Mjölby 100 år
Den lilla banvaktstugan låg ett par meter från järnvägen. Det var precis här landsvägen korsade järnvägen och när tågen kördes på banområdet måste grindarna vid vägen stängas och öppnas manuellt. En viktig arbetsuppgift för banvakten var också att hålla koll på att banvallen och spårområdet var i prima skick. Sannolikt byggdes stugan för banvakten ungefär vid samma tid som järnvägen kom till Mjölby 1873.
Det var inte bara när tågen passerade som grindarna måste stängas. På bangården växlades också vagnarna för att köras i olika riktningar och vid växlingarna kunde landsvägtrafiken bli stående både länge och väl. Så järnvägsundergången, en bit till höger om banvaktstugan, var nog efterlängtad när den byggdes 1915.
I kyrkböckerna finns banvakter i Mjölby på 1870-talet bland alla stationskarlar, kolkarlar, förmän och inspektörer. En banvakt var Nils Peter Magnusson som flyttade från Sjögestad till Mjölby med hustru och tre, snart fyra barn 1874. Kanske var de först i banvaktstugan? 1921 och 20 år framåt bodde i alla fall stationskarlen Johan Mauritz Brolin här med fru och fem barn.
Tågklarerare Sven Gustavsson med hustru Greta flyttade in med sin dotter 1945. Arne Rylander var 16 år då och blev inneboende hos familjen 1945-1949.
– Det var två meter till järnvägsspåret och tågen rusade förbi. Ofta växlade de fram och tillbaka, det var ett oerhört oväsen när man skulle sova, berättar Arne Rylander Men man vande sig snabbt och hörde det inte längre.
1953 föddes Svens och Gretas son Mats.
– Två rum och kök, utedass, kallvatten och vedeldning, säger Mats Calmad. Ett uthus hörde också till. Vi bodde kvar till 1956.
Då flyttade Edit Hedblom in med tre döttrar.
– Mamma fick nog slita med vedhuggning och eldning, berättar Louise Hedblom. Och du kan ju tänka dig hur det lät inne i huset med tågen alldeles utanför! Vi brydde oss inte längre men släktingar på besök kunde absolut inte sova en blund.
1963 plockades huset ner planka för planka för att byggas upp igen som sommarstuga i Västra Harg. Där har banvaktstugan fått nytt liv som permanentbostad och där bor i dag Anette Aspemar och Pierre Lundell.
– Huset är ju renoverat och ser förstås inte ut som det gjorde från början, säger Anette, men det har en historia. Det är fint.