Tala fritt är stort, tala rätt är större

Vi lever i en tid när kommunikation, på många olika plan, utgör en stor del av vardagen. I dag förutsätts de flesta människor kunna uttrycka sig - om inte briljant så åtminstone hyfsat. Men långt ifrån alla är födda med talets gåva och ännu färre med vältalighetens.

Utbudet av kurser och hela utbildningsprogram i retorik har stadigt ökat under de senaste åren. På universitet och högskolor erbjuds enstaka kurser och hela utbildningsprogram i retorik. Många studieförbund har retorikkurser och företag har som affärsidé att sälja utbildning i konsten att tala.

I Uppsala var intresset för retorikkurser så stort att universitetet för några år sedan breddade utbudet med ett treårigt utbildningsprogram.

- Det är en väldigt populär utbildning och söktrycket till den och de enstaka kurserna är hårt, säger studievägledare AnnaKarin Kriström vid Uppsala Universitet.

Uppsala är långt ifrån ensam om den här typen av kurser och vid Linköpings universitet ges flera kurser från grundnivå och uppåt. Också här är söktrycket hårt, enligt Ulrika Axelsson, språkhandledare och föreståndare för språkverkstaden vid Linköpings Universitet.

- Intresset är jättestort och en orsak är säkert att de flesta i dag måste kunna tala för sig och sina idéer, säger hon.

För bara några decennier sedan var attityden en helt annan. Då var det en dygd att vara tyst.

Professorn i tema kommunikation, Viveka Adelswärd, konstaterar att skillnaden från när hon själv gick på gymnasiet i femtiotalets Sverige och dagens gymnasieskola är total.

- På den tiden kunde man gå tigande genom en hel gymnasieutbildning och ändå få bra betyg. Man satt tyst tills man fick en fråga. Vi har gått från tigande kultur till en talande, säger hon och citerar en språkforskarkollega.

I dag har hon en känsla av att tysta barn anses som ett problem, något som tas upp på mentorssamtal med föräldrar som en negativ egenskap. Trots att barnen kanske gör mycket bra resultat på skrivna prov.

Att satsa på sig själv, göra sin röst hörd är verkligen guld i dagens kultur, konstaterar Viveka Adelswärd. Hon ser också en viss risk i att det fokuseras för mycket på hur saker sägs istället för att höra VAD som sägs.

- Det blir lätt väldigt ytligt.

Synen på hur man ska uttrycka skiljer sig också åt mellan kulturer.

Hon tar Frankrike som exempel. Där är det viktigt för en politiker att framstå som bildad och gärna göra referenser till författare och liknande.

- Men så är det ju inte i Sverige. Den politiker som skulle göra det skulle förmodligen betraktas som elitistisk. Här gäller det att vara folklig och inte brodera så väldigt med språket.

Kravet på vältalighet och att sälja in sig själv har sitt pris. Det vet Ulrika Axelsson. Till henne på universitets språkverkstad kommer studenter som vill ha hjälp med att lära sig tala inför en grupp. En del är bara "vanligt" nervösa. Men för andra handlar det om betydligt allvarligare problem. Man kan lida av ren rädsla inför att tala, så kallad talängslan. Då handlar det inte om att inför ett framträdande ha lite fjärilar i magen och svettiga händer. Sådant kan till och med skärpa koncentrationen.

Istället rustar sig kroppen till strid. Det drabbar förstås olika men den som har talängslan kan börja svettas, benen börjat skaka och hjärtat pumpar snabbare. Man blir röd i ansiktet och börjar kanske stamma, många känner sig helt svimfärdiga. En mycket obehaglig känsla som få vill utsätta sig för.

Så många som en fjärdedel av studenterna lider av det problemet, enligt Ulrika Axelsson som skrivit en bok i ämnet.

Den siffran gäller säkert för befolkningen i stort. Det lär finnas en undersökning som visar att det folk fruktar mest inte är att dö. Det kom på andra plats. På första plats kom att prata inför folk.

Kravet på människor att klara av sådana uppgifter har ökat. Ulrika Axelsson känner själv till att studenter väljer bort vissa yrken eftersom de innebär att tala inför folk. Det är sorgligt, säger hon.

Både Viveka Adelswärd och Ulrika Axelsson tror att problemet skulle vara mindre om man i tidig ålder tränades att tala inför en grupp i skolan. Hemmet är förvisso en nog så viktig arena för att lära sig kommunikation, enligt Viveka Adelswärd. Men i skolan kan det bli ett ämne. Precis som ämnet Speach, i många skolor i USA, är ett obligatoriskt ämne.

Ulrika Axelsson tror att många skolor bara förutsätter att eleverna kan ställa sig framför klassen och prata på.

- Jag generaliserar visserligen nu, men jag uppfattar ändå av det mina studenter säger, att många skolor inte sätter av tid för att träna det här, säger hon.

Ett framträdande under en lektion är i regel också så kort att det stora kroppsliga obehaget aldrig hinner klinga av. Vilket det faktiskt gör om man håller på tillräckligt länge.

- Då har man bara med sig obehagskänslan som kan förstärkas från gång till gång, säger Ulrika Axelsson.

Vissa har gåvan

Tja, i stort sett alla är väl svaret. Vem vill inte i tid hitta det där dräpande svaret på någon dum kommentar. Eller presentera argument så att en motpart köper helheten?

Vissa har gåvan. USAs president Barack Obama, sägs vara en lysande retoriker, något som Viveka Adelswärd håller med om.

Hon framhåller också Göran Persson som en god talare, samtidigt som hon säger att dilemmat med att berömma någon för att vara god eller dålig retoriker i hög grad hänger ihop med om man håller med personen i fråga.

Men även den duktigaste kan gå på pumpen. Viveca Adelswärd påminner om den berömda valdebatten 1976 mellan dåvarande svenske statsministern Olof Palme och centerpartiets ledare Torbjörn Fälldin.

Palme vann slaget men förlorade striden, kan man säga. Han blev för överlägsen och människor ute i verkligheten tyckte inte om att se centerledaren Fälldin bli så ansatt.

Så här sa debattören Göran Hägg i programmet "Om arvet efter Palme" i februari 2006. "För hemma är det som att sitta vid ett kaffebord och den som bär sig åt, vid svärmors kaffebord mot den snälle Torbjörn som är lite långsam, han blir inte bjuden igen".

Den gången förlorade socialdemokraterna valet.