Maja Krantz sitter uppkrupen i soffan och äter bokstavskex ur en påse. Hon fyller sju i december men hon är inte en sådan där hoppande och skuttande sexåring som absolut inte kan sitta still.
Tvärtom så är det stillsamma nöjen som är hennes grej.
– Jag vill klippa, säger hon när hon tröttnat lite på att prata med oss vuxna.
Hon har berättat om hur det är i förskoleklassen, om Felicia som är hennes egen assistent, och om vad hon gillar att göra. Och dit hör definitivt att klippa. Och det vill hon göra nu.
Pappa Göran går och hämtar bordet han konstruerat och som hon kan ha över knäna i soffan och som är perfekt för henne när hon ska pyssla, spela spel, klippa och klistra eller pussla.
Att hon kan göra allt det där är en fantastisk framgång och ett resultat av två års träning i att få igång hennes finmotorik. Det har föräldrarna, assistenten och barnrehab på US kämpat med.
Men allra mest har hon kämpat själv.
– Maja är nog den av oss i familjen som varit starkast under hela den här resan, och det är inte många gånger hon ojat sig, säger Nilla Davidsson, Majas mamma.
Allt hon kunde när hon var fyra år, prata, springa, äta, sjunga, allt fick hon lära om. En del har hon hunnit få tillbaka, annat återstår. Pappa Göran beskriver det som att starta om en hårddisk som kraschat och fått allting utraderat.
Men vi tar det från början.
För två och ett halvt år sedan blev Maja sjuk. Det var ingen vanlig vinterinfluensa visade det sig, utan cancer. Tumörerna satt i lillhjärnan och i ryggmärgen. Den i lillhjärnan var 7,1 centimeter i diameter. Operationen gick bra fast den var väldigt komplicerad och tog elva timmar. Men när hon vaknade ur narkosen var hon en annan fyraåring än innan.
– Det tog tid innan vi fattade att hon fått en komplikation, säger Göran.
Hon kunde inte gå och inte prata och det tog flera veckor innan Nilla och Göran fick någon som helst kontakt med henne. Och då bara som små rörelser med ena handen.
Men då hade han och Nilla gått igenom ett antal chocktillstånd som började redan på vårdcentralen när de blev skickade till akuten, fick beskedet att det var en elakartad barnhjärntumör. Medulloblastom, ett ord de aldrig hört förr. Eller cerebellär mutism, det tillstånd som hon vaknade upp med efter operationen, och som det än så länge finns väldigt lite forskning om.
När det ofattbara plötsligt hände förändrades livet till ett kaos.
– Känslorna åkte berg-och-dal-bana när marken försvann under våra fötter, säger Nilla.
– Ganska omgående hamnade vi båda två i en bubbla, och det tog lång tid att komma ur den, säger Göran.
Operationen fick bort 80 procent av cancern. Resten skulle behandlas med cellgift och strålning. 53 dygn bodde Maja på sjukhus efter operationen, växelvis övernattade mamma och pappa där, ibland båda.
– Vi blev hospitaliserade till slut. Vi ville inte flytta hem, det kändes svårt och osäkert att ha Maja hemma, berättar Göran.
Täta besök på US för strålbehandling och cytostatika. Hon satt i en specialrullstol med huvudet fastspänt och sondmatades – först av en maskin sedan manuellt innan de kunde gå över till näringsdryck och så småningom fast föda.
– Nu efter två och ett halvt år har hon fått tillbaka lite av sin matlust.
Maja själv har suttit och pysslat med sina stickers, ”stickrat” som hon kallar det, medan vi vuxna pratat länge om den jobbiga tiden. Nu lyser hon plötsligt upp.
– Bamse! ropar hon och det visar sig att hela familjen ska gå på musikalen ”Bamse och världens starkaste man” i Saab arena på kvällen, en betydligt större händelse än att en reporter kommer och hälsar på och sitter och pratar i timtal i soffan.
Men först måste Maja visa hur hon tränar på att gå. För medan finmotoriken har kommit tillbaka, och talet finns där igen med ett stort ordförråd, så återstår mycket träning innan hon kan hoppa och skutta som andra sjuåringar.
– Vi brukar göra så här, visar pappa Göran och lyfter ner Maja på golvet och ställer sig bakom henne.
Hon kan stödja på benen, till och med gå upp på tå, men behöver hjälp med att ta stegen framåt.
– Vi påminner varandra om allt vi ska vara tacksamma för. Att vi har bostad, jobb och vänner, säger Göran.
– Det bästa är att se att det finns hopp. Och varje litet framsteg Maja gör är så härligt, säger Nilla.
Behandlingarna mot cancern tog ett år. Nu går hon på kontroll var tredje månad. Maja går i förskola i Mantorp som alla andra sexåringar.
Men en sak är kvar innan de ska åka och titta på Bamse. Maja måste visa sitt hus.
På gräsmattan bakom villan har pappa byggt en lekstuga som lyser ikapp med träden i höstsolen. Knallrosa och med sovloft och till och med brevlåda invid dörren.
Maja drömmer om att bli konditor och bjuder gärna kompisar eller mamma och pappa på fika i lekstugan, som var pappas sommarprojekt. Det kan kvitta vem som är mest stolt, Maja själv eller byggmästaren, pappa Göran.