Kontrasterna är inte så tydliga från början. Visst, det är en typiskt svensk skola och den ligger i ett typiskt svenskt villaområde. Men Nasir, Reza, Sali och de andra spelar pingis, fipplar med mobilerna och fryser på skolgården precis som de andra eleverna. Det är först när man börjar prata med dem som man märker att det finns saker som skiljer dem från de övriga. När Nasir i en bisats nämner att båda hans föräldrar är döda. När Sali berättar om sin försvunna pappa. När Reza berättar hur en hel stam, inklusive sju barn, fick halsarna avskurna.
I somras tilltog inströmningen av flyktingar i Sverige. Jens Rosenqvist, rektor på Malmslättsskolan – Tokarp, högg direkt. Elevsammansättningen på skolan är homogen – infödda villasvenskar sen flera generationer – och möjligheten till nya perspektiv lockade honom. Han anmälde snabbt intresse för att få ha en förberedelseklass för flyktingbarn på sin skola.
Sen kom hösten och det stod klart att alla måste hjälpa till, förr eller senare. Malmslättsskolans förberedelseklass fick starta några veckor tidigare än beräknat, med sju pojkar från Afghanistan och Kosovo, och varje vecka fylls den på med fler. Dessutom har det kommit tre kurdiska barn som kunde gå direkt in i en av de befintliga klasserna.
– Jag tror att det är bra att de kommer till en skola där alla elever har etnisk svensk bakgrund, och åt andra hållet: att vi ger våra elever möjlighet att se andra elevers bakgrund, säger Jens Rosenqvist.
– Nu blir vår skola mer som hur samhället ser ut. Vi har varit en liten ö med bara svenska barn. Skäggetorp och Ryd ligger jättenära, varför ska vi inte integreras mer, för allas skull? Det berikar oss alla, både ungdomar och personal, säger Karin Joelsson.
Hon är lärare i spanska, engelska och svenska, men har nu fått damma av sina gamla kunskaper i svenska som andraspråk.
– I början, på första lektionen var det väldigt rörigt. Alla pratade samtidigt: jag, barnen och elevstödjaren som tolkar, men nu är det bättre struktur, säger hon och berättar entusiastiskt om hur hon fått ändra sitt sätt att undervisa.
– Man blir som en skådespelare, och slår nästan knut på sig själv. Vilken performer man blir! Det är jättekul! Vi skrattar jättemycket. De är oerhört positiva till skolan och tycker att det är kul att vara här.
Mattelektionen är slut och de flesta av killarna samlas i pingisrummet. Nasir Ahmadi sitter och tittar när de andra spelar. Han kom till Sverige i september, och vill helst prata svenska.
– Svenska skolan är bra, säger han.
Med hjälp av elevstödjaren Payam Nematis tolkning berättar han mer om skillnaden mot den afghanska skolan.
– Här finns allting. Bra lärare, bättre skollokaler, bättre böcker. Allt.
Hans klasskamrater är lika lyriska över sin nya skola. Men så har de också att jämföra med. Reza Mirzayi har bara gått ett år i skolan innan han kom till Malmslätt.
– När jag inte kunde svara på lektionerna slog läraren mig och de andra barnen, så då slutade jag gå dit, säger han.
Hur är lärarna här, tycker du?
– De är perfekta.
Så fort killarna har fått lite hum om språket ska de in i vanliga klasser. Elever som är starka i matte kan gå in i mattelektionerna, de som kan engelska kan gå på engelskalektionerna. Efter två månader säger lagen att varje elev ska gå i vanlig klass i minst ett ämne.
Karin Joelsson berättar att de gamla eleverna längtar efter att få umgås mer med sina nya skolkamrater.
– ”När får vi nån i våran klass?” frågar de. De är lite avundsjuka på den klassen som redan fått nya elever. Det är jätteroligt att prata engelska med någon när man bara har engelska språket att kommunicera med. Det blir mer på riktigt då, säger hon.
Än så länge umgås inte eleverna särskilt mycket med varandra.
– Killarna är lite för sig själva fortfarande. Men det är inget konstigt. Tonåringar är lite reserverade. Men de är också sugna på att få börja i vanlig klass. De vill ju vara som alla andra, säger Karin Joelsson.
Reza Mirzayi bekräftar bilden.
– Jag är lite blyg, så jag har bara pratat med mina afghanska kompisar, säger han.
Än så länge är allt alltså frid och fröjd på skolan. Vilket så klart inte var givet på förhand.
– Jag funderade på vad personalen skulle tycka. Det är ju inte jag som ska undervisa. Men de tyckte bara att det var spännande och bra. Motivationsfaktorn var otroligt hög, säger Jens Rosenqvist.
Från föräldrar har han knappt fått några reaktioner alls, vare sig positiva eller negativa. Någon var lite orolig för ekonomin. Någon mejlade ”äntligen”.
– En förälder skrev att ”det här bidrar till min sons utveckling, vilken fantastisk möjlighet för honom”, säger Karin Joelsson.
– Ja, men det är klart att det kan finnas oro också. Man vet inte vad det är för typer, och man kan ha bildat sig någon uppfattning från vad man sett på tv. Men det kan vara samma reaktioner om vi hade startat särskola eller något annat också. Alla förändringar skapar en viss typ av oro. Jag trodde nog att jag skulle få någon mer reaktion, så det här visar att det ändå finns en grundtrygghet i att vi gör rätt saker här, säger Jens Rosenqvist.
Allt är inte lätt. Som i många andra verksamheter är det svårt att få tag på personal. När alla nya elever är på plats efter jul kommer skolans elevantal att ha ökat med tio procent. Förutom att Karin Joelsson blivit SVA-lärare igen har skolan haft turen att kunna rekrytera en nyexaminerad SVA-lärare som är på plats när nästa termin börjar.
Jens Rosenqvist har haft mycket kontakt med Skäggetorpskolan, och även Rydsskolan, som stöttat med sina erfarenheter. Mottagningsenheten Adjunkten, som sköter utslussningen av asylsökande i grundskoleålder, har också varit till stor hjälp. Kontakter med gode män och boenden är nytt för personalen på Malmslättsskolan.
Hemkunskap blir ett viktigt ämne, tror Karin Joelsson. Å ena sidan är pojkarna vana att ta hand om sig själva, å andra sidan kommer de från kulturer där de är vana att mammor eller systrar lagar mat.
– När ska man lägga sig? Ska man äta frukost? Sånt där sker inte automatiskt om man inte bor med sina föräldrar, säger Karin Joelsson.
Och allt är förstås inte frid och fröjd. Det märks att signalerna om en ny svensk invandringspolitik har nått fram till de nya eleverna på Malmslättsskolan. Nasir Ahmadi känner till att Afghanistans president Ashraf Ghani nyligen var i Sverige för att träffa statsminister Stefan Löfven, och att de bland annat pratade om presidentens oro för att för många unga, driftiga pojkar lämnar landet.
– Vi har en president som är pashto. Han är inte snäll mot hazarerna. Han hjälper talibanerna att jaga oss, säger Nasir Ahmadi, som själv tillhör hazarerna – en folkgrupp som är förtryckt från flera håll i Afghanistan.
– De dödar folk i Afghanistan. De skar halsen av sju barn, säger Reza Mirzayi.
– Vi vill inte tillbaka till Afghanistan. Jag vill stanna här och läsa, bara läsa. Skolan är bäst, säger Sali Alizadeh.