket av det hon håller på med inte går att förklara, vilket kan vara en anledning till att folk är kritiska.
– Jag tror att det handlar om rädsla. I Sverige är vi hårt hållna när det gäller alternativ medicin. Vi ska inte tro, vi ska veta och ha fakta. I Kina har de till exempel använt örter i flera tusen år. Det går inte att förklara, men många mår bra av det.
Anna tycker att media ofta hittar extremfallen, stället för att berätta om en vanlig människa som köper en kristall och mår bättre.
I resten av världen är det inte konstigt, säger hon.
Att tro är något som är personligt återkommer hon ofta till. Och att besöka butiken är frivilligt.
– Egentligen är min tro bara min. Allt annat är verktyg av det jag lärt mig. De som kommer hit kommer av en anledning. En del kommer in för att de är nyfikna. Många säger att de kommer in och tankar energi. Det har egentligen inte med min tro att göra, utan det handlar om något annat. Sökandet efter någonting.
Vad säger du till de som tycker att det du håller på med är nonsens?
– Du har en fri vilja och du har rätt att säga det. Alla har rätt att ha sin egen åsikt. Vi måste kunna vara överens om att vi tycker olika och ändå vara vänner. Det handlar om medmänsklighet och respekt.
Anna berättar att hon med sina redskap vill hjälpa människor som mår dåligt att må bättre och att det hon erbjuder är ett komplement till vården eller psykiatrin.
– Självklart ska du söka hjälp hos vården. Ibland räcker inte vården till och du behöver något mer, något annorlunda, något som du kanske inte kan sätta fingret på. Jag finns här och lyssnar på människor, vi är dåliga på det idag.