Plåtskjulen ligger bara några mil utanför Mbabane, Swazilands sömniga lilla huvudstad. Vi har kört genom det frodiga lågland som heter ”paradisdalen” på siswati, lämnat asfaltvägen och styrt in på en grusväg som snart förvandlats till två hjulspår.
Den sista biten får vi gå. Jorden är afrikaröd och växtligheten intensivt grön i den varma novembersolen. Här kan man odla året runt, det borde vara en paradisdal. Men bebyggelsen signalerar något annat. Vi passerar en mycket enkel kyrka, ett litet lerhus med två träpinnar hopspikade till ett enkelt kors på taket. Så kommer vi fram till det lilla lägret, med några tält och temporära plåtskjul.
Kanske måste man börja här om man vill förstå varför det lilla kungariket Swaziland är det land i världen som drabbats hårdast av hiv.
Sibongile Mkhabela kommer ut ur skjulet där hon bor med sina tre barn och sin 71-åriga mamma Rhoda. Att det kommer vita människor till deras läger är ett gott tecken, kanske kan de äntligen få hjälp. Snart har alla gått man ur huse för träffa oss och berätta: En nyckfull jordägare har kört i väg dem från deras hem. Nu har de levt här, långt från sitt sociala sammanhang i hembyn, utan arbete eller socialhjälp i snart fyra år.
– Livet fungerar inte när man bor så här. Det är osäkert om barnen kan fortsätta att gå i skolan, och min mamma börjar bli gammal. Kan ni hjälpa oss, undrar Sibongile.
Nöden är akut i det lilla lägret, det är obegripligt hur de överlever. Men deras situation är inte unik. I Swaziland kämpar nästan alla, utom den lilla rika eliten, mot rättslöshet och fattigdom. Och att det nästan bara är kvinnor och barn som bor i skjulen är ingen tillfällighet.
Swaziland är ett lika vackert som absurt land. Lummiga dalar omges av molninsvepta berg, och över allt detta regerar kung Mswati III med oinskränkt makt. Han har 14 hustrur och styr över ett rike som har en närmast feodal struktur. Varje år samlar han folket till en stor fest på nationalarenan, en fest till sin egen ära. Festens höjdpunkt är när tusentals oskulder enligt gammal tradition dansar topless för att hylla sin monark.
Det lilla landet, med bara 1,4 miljoner invånare, är en stenhård diktatur. Den politiska oppositionen är svag, och alltför frispråkiga journalister fängslas. Ekonomin är körd i botten och landet är till stor del beroende av biståndspengar och ekonomiskt inflöde från grannlandet Sydafrika. Ingen vågar investera i ett land där kungen plötsligt kan få för sig att konfiskera marken. Inte ens småbönderna planerar för mer än ett år i taget.
Men för kvinnorna och barnen är diktaturen och den havererade ekonomin bara ett av problemen. De lever i ett mycket patriarkalt samhälle med månggifte och utbrett sexuellt våld. Många män menar att de har en traditionellt rotad rätt att behandla kvinnor och barn som de vill, och sexuella övergrepp inom familjen är vanliga.
I Mbabane möter vi Mats och Elisabeth Målqvist som är utsända av Svenska kyrkan för att starta en verksamhet med mentormammor i Swaziland. Det arbetet har gett Elisabeth en inblick i swaziska kvinnors liv.
– Om man går ut i byarna så möter man många karismatiska, färgstarka kvinnor. Men när man skrapar på ytan så inser man snart att många har det svårt. Kvinnorna är tysta, de ifrågasätter inte allt de får utstå. De talar inte om det, inte ens med varandra, berättar hon.
– Barnen är fruktansvärt utsatta, speciellt vid skilsmässor. Det händer att båda föräldrarna överger dem, de vill inte ha dem.
– I går höll jag en pojke i min famn. Han hade ärr över mage och rygg och hette ”Liquor”. Det hade döpt honom till ”sprit”! Han är tio år och pratar inte, berättar Elisabeth.
Det var till det här samhället som hiv-viruset kom 1986 och fick en spridning som ännu inte avstannat. Den traditionella polygamin har i en sentida swazisk omtolkning kommit att betyda att män är fria att ha många sexuella relationer på gång samtidigt. Det, tillsammans med en utbredd prostitution, bidrog till en hiv-spridning som beskrivits som katastrofal. Samhällsutvecklingen avstannade, och medellivslängden sjönk med tio år till dagens nivå, strax över 50 år.
Den swaziska regeringen har startat en rad kampanjer för att stoppa hiv-spridningen, med fria kondomer och gratis bromsmediciner.
– Men man har svårt att få genomslag med kampanjerna. En del vill inte testa sig och vet därför inte om de är hiv-positiva. Andra vet att de bär på viruset men vill inte ta bromsmediciner för att de känner sig friska och medicinerna ger biverkningar, berättar läkaren Mats Målqvist.
Ett annat problem är att swaziernas kristna tro ofta har inslag av traditionell häxkonst och trolldom. Det gör att myndigheternas information om att hiv beror på virus ofta blandas med vidskepliga föreställningar.
Mats och Elisabeth Målqvist bor i Mbabane med sina fyra barn. Barnen går i landets enda internationella skola medan föräldrarna arbetar med mentormammaprojektet Siphilile, som betyder "vi mår bra" på siswati. I projektet utbildar man erfarna kvinnor till mentormammor, en slags vandrande mödra- och barnavårdscentraler. De går runt i fattiga områden och letar upp gravida kvinnor som behöver hjälp, och följer därefter dem och deras barn så länge det behövs.
Systemet med mentormammor har använts i Kapstaden i många år, och vetenskapliga utvärderingar visar att mentormammorna gör stor nytta. De når långt ut i byarna med information om hälsa, hygien och näring, de väger barnen och screenar mammorna för att fånga upp tuberkulossmittade och deprimerade. En viktig uppgift är att förebygga hiv, mentormammorna uppmanar kvinnorna att ta bromsmediciner och informerar om säkert sex.
Arbetet är tungt, de hjälpbehövande mammorna är ofta mycket unga och många är hiv-positiva. De flesta är ensamstående och mycket fattiga, ibland arbetar männen på avlägsna orter, men många gånger har de blivit övergivna av männen när de blivit gravida.
Elisabeth Målqvist, som är präst, arbetar med att stötta mentormammorna.
– Jag försöker föra in lite genustänkande i mina samtal med dem, och uppmana dem att protestera när kvinnor behandlas illa. Men jag måste gå försiktigt fram, det här är känsliga frågor i Swaziland, säger hon.