Han kunde allt om de gamla grekerna, men också hårdrocksband från 1970-talet och musiklivet i Åtvidaberg. För en dryg vecka sen var han inne på redaktionen med ett tidningsklipp från brittiska The Independent (om modern nyhetsjournalistik) som han tänkte att jag ville läsa. Andra gånger tipsade han om dikter från den anglosaxiska litteraturen.
Vi är några arbetskamrater på Corren (med Ann-Charlotte Irhede och Annika Ekstedt som ankare) och våra respektive som varannan vecka gått på pubquiz med James Syme som mästerlig ledare och frågesportskonstruktör. De kvällarna var höjdpunkter i vardagen. Inte minst tack vare James egen vänliga, bullriga och stora personlighet.
Han var också begåvad med en mycket vacker sångröst och kunde gärna, mellan frågeomgångarna, sjunga en tonsatt dikt av Robert Burns. Eller leda en improviserad allsång.
Han spelade upp gamla låtar, som man knappt aldrig hört eller fick gräva fram ur hjärnans mest glömda källarvrå, och langade fram frågepapper om allt från läkekonstens gud till Ungerns statschef.
James Symes quizzande är en kulturgärning i stan. Han både spred bildning av allehanda slag och fick människor att träffas på ett mysigt brittiskt sätt.
På musikpapperet fanns alltid minst en klassisk "komponist" (han skrev aldrig kompositör). James älskade klassisk musik. Och vi i Linköpings många pubquizlag älskade vår James.
Gud vad vi kommer att sakna honom. Hans kopierade quizpapper som han nogsamt samlade in, för att de inte skulle spridas i stan. Hans krånglande musikspelare. Hans varma själ innanför den rutig skjortan.