Mohammad Saiady och Nils-Erik Elf Svensson försökte få ett svar på varför kommunen inte längre ville sälja. "Rådande ekonomiska omständigheter", var det svar de fick.
Bostadsrättsföreningen Vintunnan består av 119 radhuslägenheter. När området byggdes 1981–82 gjordes ett tomträttsavtal där föreningen hyr marken av kommunen.
Sådana avtal var vanliga på den tiden, men många föreningar har sedan dess köpt loss marken. I Linköpings kommun är det nu fyra bostadsrättsföreningar som har kvar ett tomträttsavtal.
Vintunnan fick ett erbjudande om markköp för tio år sedan. Priset låg då på 17,6 miljoner kronor, och med facit i hand grämer de sig nu lite över att de inte slog till.
– Föreningen var inte lika aktiv och insatt på den tiden, förklarar Vintunnans vice ordförande Nils-Erik Elf Svensson.
Vart tionde år höjs tomträttsavgiften. I höst är det dags igen, den här gången från cirka 711 000 kronor om året till 832 000 kronor. I god tid före höjningen tog föreningen kontakt med kommunen med en förfrågan om att få köpa marken.
Till en början verkade det inte möta några hinder. Kommunens tjänstemän räknade och återkom med ett pris: 27,8 miljoner kronor.
Det var visserligen dyrare än tio år tidigare, men Vintunnans styrelse bedömde att det var en klok affär. Ett lånelöfte hos en bank ordnades, och med ränta och amortering skulle månadskostnaden bli lägre än kommunens tomträttsavgift. Att äga sin mark känns dessutom tryggare för framtiden.
– Vi tog upp frågan på två stämmor och alla medlemmar var positiva, berättar föreningens ordförande Mohammad Saiady.
Men så ringde telefonen. En tjänsteman berättade att det inte blir någon affär.
– Vi trodde ju att allt var klart. Det här är en ansvarslös hantering av kommunen, tycker Mohammad.
Vintunnan bad om ett skriftligt beslut och fick ett mejl. Där stod det att kommunen inte har någon skyldighet att sälja mark och att beslutet inte gick att överklaga. Som förklaring till att kommunen inte längre vill sälja angavs "rådande ekonomiska omständigheter".
Förklaringen lät ologisk, tyckte Vintunnan. Om ekonomin i kommunen kärvar, varför då tacka nej till en inkomst på 27,8 miljoner?
Vi skickar frågan vidare till samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok (C). Det var han och samhällsbyggnadsdirektör Leif Lindberg som i samråd fattade beslutet om att inte sälja.
– Intäkterna från tomträttsavgälderna är med och finansierar vår driftsbudget. Om vi säljer får vi mindre pengar till drift och underhåll. Pengarna från en försäljning går inte till samhällsbyggnadsnämnden utan till kommunstyrelsen, förklarar Demirok.
Tidigare har samhällsbyggnadsnämnden fått kompensation från kommunstyrelsen vid sådana här försäljningar. Men det är här "de rådande ekonomiska omständigheterna" kommer in i bilden. Behoven i kommunens omsorgsverksamheter är så stora att eventuella extrainkomster styrs dit.
– Säljer vi marken får vi en minskad driftsbudget. Bedömningen är att detta får en ganska stor effekt på den service vi kan erbjuda till Linköpingsborna, säger Demirok.
Men 27,8 miljoner kronor skulle väl kunna göra mycket nytta i till exempel äldreomsorgen?
– Jo, men så enkelt är det inte riktigt. Det handlar inte bara om intäkter, i så fall skulle vi ju kunna sälja ut hela Stångåstadens bestånd. Det är som att ta ett avgångsvederlag i stället för en fast månadsinkomst. Jag beklagar om de inte fått vad de anser sig ha blivit lovade i Malmslätt, men de ekonomiska förutsättningarna har förändrats, säger Demirok.