Susanne Niord bytte militära flytvästar och säkerhetsutrustningar till piloter, mot siden, sammet och ett och annat strumpeband.
Det frasar bland klänningarna i Susanne Niords butik. På rad hänger eleganta festklänningar och stilfulla balklänningar i regnbågens alla färger. För att inte tala om brudklänningarna i nyanser från kritvitt till krämvitt.
Att Susanne står här är långt ifrån självklart. Innan hon blev sin egen arbetsgivare hade hon haft en trygg och säker anställning på - i nämnd ordning - först Saab och sedan FMV i sammanlagt trettio år.
Men hon vågade språnget. Vågade anta utmaningen.
I december fyller hon femtio.
Att byta karriär mitt i livet? Många tänker nog tanken, men inte riktigt lika många gör slag i saken.
I Susanne fall kom jobbet till henne och först sa hon blankt nej.
Glädjebutik
Vi träffar henne i ett litet gult hus på Nya Tanneforsvägen i Linköping. Festyran står det på en liten skylt. Brudparet i fönstret tillsammans med två festklädda damer ger en hint om typen av affär. Här säljs glädje och förhoppningar - och förstås - en och annan brud- eller balklänning.
Kläderna betalar man förvisso för, förhoppningarna och drömmarna får man på köpet.
Susanne har egentligen inte öppnat för dagen och det är tomt på kunder när vi kliver in. Basse, en ett och ett halvårig springer spaniel kommer ut från sitt hörn i köket för att hälsa.
Att Susanne bytte säkerhetsbransch mot bröllopsbranschen var en ren slump.
Fram till 2009, när hon och hennes sambo fick frågan om att agera brudpar på en bröllopsmässa, hade hon varken satt sin fot i en liknande butik, eller ännu mindre drömt om att äga en. Helt okänd mark med andra ord.
Men när hon väl sagt nej kunde hon ändå inte göra sig av med en gnagande känsla.
Känslan som sa att detta mycket väl kunde vara den där chansen som bara dyker upp en gång i livet. Så hon ändrade sig och sa ja.
Att byta liv är förstås inte utan vissa kval. Det var många tankar som virvlade runt i huvudet. Kan jag, kan jag inte? Kommer det att gå runt, kommer jag att få ihop det?
Det som avgjorde, säger hon, är framför allt att hennes döttrar är vuxna och klarar sig själv.
- Hade barnen varit små hade jag aldrig gjort det, säger hon bestämt. Att butiken dessutom var inarbetad och känd gjorde också beslutet lite lättare. Hon hade nog aldrig slutat sitt jobb för att starta något helt nytt, tror hon.
En annan bidragande orsak, var att hon faktiskt hade bytt jobb några år tidigare.
- Då hade jag världens vånda, trots att det var ett jobb i samma bransch. Men det gick ju bra, och det var nog det jag kände den här gången.
Sambon och döttrarna är hennes största supportrar. De peppade henne före köpet och de peppar henne fortfarande.
- Om du inte tar den här chansen vill jag aldrig mer höra att du inte trivs på ditt jobb, sa en av döttrarna när tvivlet ansatte Susanne.
Som ensamstående mamma till tre döttrar har hon varit van att vända på slantarna och det, tror hon själv, har gjort både henne och hennes döttrar bra rustade för att hantera att tillgången på pengar kan variera.
- Sedan har jag inte så stort behov av att ha allt så där jätteplanerat. Jag kan ta saker som det kommer, säger hon. Som exempel tar hon inköpet av en segelbåt som hon och sambon gjorde. Utan att kunna segla.
Nya saker att lära
Men nu är båtlivet över. En sommarstuga var enklare att kombinera med det faktum att Susanna numer jobbar på lördagarna.
- Då kan min sambo åka till stugan på fredagen och så kommer jag efter när jag har stängt.
Som egenföretagare har hon fått lära sig en massa nya saker. Att driva Festyran handlar om betydligt mer än att sälja vackra klänningar. I företagande ingår en hel kameralt arbete som budget, bankkontakter, redovisningar och deklarationer.
- Jag har fått bra stöd från min bank och så finns det jättebra redovisningsprogram på nätet, säger hon lugnt.
Nu när hon är sin egen säger hon att hon faktiskt har saknat det under alla åren som anställd. Skillnaden mellan det statligt styrda jobb hon hade tidigare och jobbet som egen företagare är stor.
- Det är visserligen en klyscha, men ändå. Jobbet nu är mera som ett sätt att leva, säger hon.
Hon lever i nuet, varken tänker eller planerar så långt framåt. Och det har sin förklaring.
- Flera av mina närstående har dött väldigt tidigt och jag känner att det är bättre att leva här och nu, när man kan.