Cykling och Motala hör ihop. Det vet ju alla. Fråga en Korpilombolobo vad han eller hon vet om Motala så svarar de säkert: "Jo, dä ä dem tokstolla som cykl runt Vättern."
De vet alltså.
Det kan göra ont att cykla. Ont i baken, ont i armarna, ont i axlarna, ont i låren, ont i vaderna, ont i huvudet, ont i själen. Det sistnämnda sker när cyklisten vet hur vansinnigt ont det gör i kroppen och hur oändligt långt det är kvar.
Själv har jag aldrig cyklat runt Vättern. Inte runt någon sjö, faktiskt. Däremot har jag gått runt en. Tre och en halv mil blev det i stundtals eländig och oländig terräng runt Drögen. Det var drygt. Jag ångrade att jag inte tagit cykeln. Först. För sen förstod jag ju att jag aldrig fått med mig en cykel runt sjön. Inte utefter strandkanten i alla fall. Då hade jag inte varit framme än. Och det var 13 år sen vi gick iväg.
Mina dagar som cyklist är lätt räknade. Jag är nämligen bara sommarcyklist. Då glider jag fram över slätten i makligt tempo och lapar njutningsfullt i mig av sol och värme och naturens skönhet. En vinter vet jag mig aldrig ha cyklat. Inte i normalt tillstånd, vill säga. Däremot i det militära. I lumpen. Och då pratar vi långt ifrån det normala.
Som militär på I 4:s cykel skyttebataljon minns jag hur det var då vi hämtade ut våra cyklar. Det var en varm septemberdag och vi visslade muntert av förväntan när vi marscherade iväg från kasernerna till cykelförrådet i Smedstad. Eller minns jag fel? Svor vi och gnällde som vanligt, kanske? Skit samma. Jag tror att vi både gladdes och våndades över våra gröna, tunga, blivande reskamrater. Vi gladdes över att slippa gå, men våndades över att vi skulle få cykla långt och ofta. Att hämta ut sin cykel kändes lite som man låg på hundskolan i Sollefteå och hämtade ut sin hund. Min cykel fick heta Kyklos. Det är grekiska och betyder krets. Ordet sägs också vara orsaken till att cykel heter cykel. Krets. I England säger man bicycle. Bikrets. Två kretsar. Två hjul. Tvåcykel.
Kyklos kom inte när man ropade och inte heller var han sån att man satt och kelade med honom framför teven. Man behövde aldrig gå ut med honom sena nätter. Aldrig luktade Kyklos illa och aldrig skällde han. Aldrig att han stack till skogs på egen hand eller drog sig till nån annan. Han var en trogen vän. Tillsammans ut- forskade vi Prästtomtafältet så flitigt att om man står vid Bondeby så kan man än i dag se våra hjulspår som milslånga sänkor söderöver.
I vissa kyklos är det mer vanligt än i andra att cykla. Barn och studenter cyklar väldigt mycket. Barn för att de tycker det är roligt, och studenter för att de tycker det är roligt att parkera cykeln tillsammans med flera tusen andra cyklar så att det blir näst intill omöjligt att hitta den.
Även i religiösa kyklos cyklas det mycket. Jag vet en hel del präster som cyklar till och från jobbet och jag känner en diakon som helst tar sig fram per cykel. Det hade säkert Birgitta, hon den heliga som fyller år i år (vem gör inte det och lever dess- utom?), gillat om hon fått prova på. Och Jesus, hur glad hade inte han varit om han fått trampa pedal? Då hade han och lärjungarna säkert legat på rulle Palestina runt eller ställt upp i Genesaretrundan. Jesus hade fått ta ansvaret för cykelkorgen och matsäcken, förstås. Två fiskar hade som vanligt räckt långt. Fast grabbarna hade naturligtvis varit tvungna att byta bort sina klänningar mot tighta cykel- byxor.
När jag kretsar runt på min gröna, gamla holländska cykel i Östergötland behöver jag inga särskilda cykelbyxor. Jag åker nämligen så långsamt och sitter så stilla att till och med stjärten njuter av cykelturen. Jag minns en gång i Västerlösa hur hela kroppen spratt av glädje över anblicken av slättens vidöppna famn. Det var som om det ryckte till från hjässan ner till tårna och stjärten gav ifrån sig ett ljud som fick två gående pojkar vid vägkanten att ramla ner i diket av skratt.
Så visst kommer det mycket roligt ut av cykling.