När Loke fick sin diagnos och det stod klart att han inte ska gå i trappor sov Mia med honom på soffan i ungefär två veckor.
I soffan hemma i vardagsrummet sitter Mia Rosengren med sin schäfer Loke tätt intill. Att de har ett speciellt band syns tydligt.
– Han är min andra hälft, säger Mia och stryker med handen över Lokes mjuka päls.
Mia har haft Loke sedan han var valp, och nu har det hängt ihop i fem år. Tillsammans har de tränat både skydd, lydnad och spår. Men till sist hittade de Lokes gren – bikejoring.
– Det är som drag med cykel. Så fort man tog fram selen bara skrek han, han tycker att det är så roligt. Det har varit hans stora grej i livet, säger Mia och ler.
Men plötsligt började Loke bli halt, till och från. Höfter och armbågar röntgades, men allt såg bra ut. För ungefär en månad sedan märkte dock Mia att något inte stod rätt till.
– Han blev jätteförändrad och då blev jag orolig. Han kommer tyvärr från en väldigt stor kennel, och jag har i efterhand fått veta att det var lite av en valpfabrik. De var sex syskon i hans kull, och han är den enda som lever idag. De andra fick cancer väldigt tidigt.
Mia blev orolig att det skulle vara just cancer Loke fått. Hon kände tydligt att något var fel.
– Vi åkte in och tog massor av prover som inte såg bra ut. Han hade brist på B-vitamin för att han inte hade ätit ordentligt. Sedan kände veterinären runt ryggen och märkte att det var något som inte stämde.
Lokes rygg röntgades och det visade sig att han hade relativt grov spondylos, ett tillstånd då ryggkotorna växer ihop med varandra. Spondylos går inte att bota, utan blir bara värre och värre.
– Vi vet ju inte, får jag ha kvar honom i sex månader eller sex år? Vi ska tillbaka och röntga igen om ett halvår och sen hålla på med rehab hela tiden, för att hjälpa honom.
På väggen i trappan hänger en tavla av Loke. "Det är min sambos syster, Emilia Wallin, som har gjort den", säger Mia.
Loke klarade av ett vanligt liv utan problem, men hade svårt att gå i trappor. Loke och Mia sov ihop varje natt, och när han inte längre kunde följa med upp till sovrummet på övervåningen blev det problem.
–Han är otroligt mammig och ska sova bredvid mig liksom. Det är ingen man bär upp för trappan heller, han väger 38 kilo, säger Mia med ett skratt.
Mia började sova på soffan med Loke, men snart föddes en idé. Kan man inte bygga en ramp i trappan upp till övervåningen?
– Vi började bygga lite. Varken jag eller min sambo har någon byggvana, ingen erfarenhet över huvud taget. Men hur svårt kan det vara?
Efter lite trix stod rampen klar. Nu behövde de bara hitta ett halkfritt material att klä den med.
– Man kan ju köpa halktejp och halkmattor, men det är jättedyrt. Jag flyttade hit från Värmland i somras och är sjukskriven. Men det är ju bara att man börjar sälja av saker.
Men så kom Mia på att hon kunde testa att göra ett inlägg i Mantorpsgruppen på Facebook, för att se om det fanns någon som råkade ha ett bra material att skänka.
– Det var så många som skrev, och jag är så tacksam över att det är så många som bryr sig.
Det var så Mia fick kontakt med Linda Oberpichler från Mantorp gym.
– Hon skrev att hon hade en överbliven gymmatta och sa att vi kunde komma och titta om vi ville. Hon måttade ut och skar så att det skulle täcka till toppen. Jag blev jättepaff, det där är dyrt material. Jag är jätteglad för det här, det blev jättebra.
Mia är överväldigad av den respons hon fick på sitt inlägg i Mantorpsgruppen. "Det var jättemånga som hörde av sig", säger hon.
Loke har varit framgångsrik på tävlingsbanan. I hallen ovanför trappan hänger flera vackra prisrosetter.
Loke har börjat träna på att gå på rampen och kan äntligen sova på övervåningen igen. Nu väntar fortsatt rehab för att Loke ska ha ett fortsatt gott liv.
– Nu får vi anpassa hans liv. Så länge han är glad får han vara kvar.
Med alla veterinär- och rehabkostnader är det rätt tufft just nu. Den vattenträning som Loke gärna ska göra en gång i veckan kostar 9 000 kronor för tio gånger, något försäkringen inte täcker. Ute på altanen bygger paret just nu ett rehabrum, för att kunna göra mycket av det som behövs hemma.
– Där ska vi ha en gungplatta. Sedan jobbar vi med balansplattor och ger behandling med biolight och massage hemma.
Det märks att Loke betyder mycket för Mia. Hon är beredd att göra allt för att ta så väl hand om honom som möjligt. För Mia, som lider av psykisk ohälsa, är hunden otroligt viktig.
– Jag klarar mig inte utan honom. Vi har upplevt så mycket ihop. Vi har varit på tävlingar och så har det varit mycket saker hemma, han förgyller hela min dag. Han får ut mig på mina jobbiga dagar och känner jag att jag har en riktig panikattack på gång kommer han. Han är mitt allt.
Mia hoppas att Loke får må bra så länge det bara går. "Så länge han är lycklig får han vara kvar".