Ingela Svensson har många minnen av tiden med Kandekanvi. "Jag blev uppfylld av den glädje som fanns i Kandekanvi."
För de flesta Mjölbybor behöver Ingela Svensson ingen närmare presentation. Hennes år på scener runt om i Östergötland har gjort henne till en anlitad sångerska i olika sammanhang. Men det är kanske Kandekanvi som många förknippar henne mest med.
Kandekanvi var en show- och teatergrupp inom Mjölby kommuns dagliga verksamhet för personer med funktionsvariationer. De har uppträtt på Mjölbys scener under elva år, men under förra året lade show- och teatergruppen ned.
– Det har blivit en sanning att Kandekanvi försvann för att jag sade upp mig. Min känsla är att jag har fått skulden för att verksamheten lades ned. Jag har aldrig velat vara utan Kandekanvi, men jag ville ha rätt förutsättningar att göra ett bra jobb.
Under vårt samtal kan man inte höra någon bitterhet i Ingelas röst. Det är snarare med stolthet hon pratar om sin tid med showgruppen.
– Från kommunledningens håll kunde vi få höra att vi var ett flaggskepp för Mjölby. Att vi var bra marknadsföring för kommunen och att vi gjorde någonting bra.
Ingela Svensson tar steg mot nya utmaningar. "Med Värsta bästa kören blev det ”vi gör´t” på riktigt. Att dra igång en kör på ideell basis utan att veta hur det kommer gå."
Ingela jobbade i Mjölby kommun på en delad tjänst på Omsorgs och socialförvaltningen inom Råd stöd och behandling, Familjeteamet och med LSS-verksamheten Kandekanvi.
Trots stödet från kommunledningen var det i det dagliga arbetet som problemen fanns.
– Det var otroligt många chefsbyten. Jag hade tolv chefer på 10 år. Det blev tungt att för varje ny chef motivera varför vi jobbar på ett visst sätt. Och att vi gör det för att det är bra för våra deltagare. Jag ledsnade.
Ingela menar att under alla år med chefsbyten tappade verksamheten den del som för henne var viktigast.
– När jag blev anställd i kommunen fanns det som jag saknade när jag nu lämnade, ett hjärta för verksamheterna. Det var personer som liksom jag brann för sitt jobb och som såg människan och vågade tänka utanför boxen – lite "bara gör’t" liksom.
– Den känslan fanns inte kvar när jag sa upp mig.
Idag arbetar Ingela Svensson som begravningsrådgivare på Fonus. "Det är en annan typ av möten, här möter jag människor i sorg."
Att efter över tio år tillsammans stå inför deltagarna och berätta om sitt beslut var inte lätt för Ingela.
– Det var jättesvårt att förklara för gänget att jag skulle byta jobb. Jag hade gjort ett aktivt val, men deltagarna var de som råkade illa ut. De hade inte valt att Kandekanvi skulle läggas ned.
När Ingela tänker tillbaka på tiden med deltagarna i gruppen finns det många glada minnen.
– Jag blev uppfylld av den glädje som fanns i Kandekanvi, vare sig jag ville det eller inte. Jag minns när vi tog med hela gänget ned till Borgholms slottsruin och uppträdde 2014. Hur många show- och teatergrupper har varit där och uppträtt? Det var en funkisfestival och vi åkte buss med hela gänget och bodde på hotell. Ett annat minne är den sista julkonserten vi gjorde på Kulturscenen i Mjölby, när alla biljetter sålde slut på mindre än en och en halv dag. Det var så mycket glädje att jag stod på scenen och både gapskrattade och tjöt.
Efter elva år med Kandekanvi var det svårt för Ingela Svensson att berätta för deltagarna att hon skulle sluta. "Jag hade gjort ett aktivt val, men deltagarna var de som råkade illa ut."
Nu jobbar Ingela som begravningsrådgivare på Fonus. Hon utgår från Vadstena men jobbar även i Mjölby och Motala.
Att byta från ett jobb med show och glädje till att jobba med döden kan verka som en stor förändring. Ingela ser att det finns likheter mellan det gamla och nya jobbet.
– Det är mötet med människor som driver mig. Det är en annan typ av möten, här möter jag människor i sorg. Jag brukar få frågan hur det är att jobba med döden, men jag jobbar med livet.
Ingela berättar att hon tänkt på döden under hela sitt liv. Och hon skräms inte av den.
– Jag är inte rädd för döden. Det tjänar inget till, det kommer vara min tur en vacker dag. Jag vill ju tänka att döden inte är slutgiltig, utan att det finns någonting mer. Vad ”det där mer” är för någonting är vet jag inte. När vi säger farväl så är det inte slutgiltigt utan mer ett hejdå, följt av ett vi ses igen.
"Onsdagarna har ju under många år varit veckans bästa dag" säger Ingela Svensson.
Ingela trivs med sitt nya jobb på Fonus, men när onsdagen närmar sig kan hon inte låta bli att tänka på Kandekanvi.
– Onsdagarna har ju under många år varit veckans bästa dag.
Under hösten väcktes tanken att trots allt dra igång någonting för den målgrupp som Ingela jobbat med tidigare. Värsta bästa kören såg dagens ljus.
– På grund av pandemin hann vi bara träffas två gånger i höstas.
– I Kandekanvi har vi under alla år jobbat med ”vi bara gör´t”. Vi gör det först och sedan kollar vi om det gick bra eller dåligt. Med Värsta bästa kören blev det ”vi gör´t” på riktigt. Att dra igång en kör på ideell basis utan att veta hur det kommer gå.