Glädjen var stor när familjen Jakobsson fick klartecken för adoptionen i slutet på januari. 19 mars, samma dag som Irakkriget bröt ut, åkte de tillsammans med åtta andra svenska familjer till Peking och sedan vidare till Changsha. Då hade nyheten om sars sipprat fram i västvärlden, i Kina fick de däremot inte höra någonting.
I går fyllde Julia ett år, i alla fall på papperet, familjen vet inte när hon föddes på riktigt. Övergiven i en korg fann polisen henne i ett fattigkvarter någonstans i tvåmiljonersstaden Changsha. Familjen Jakobsson vet inte heller vilka som är barnets föräldrar, men de har besökt gatan där hon upphittades.
-- När vi kom dit kom folk från alla hörn för att titta på oss. Jag lade speciellt märke till en kvinna som tittade länge på oss och sedan bara sprang därifrån. Det kanske var hon som var mamman, säger Marianne Jakobsson.
Ofta är det inte mamman som vill lämna bort barnet utan en närstående manlig släkting, har familjen fått veta. Att få en flicka i Kina är ingen god investering. Ett par får skaffa högst två barn. Om dessa är döttrar försvinner chansen till en tryggad ålderdom. När flickorna gifter sig tillhör de nämligen mannens familj. En son däremot tar enligt traditionen hand om sina föräldrar. Det är förklaringen till att mest kinesiska flickor adopteras bort.
Lika oönskade som de är i Kina, lika önskade kan flickorna lyckligtvis vara någon annanstans.
De är märkbart tagna och lyckliga över att ha fått hem sitt lilla barn, mamman Marianne, pappan Torbjörn och systern Sandra Jakobsson. Och Julia, tidigare hette hon Ping, är en pigg och vaken flicka som nyfiket betraktar allt nytt som dykt upp i hennes värld.
För inte så länge sedan var hon en barnhemsflicka och sov i ett rum med 13 sängar där två barn låg i varje säng. Familjen Jakobsson tilläts besöka barnhemmet men inte ta bilder. Det var enkelt men rent, dock tyckte de att de äldre barnen verkade fara illa där de gick för sig själva i sina gåstolar. Ingen tycktes riktigt ha tid för dem.
-- Kina är kontrasternas land. Vi fick bo på ett lyxhotell med swimmingpool, en shoppingslinga, bowlinghall och en kvinna som satt och spelade flygel under kristallkronorna. Julia däremot hittades däremot i värsta slummen.
-- Under hela tiden vi var i Kina var det ganska tyst om sars, säger Marianne Jakobsson.
På vägen hem över Peking lade de dock märke till att en del hade munskydd på sig men absolut inte alla. Det var 30 mars och det fanns ingen som avrådde dem från att vara kvar i Kina. Men Marianne Jakobsson är rätt säker på att de tillhör den sista gruppen adoptivfamiljer som kom in i Kina. I alla fall från den adoptionsbyrå de anlitade, FFIA, Familjeföreningen för internationella adoptioner.
Något oroliga blev de när både Julia och Marianne insjuknade innan de hade lämnat Kina. Båda fick hosta och feber. För Julias del visade det sig vara lunginflammation och för Mariannes halsfluss. Hemma i Sverige har de följt upp med kontroller på vårdcentralen och infektionskliniken på US. Efteråt har de fått reda på att fall av sars även har upptäckts Hunanprovinsen där Changsha ligger, men det var inte aktuellt medan de vistades där.
För säkerhets skull väntade familjen Jakobsson någon vecka innan de träffade den närmaste släkten. På rektorns inrådan fick Sandra vänta med att gå i skolan vilket hon tyckte var tråkigt eftersom hon ville träffa kompisarna igen.
En del av familjens vänner har hållit sig lite avvaktande.
-- Ni har väl inte sars, har de frågat lite på skämt och en del har väntat med att hälsa på oss, säger Marianne Jakobsson som har full förståelse för deras reaktioner.
-- Vi ville naturligtvis också vara säkra på att vi inte hade dragit hem något.
Nu är alla friska. De kan fira födelsedagen och att de trots allt fått hit den hett efterlängtade nykomlingen till familjen.