Madeleine Valenzuela nattvandrar tre av fyra helger, året runt.
Men först en kopp kaffe hemma hos Madeleine Valenzuela, som bor granne med skolan i Veta. Hon är en av nattvandrarna och kan berätta mer om bakgrunden till att ett gäng föräldrar engagerar sig i de unga från Mantorp. Alla har inte barn i åldrarna som är ute på kvällen, så varför gör de det här?
– Vi vill vara trygga vuxna i samhället och vi vill att det är tryggt i Mantorp, säger Madeleine.
– Det är Ben Blomkvist, Anne Åhsberg, Lina Tilly, Jenny Helmer och så jag, säger Madeleine. Det händer att det kommer till någon mer också som vill se vad vi gör.
– Inte en enda av oss känner de andra tidigare, men de är mina vänner nu. Vi kanske aldrig hade mötts annars, men fungerar bra som grupp och kan prata om allt. Och jag saknar dem när vi inte träffas.
Själv nattvandrar hon oftast tre av fyra helger året runt. Det kan vara fredag eller lördag kväll, det varierar, men målet är att vandra tre gånger i månaden. Och minst två ska man vara.
Nattvandrarna är en ideell förening. Mantorpsgruppen bildades som en undergrupp till Skänningegänget i mars 2019.
Mantorpsgruppen började nattvandra i mars 2019. Det var en mamma som drog igång via skolrådet att de skulle börja. Det var ganska mycket stök på nätterna i Mantorp då. De kontaktade nattvandrarna i Skänninge för att få veta mer.
– Det hölls två infoträffar och jag var med på den ena. Vi gick ut tillsammans med dem och hade stöttning så att vi fick se hur det var att gå – och just den helgen var det världens största bilträff på Mantorp Park, Gatebil. Så det var riktigt Gröna Lund där borta, säger Madeleine med ett skratt. Och så var det den här mamman som dragit i trådarna och jag och en mamma till som startade en egen grupp med hjälp av nattvandrarna i Skänninge, vi blev en undergrupp till dem.
– Nu har det blivit jag som lägger ut på Facebook och håller lite reda på var jackorna är och så, men vi hjälps åt och gör lika mycket. Vi är ungefär fem som vandrar.
Det ösregnar när vi ger oss ut i mörkret, fr v Madeleine Valenzuela, Ben Blomkvist och Lina Tilly. Här krävs både underställ och nattvandrarjackan.
Klockan närmar sig 22 och det är dags att träffas. Regnet tilltar och det vräker verkligen ned.
– Vi träffas vid Gulfmacken och går först ned till Klämman eller resecentrum, säger Madeleine. Ibland blir vi stående någonstans och pratar med ungdomar i flera timmar. Sedan går vi bort till City Gross och kollar läget. Och kanske också till resecentrum, om det är några där.
– Vi tycker allihop att vi gör skillnad och vi finns där som en trygg punkt för ungdomarna, om de bara behöver prata eller om det händer något kan vi stötta och hjälpa eller hämta föräldrarna. Eller också pratar vi bara skit med dem.
– Vi försöker få dem att tänka ett steg längre än bara att "det är kul att göra det här nu", att tänka på vad som kan hända sedan. Som "tänk på barnen som ligger och sover, där du står utanför och spelar så högt att de vaknar. Ni kanske kan vara på en annan parkering?"
Alla som nattvandrarna stöter på vill ha en klubba, det har blivit ett bra sätt att börja prata.
Nu svänger vi in vid Gulfmacken och träffar Ben och Lina, som också ska vandra i kväll. Vi tar gångvägen nedför en backe mot Klämman Arena och när vi närmar oss ser vi ljusen från bilar på parkeringen.
Alla tre går fram och hälsar på de tjejer och killar som står och pratar. "Hej, behöver ni hjälp i kväll, vi är ute, ni hittar oss lätt." Godisklubborna som nattvandrarna har med sig är eftertraktade, alla vill ha.
Klubborna är nattvandrarnas sätt att få kontakt. De tyckte först att det kändes lite konstigt, men nu får de frågan av alla de pratar med: "Har ni klubbor, har ni klubbor?".
