För både Per-Anders Eriksson och Johnny Waldau är det stor skillnad på jakt och jakt. "Det här gör man inte för att det är roligt att skjuta. Det finns inte en eftersöksjägare som inte mår dåligt av att se när djuren far illa", säger Per-Anders Eriksson.
– Johnny är oerhört viktig för oss och vi är väldigt tacksamma för det jobb han gör. Han sätter djurens mående först och ställer alltid upp, säger Per-Anders Eriksson, länsansvarig polis i Nationella viltskyddsrådet i Östergötland.
Johnny Waldau är uppväxt i skogen och har alltid intresserat sig för jakt, men att han skulle gå och bli eftersöksjägare efter pensionen var inget han själv hade planerat.
– När jag gick i pension köpte jag en bra hund. Det fick en annan jägare reda på, och de hade dåligt med rådjurshundar på den tiden, så då fick jag frågan om vi inte kunde hänga på.
Sedan dess har Johnny varit ute längs vägarna och i de östgötska skogarna både dag och natt. Vad klockan är när telefonen ringer bryr han sig inte om.
– Jag vill alltid se till att åka ut så fort som möjligt på en olycka. Många gånger ligger djuret med skadad rygg eller nacke och då vill jag inte vänta en halv dag innan jag åker.
När Johnny Waldau inte tar hand om skadade djur sysslar han med en hel del andra aktiviteter. Något han alltid har intresserat sig för är dans och teater.
Inte helt sällan innebär plötsliga viltolyckor att Johnny avbryter andra aktiviteter.
– Vi brukar åka och dansa på lördagskvällar. I höstas hann jag inte mer än att göra mig i ordning, sätta mig i bilen och åka ut på motorvägen innan telefonen ringde. Då var det bara att ta nästa avfart och vända hem. Och alla jular och nyårsfiranden ska vi inte prata om. Det har jag fått förbud på i två år, men det hjälper inte. Jag åker ändå.
Det var nära att även Correns intervju blev inställd när Johnny fick ett samtal om en olycka samma morgon.
– Jag skulle ha varit ute idag. Det kom en spårbunden olycka utanför Hulterstad, och hade de inte fått tag i någon annan hade jag åkt, så hade ni fått vänta. Djurens mående är det jag värnar mest om.
Johnny Waldau och hans två tikar, Hjortrikets Luna och Freja. Båda är bayerska viltspårhundar, en ras som passar särskilt bra i eftersökssammanhang.
Att hitta djuren är inte alltid helt enkelt, förklarar Johnny. Särskilt rådjur, som är de som drabbas oftast i viltolyckor, kan ta sig långt och gömma sig på kluriga ställen.
– Det har hänt att jag följt efter rådjur i en och en halv kilometer, och det händer att jag börjar ett sök vid elva på kvällen och kommer hem först vid fem på morgonen. Ibland får man åka ut igen och fortsätta på morgonen. Jag försöker alltid att inte släppa djuret innan jag vet om det kommer klara sig.
Att Johnny har en envishet med sig i arbetet råder inga tvivel om, och det är en egenskap som uppskattas av hans kollegor, menar Per-Anders Eriksson.
– De har sagt att det hunden inte hittar, det hittar Johnny. Det har jag aldrig hört om någon annan. Han är otroligt bra på att läsa av djuren, att veta hur de tänker och var de gömmer sig.
Som eftersöksjägare kan man inte vara mörkrädd. "Många olyckor sker när det är mörkt, och då kan man inte vänta till nästa dag."
Eftersöksuppdraget är inte heller helt riskfritt. En stor del av arbetet sker i mörker, något som gör skogen betydligt mer svårnavigerad. Johnny visar upp några av de skador som hans byxor har fått under åren.
– Här var det taggtråd, här vassa pinnar och här några buskar, säger han och pekar på de olika lagningarna.
Han har även råkat ut för stukade händer och annat under åren, men en av hans värsta upplevelser var när hans hund Freja ramlade ner i en bergsskåra.
– Det var på natten så det var mörkt, och vi såg inte sprickan i berget. När jag vände mig bakåt mot Freja var hon försvunnen, men jag hörde henne gnissla där nere så jag visste att hon levde.
Som tur var satt Frejas sele kvar som den skulle, och Johnny kunde till slut försiktigt lirka upp henne ur den flera meter djupa sprickan med hjälp av linan.
– Hon fick lite ont efter det, men klarade sig ändå bra. Det är fantastiskt att det inte har hänt något mer.
Johnny Waldau har gott om utrustning med sig ut när han åker på eftersök, bland annat ett viltolycka-tält att ställa vid vägkanten för att varna trafikanter.
Per-Anders Eriksson berättar att en av de stora farorna för eftersöksjägarna är tiden de spenderar längs vägen. Ibland kan olycksmarkeringar vara flera kilometer från den faktiska platsen, något som både försvårar arbetet och ökar olycksrisken.
– Det har hänt flera gånger att de varit nära att bli påkörda, och 2011 hade vi tyvärr en dödsolycka i Jönköpings län. Därför är det viktigt att man märker ut olycksplatsen noga, så att de inte behöver gå och leta längs vägen.
Johnny Waldau och hans tvååriga tik Hjortrikets Luna. Luna tränas fortfarande, och har en lång karriär framför sig. "Nu måste jag hålla på i tio år till", säger Johnny.
Efter många år tillsammans börjar Freja nu bli för gammal för eftersök, och Johnny själv passerade nyligen 80 år, men trots det har han inga tankar på att sluta.
– Man kan kanske tänka att det skulle vara läge för Johnny att trappa ner nu också, men vad gör Johnny då? Jo han skaffar en ny ung hund som han börjar träna, säger Per-Anders Eriksson.
– Han mår nog bäst när han får hålla på så här, flikar Johnnys fru in.