Jonathan Netin bor i en liten etta i Berga. På hyllorna står böcker på rad och dvd- och cd-skivor är välordnade. En liten sittgrupp, säng och skrivbord får plats i rummet och så gitarren. Jonathan är 27 år gammal och jobbar på äldreboendet Valla Park. På fritiden träffar han kompisar som han spelar rollspel med, han läser mycket och han simmar två gånger i veckan.
Han beskriver sig själv som en nyfiken, observerande, ganska känslosam och funderande människa. Hans styrkor är att han kan vara väldigt fokuserad, ja verkligen vara helt inne i något som intresserar honom. Han är allmänbildad och bra på att laga mat.
Jonathan är på det hela taget en lika unik, eller om du så vill, en lika vanlig människa som du och jag, men han har fått jobba för att bli den han är i dag.
Han har behövt använda en del kraft för att förstå hur andra tänker. När han var yngre hade han till exempel ganska svårt att förstå varför folk pratar om väder och vind i stället för att hålla sig till saker som är av intresse.
Sådant som för de flesta av oss är ganska självklart, som småprat till exempel, är svårt att begripa för en som har Aspergers syndrom (AS).
Men Jonathan har lärt sig förstå varför folk kallpratar.
- Man kommer varandra närmare så att man kan lära känna den andra personen.
Numera kan han småprata om så krävs.
Jonathan var 15 år gammal då han fick sin diagnos. Det var en lättnad tycker han.
- Saker föll på plats, säger han.
Då hade han börjat högstadiet och kravet på att samspela med jämnåriga kändes svårare än i låg- och mellanstadiet.
- I de lägre stadierna var vänskapen inte lika villkorlig.
Alla tonåringar har mer eller mindre jobbiga funderingar på hur de passar in och deras längtan efter gemenskap med jämnåriga brukar bli väldigt stark. Så var det för Jonathan också, men han kunde inte komma på hur man gör för att närma sig de andra. Därför var det en bra sak att byta skola och börja i en klass där alla hade liknande svårigheter och med lärare som förstod att alla inte tänker på samma sätt.
I Linköping finns Aspergerklasser (IVAS). I dag är de knutna till Birgittaskolan, då när Jonathan gick där, hörde de till Berzeliusskolan.
Det är inte ovanligt att personer med Asperger har svårt för röriga miljöer och de tycker om att ha fasta rutiner. Så var det för Jonathan. På IVAS var det lugnt, där var klasserna små. Det passade honom bra.
För en person med AS behöver nödvändigtvis inte själva skolarbetet vara jobbigare än för andra. Men att kommunicera med människor och föreställa sig hur andra ser på saker och ting är för det mesta svårt och energikrävande. Men många lär sig att hantera den svårigheten allt eftersom. För Jonathan tar det inte lika mycket kraft längre, nästan ingen kraft alls säger han.
Nästan alltid har personer med AS speciella intressen som de nördar in på, alltså fokuserar stenhårt på. De är dessutom många gånger begåvade. Man tror till exempel att Albert Einstein och Michael Jackson var aspies. Att de hade AS är i och för sig inte säkert. Man tror det för att de hade kombinationen stenhårt fokus, begåvning och svårigheter i samspelet med andra människor.
Specialintresset kan skifta med tiden. För Jonathans del var det till exempel dinosaurier när han var mindre. Det är han förstås inte ensam om, många killar i den åldern gillar dinosaurier, men de som känner en person med AS vet att det är en gradskillnad. Faktakunskaperna brukar vara enormt stora om det de intresserar sig för.
Numera är Jonathans främsta intresse bland annat språk och biologi. Han när en dröm om att få jobba med bevarande arbete (rädda djur och natur som hotas av skövling eller utrotning). Han skulle gärna göra det i Afrika eller Amazonas.
Ibland tappar han självförtroendet och börjar ifrågasätta om han skulle klara av att läsa, eller om han kan få ett sådant jobb som han drömmer om. Det kan ju drabba vem som helst, men han har svårt med förändringar och överraskningar. Något han har gemensamt med andra personer med AS.
Ju mer vi pratar, desto mer känner jag att det är svårt att sätta fingret på vad som gör Jonathan speciell. För visst är han väl det? Jo, kanske, men det är nog mest det som sker inom honom som är särskilt. Vi som sitter och pratar med honom upplever det inte särskilt starkt.
- Jag tycker att jag är lite konstig, men inte så mycket. Mest för att jag kan gå in i mig själv och leva i min egna värld mer än andra kanske. Men jag har nära människor som tjatar ut mig ur bubblan och det är jag tacksam för.
- Det är bra att bejaka sina specialintressen, men man ska ju inte undvika andra människor för det, säger han.