– Nu måste vi ha med oss klubbor när vi går, säger Madeleine. Vi har tidigare köpt själva, men nu har vi fått klubbor från City Gross. Det är vi väldigt glada för, det går åt mycket.
Det blir en rejäl promenad under en kväll. Den normala rutten går från Gulf via Klämman och bort till Depot Mantorp. Och tillbaka igen. Om det är folk vid resecentrum, kanske även dit.
Bara två av nattvandrarna har barn i de åldrarna som brukar vara ute, men de tänker allihop att som Mantorpsbor kan de hjälpas åt.
– Vi vill inte att det är stökigt i Mantorp. Vi vill inte bara klaga på Facebook, utan göra något, förklarar Madeleine, Ben och Lina. En del ungdomar är lite korttänkta, testar gränser och har inte så mycket respekt. Vi vill se själva hur det är. Och vi tror på vuxennärvaro, så vi går ut och snackar med dem, ser om vi kan förändra något.
– Jag har ju småbarn, säger Madeleine, så jag är van att inte få sova (skratt) och har jobbat obekvämt i många år. Jag är också van att jobba kväll och natt, det här är inte så jättejobbigt.
"Hej, har ni det bra?" Ben Blomkvist kollar läget med närmast Marius Olsson, Felicia Nilsson, Fabian Mohlin och Maja Svensson. Svaret blir: "Det är lite kallt, men vi har det mysigt".
Vi lämnar parkeringen vid Klämman och rundar idrottshallen. Under tak sitter två tjejer och två killar och pratar. De morsar vant på nattvandrarna. Längre bort ser vi ljusen från en liten karavan med bilar. Vi fortsätter mot parkeringen vid Depot Mantorp.
– Nu har det ju inte kommit så mycket snö än, så det har inte blivit så mycket sladdande, förklarar Madeleine. Om det är frost ute hörs det i hela Mantorp.
– Det finns många bilar här i trakten och de är otroligt duktiga och lägger mycket tid och pengar på sitt intresse. Det är väldigt driftiga ungdomar. Både tjejer och killar kör epa, deras föräldrar har gjort det också. Och de är asduktiga på att meka med bilarna.
Madeleine kan känna igen sin egen uppväxt i Skärblacka, där var det moppe som gällde. Nattvandrarna går en runda på Depot-parkeringen. Några bilar snurrar lite, men det är lugnt, så vi vänder tillbaka mot Klämman.
Det har inte kommit någon snö att tala om än, så det är stilla på Depot Mantorp-parkeringen. Annars är platsen rätt så känd för att man träffas och sladdar.
– Just nu är det ett ganska stort gäng i Mantorp. De är kanske som mest 20-30 som träffas, många av dem killar mellan 14 och 16 år. Det här gänget är ganska nytt för oss, sedan i höstas.
– Vi tycker det är häftigt när vi kan mötas på halva vägen och de visar respekt och att de lyssnar på vad vi tycker. De måste också få vara ute.
Tillbaka vid arenan sitter de fyra kvar under taket och pratar. Det är några få plusgrader och regnet har upphört.
Snart är vi tillbaka på Gulfmacken, klockan är strax halv ett. Det har varit en trevlig kväll, med en skön gemenskap i gruppen. Dessutom fick vi en rejäl kvällspromenad.
Billjusen glimmar i vattenpölarna när en liten karavan drar förbi.
Det är tydligt att nattvandrarna står utanför det vanliga vuxenlivet, de skäller inte på de yngre utan är mer en trygg punkt.
– Det gäller att lära känna alla och vara justa, så är de justa mot oss. Vi måste bete oss så att vi förtjänar respekt och förtroende. Men ser vi att de hittar på något dumt säger vi det och försöker få dem att förstå och tänka ett steg längre. Och vi lyssnar när någon vill prata.
– Nu träffar vi ibland de som blivit lite äldre, som kommer och vill berätta att de gått vidare i sitt liv. Att de mår jättebra, har drömmar och siktar på körkortet. Det är så härligt och fantastiskt att de vill dela det med oss!
