Rune Wikell gjorde sin första intervju 1948. Då bodde han i Småland och använde en så kallad trådbandspelare när han samtalade med äldre om hur det var förr. Under många år har Västra Harg och Strålsnäs varit de områden som Rune skrivit och talat mest om, men det har länge funnits obearbetat material från Mantorpstrakten som väntat på att bli redigerat.
-- Jag har jobbat med Västra Harg så länge, att nu tyckte jag det var dags att skriva lite om Mantorpsbygden, säger Vikell, som nu i juli ger ut boken "Visst hänger minnena mä", Bygdehistoria från Mantorp, Viby, Sya och Östra Tollstad.
Resultatet av ett års skrivande är en vinröd foliant vars framsida pryds av en diskret illustration av Eida Steen.
Boken består av fem olika historier, eller teman som man också skulle kunna kalla dem.
Den första delen handlar om Mantorpsgumman från Syaskogen, och är en både vidlyftig och detaljerat skiss av den läkekunniga kvinnan Albertina Karlsson.
Albertina (1846-1927) som också kallades Trolla, Kloka gumman och många andra tillmälen, bodde under hela sitt liv i Östra Tollstad och efter en skilsmässa 1899 flyttade hon till en stuga på Hyppinge ägor där hon blev riksbekant som spådomskvinna, synsk och läkekunnig. Många av berättelserna handlar om hur Albertina botade krämpor och sjukdomar, med såväl medikament från Skänninge apotek som besvärjelser och egna dekokter.
Gummans metoder och teorier skulle nog få vilken modern läkare som helst att sätta förmiddagskaffet i halsen, men de berättade historierna genomsyras av en respekt för hennes kunskaper och ständiga exempel på hur hon lyckades råda bot på de mest varierande åkommor. Ett exempel är gummans teorier om "skerva".
-- Det finns nio sorters skerva, påstod gumman. Likskerv till exempel drabbar barnet om modern får se ett lik ... Löndomsskerv uppstår om en gift kvinna, som i hemlighet är sin man otrogen, får ta i barnet eller bara se på det, berättade gumman för Ernst Klein (farbror till Correns förre chefredaktör Ernst Klein) på Svenska Dagbladet i en intervju 1921.
Varje historia vävs samman av en blandning av minnen och vittnesmål som berättats för författaren, och dessa varvas med fotografier av både berättarna och ämnet i fråga.
Ibland finns också ett referat från samtida tidningsartiklar och bevarade dokument, och sammantaget ringar floran av referat och anekdoter in en slags känsla av hur det var snarare än att tydligt skulptera en kronologiskt berättad historia.
Bokens sista avsnitt handlar om den blomstrande blecktillverkningen i Vibytrakten. Bakom den finurliga rubriken "Vibybleck var inget smäck", döljer sig en allsidig minneskrönika över bleckhantverkets blomstertid i Viby och Mantorp.
Vi får möta flera av de skickligaste bleckslagarna, deras familjer, liv och öden. Hantverket beskrivs genom berättarnas minnen och vardagslivet vid sekelskiftet blir levandegjort genom Wikells återgivande.
Martin Hallin från Västerlösa var bara 12 år när han 1898 fick sluta skolan för att börja gå i bleckslagarlära.
-- Jag minns hur jag traskade iväg från mitt föräldrahem till Viby och Brunnstorp, där Lars August Larsson hade sitt bleckslageri och de anställda fick bo. Hallin berättar att det var ett slit från morgon till kväll.
Det berättas också om glädjestunder och gemenskap, men det var inte alltid de unga lärlingarna blev milt behandlade.
-- Det hände allt att lärlingarna fick sig en hurvel av gesällerna eller någon annan av de äldre. Om man till exempel svarade emot dem kunde man få en snyting så att man ramlade omkull i ett hörn. Detta drabbade mig, men det var bara att resa sig upp och fortsätta arbeta som om ingenting hade hänt. Jag lipade en skvätt men försökte dölja det, berättar Hallin.
Det är helt klart fascinerande att läsa Wikells samling av berättelser och minnen från en svunnen tid. Och ännu mer fascinerande misstänker jag att det är om man bor i områdena som boken handlar om, eller om man är släkt med någon som finns med.
Speciellt inledningarna till bokens fem kapitel är fullmatade med personangivelser, platsbeskrivningar och namn på gårdar, stugor och släktförhållanden, som kanske mest flirtar med hembygdshistoriker och folklivsforskare, men det gör inte boken mindre läsvärd. Det är ju enkelt att hoppa över några stycken och gå direkt på det som väcker tankar och förundran; minnena som uppenbarligen hängt mä ett bra tag.