Alexandras säng har varit en trygg punkt för Vallmo. Sovrummet var det enda rummet som inte hade någon koppling till valparna.
Den sexåriga tiken Vallmo var dräktig för första gången, och just den onsdagen, den 20 januari, var hennes valpar redo att födas. För hennes matte Alexandra Thell hade väntan på valparna blivit en ljusglimt i tillvaron.
– Jag hade sett fram emot det här länge, och än så länge hade allting gått bra så jag kände ingen större oro, berättar Alexandra.
Klockan hann bli 22.30 innan vattnet gick, och Alexandra, som har fått kullar med andra hundar tidigare, visste att en förlossning kan ta tid för förstagångsföderskor.
– I början lät jag henne bara vara. Allt såg bra ut på den sista röntgen och jag hade koll på vilka komplikationer man kan drabbas av vid förlossningen.
När klockan närmade sig midnatt började Alexandra känna en oro över att förlossningen inte hade kommit igång, och efter en sökning på Google förstod hon att det helst inte skulle ta med än två timmar.
– Då ringde jag till djursjukhuset i Strömsholm, för där visste jag att de har jour. Jag fick prata med en jättetrevlig djurskötare som sa att det kan ta tid, och att om Vallmo kändes lugn kunde jag avvakta lite till. Men hon sa också att jag gärna kunde ringa igen om det skulle dra ut på tiden.
Alexandra väntade, men när tiden fortsatte gå utan att något hände började hon ana att något inte stod rätt till.
– Då ringde jag tillbaka och sa att nu är jag lite oroad. Och då sa hon att de tyvärr inte kunde ta emot oss för att de inte hade någon narkossköterska den natten. Hon föreslog att jag skulle kontakta en privat klink som skulle ha jour, så jag ringde och lämnade ett meddelande men har fortfarande inte hört något därifrån.
De enda alternativen som fanns kvar då var Stockholm eller Göteborg.
– Stockholm är ju närmare, så jag ringde till kliniken i Bagarmossen och de sa att jag skulle ta mig dit. Min mamma kom hem till mina barn och min pappa körde mig och Vallmo till Stockholm.
Resan skulle ta runt två och en halv timme.
– Hela vägen satt jag och tittade på klockan. Jag har nästan svårt att prata om det, det var ett sådant stresspåslag. Jag såg på Vallmo att hon försökte vara lugn, men det kom inga krystvärkar. När vi närmade oss började hon få frossa, och det hade börjat rinna en svartgrön vätska, så jag förstod att moderkakan kunde ha lossnat.
Väl framme vid kliniken upptäckte man att den första valpen låg vänd åt fel håll.
– Veterinären fick Vallmo att krysta så att hon kunde få ut den första valpen och sen sprang de iväg och försökte återuppliva den, men det gick inte.
När även de andra valparna visade svaga hjärtljud blev Vallmo intagen för kejsarsnitt.
– Jag satt i väntrummet med munskydd och tårar som rann när morgonpatienterna började komma in. När kejsarsnittet till slut var klart hade de bara en valp med sig ut.
Alexandra tror att husdjursboomen under pandemin gör det ännu viktigare att prata om vårdbristen. "Det är många som har skaffat husdjur under pandemin, och det är nog många förstagångsdjurägare som kanske inte vet om hur svårt det faktiskt är att få vård, särskilt nattetid."
Vallmo och den lilla valpen fick åka hem, men det dröjde inte länge innan problemen fortsatte.
– Han kunde inte riktigt äta och blev uttorkad, så vi åkte till veterinären i Mantorp för att vätska upp honom. Men orken kom ändå inte igång, och på eftermiddagen blev magen svullen och han började skrika.
Då fick de en akuttid på Valla djursjukhus, och där visade det sig att valpens hjärta var kraftigt försvagat, förmodligen av syrebrist vid födseln.
– Vi ville inte att han skulle lida, så vi fick ta bort honom också.
När Alexandra och Vallmo till slut kom hem, utan några valpar alls, var det med en känsla av sorg och tomhet.
– Vi var helt bedrövade. Vallmo hade tagit till sig honom jättemycket och var så mån om honom. Hela fredagen låg vi bara i sängen, helt utslagna. Hon gnydde och krafsade och man såg att hon var så ledsen. Jag fick ligga med handen på henne för att hon skulle hålla sig lugn.
Alexandra hoppas att hon genom att dela med sig av sin sorg ska kunna hjälpa andra djurägare att undvika att något liknande händer dem.
Nu, efter några veckor, när alla spår efter valparna är bortstädade, har Vallmo långsamt börjat komma tillbaka till den glada hund hon normalt sett är. Alexandra har omvandlat sorgen till en drivkraft, och hoppas nu att hennes upplevelse ska öppna ögonen för andra djurägare.
– Veterinären i Bagarmossen sa att om det hade funnits jour i närheten eller om jag hade fått hjälp snabbare, då hade valparna med största sannolikhet överlevt. Jag fick ju tillbaka min tik, sen dog alla valpar och det är ju fruktansvärt, men många blir av med sin hund eller katt också för att de dör på vägen när de åker. Om vi som djurägare åtminstone vet hur svårt det är att få vård nattetid kan vi vara mer förberedda.