I lärarrummet på Tokarpsskolan sitter en ung men erfaren samling ungdomar. En av dem är Kean Han från Kambodja. I går fick Phymean Noun World's Children's Prize, Barnens Nobelpris, och Kean Han är en av alla de barn pristagaren räddat från ett liv på Phnom Penhs soptippar genom att sätta dem i sin egen skola, PIO.
– Jag är glad att jag tog mig iväg från soptippen. Jag var fattig och hade inga pengar för att studera, tills jag träffade Phymean Noun och frågade henne om jag fick komma till skolan. Jag fick kläder, mat och skolgång, berättar Kean Han.
Nu är hon 16 år gammal och går i tionde klass. Och framtidsplanen är klar.
– Jag ska bli doktor, säger hon.
Sedan är det dags för henne och hennes kompisar att berätta inför hela skolan. Med sig har hon bland annat tre medlemmar i WCP:s barnjury.
På scenen i skolans idrottshall är det Emma Mogus från Kanada som inleder. En driven, talför 16-åring som ägnat nästan halva sitt liv åt att tillsammans med sin storasyster kämpa för utbildning och läsning för Kanadas förtryckta ursprungsbefolkning.
– Första sommaren fick vi ihop 6 000 böcker. Om vi ger barn de rätta verktygen kan de ta makten över sin egen framtid, säger hon.
Kongolesiske Ndale Nyengela berättar på franska om hur han levde ett normalt liv under sina första skolår, innan han som elvaåring kidnappades på väg till skolan.
– Det kom militärer och tvingade in oss i skogen, berättar han.
I tre år drillades han i vapenträning för att bli barnsoldat, och hamnade också i strid. Mardrömmen tog slut när han en dag hörde om FN på radion.
– Jag sa till min vän att vi måste fly. Vi flydde till en organisation som heter BVES. I tre månader gick jag hos en psykolog, sen började jag skolan och där går jag fortfarande, berättar han.
Kewal Ram från Pakistan berättar om sitt livsöde, som han delar med många pakistanska barn. Det började med att hans mamma drabbades av psykisk ohälsa. Familjen var fattig och hade inte råd med behandling. Lösningen blev att låna pengar från en mattfabrikör, och enda sättet att betala tillbaka var att Kewal, som äldste barn i familjen, tvingades arbeta åt fabrikören, utan lön tills skulden var avbetald.
– Jag arbetade i tre år innan jag blev frisläppt, berättar han.
När Kean Han sen ställer sig vid mikrofonen är det med en gripande berättelse om en uppväxt i yttersta fattigdom. Hur hon sex år gammal och utan skor samlade skräp på soptippen för att överleva.
– Det luktade riktigt illa och där körde lastbilar som inte brydde sig om i fall det kom ett barn i vägen och ibland dödade människor, säger hon.
När hon tack vare Phymean Noun till slut lyckades börja skolan var det en stor stund.
– Första gången var jag lycklig, nervös och rädd på samma gång, säger hon.
Hon fortsatte sitt liv på soptippen vid sidan av skolgången, men när hennes mormor, som hon bodde hos, ville hålla henne hemma från skolan fick hon panik.
– Jag grät och grät tills farmor tillät mig att gå tillbaka till skolan. Det fanns ett barnhem där som jag kunde bo på. Tack vare Phymean Noun och PIO är jag här i dag. Annars hade jag bott på gatan och inte vetat vad jag skulle göra, säger hon.
Jonny Wretman, lärare på Nya Rydsskolan, är den som bjudit in delegationen från WCP, och han tog tillfället i akt att även ta dem till Tokarpskolan i Malmslätt.
– I Ryd är det ju många som har liknande erfarenheter som dem i juryn, men det känns viktigt att barn på en sådan här skola också får höra vad de har att berätta, säger han.