Zamora var en av de stora i svensk fotboll, trots sin för en målvakt ringa längd (178 centimeter). Han gjorde sin första landskamp som 29-åring 1959 och spelade totalt 30 A-landskamper, den sista 1964. Säkerligen hade han fått vakta det svenska målet flera gånger om inte Helsingborgs Kalle Svensson varit så bra under 50-talet.
Bengt fick tidigt smeknamnet Zamora i Härnösand där han var född. Om detta berättade han när vi möttes inför hans stundande 80-årsdag hemma i Mantorp:
– Vi bodde intill läroverket i Härnösand och där tränade ett lag som hette Älgarna och jag brukade stå bakom målet, bakom målvakten Lenart Edlund och slänga mig som han. En gång vände han sig om och sa: du är visst en riktig Zamora, du.
Så hette nämligen världsmålvakten Ricardo i Spanien, Ricardo Zamora.
Zamora fick det bli.
Älgarnas blivande förstemålvakt Bengt Zamora Nyholm blev värvad till IFK Norrköping 1948 och debuterade i allsvenskan samma år. Sammanlagt spelade han 294 allsvenska matcher för IFK och var med och vann SM-guld sex gånger, men har bara fem medaljer eftersom man på den tiden bara delade ut elva medaljer till segrande lag och gick efter antalet spelade matcher i truppen. En säsong delade Zamora och Torsten Lindberg på målvaktsarbetet.
Zamora var sevärd i målet. Agerade nästan back i egna straffområdet och befann sig ofta långt ut i planen. Dessutom gjorde han våghalsiga stördykningar framför fötterna på motståndarnas anfallare. En sådan målvakt ville alla fotbolllstokiga pojkar i Norrköping efterlikna. Så även jag. Vi spelade fotboll var vi kom åt, kickade boll. Lekte att vi var de stora stjärnorna. Än var vi Zamora, än var vi Bajdoff, Axbom, Putte Källgren, Harry Bild, Örjan Martinsson.
Zamora mindes sällan några enstaka matcher har han sagt. Det var bara matcher, helt enkelt. Men ett par hade han svårt att glömma. Som det största ögonblicket i fotbollskarriären:
– Det var nog när vi 1959 slog England på Wembley med 3–2. Vi var de första efter 50-talets suveräner Ungern att slå England på deras egen hemmaplan.
I en VM-kvalmatch mot Schweiz 1961 bröt Zamora näsbenet och tvingades lämna planen i den 42:a minuten och backen Lennart Wing ersatte honom i målet. Om den matchen och skadan berättade Zamora så här inför 80-årsdagen 2010:
– Jag hade två professorer, Sten-Otto Liljedahl och Karl-Axel Hamberger som fixade till mig i pausen. De var lite villrådiga ett tag ifall jag fått hjärnskakning eller inte. Jag fick säga åt dem: sy nu för helvete så det blir klart nån gång. Sedan gick jag ut och spelade igen och vi vann med 4–0.
1961 tilldelades IFK-målvakten också Guldbollen som Sveriges bästa spelare det året.
Efter avslutad fotbollskarriär 1965 blev han tränare. Travtränare. Kan kanske tyckas som ett märkligt steg, men så var det inte alls, menade Zamora.
– Jag har alltid varit hästintresserad. Gick på ridskola hemma i Härnösand och i Norrköping arbetade jag en tid som ridande polis.
Som travtränare, 14 år som proffs på Mantorptravet, nådde han aldrig de riktigt stora framgångarna, men 55 segrar slutade hans facit på, varav en med favorithästen Zadar Brodde på V65.
Efter en travolycka 1982 och en svårt skadad höft tvingades han sex år senare sluta köra. Men travintresset behöll han. Och han var ordförande i hästägarföreningen.
Zamora var en idrottens mångsysslare. Som ung spelade han såväl fotboll som ishockey (allsvensk i IFK Norrköping), bandy (Calmia i division 2) handboll (Nais i division 2), och han tog DM-tecken i såväl friidrott (spjut) som bordtennis.
Golf och bowling var andra intressen han odlade och 2007–2010 var han ordförande för Mjölby golfklubb och bidrog aktivt till en rad viktiga förändringar inom klubben. Inte minst klubbens konvertering från medlemslån till spelrätter och samarbete med alliansklubbar.
Dagen före sin tragiska bortgång deltog Zamora som vanligt med ”gubbarna” i seniorernas onsdagstävling.
Bengt Zamora Nyholm blev 85 år och sörjes närmast av hustrun Maud, barn och barnbarn. Svensk idrott är en stor profil fattigare.