På köksbordet är dukat med finaste porslin. Sirliga gulddekorerade koppar och vackra assietter med ett spetsmönster i guld påminner om livet för hundra år sedan. Från dolda högtalare hörs lågt ett klassiskt musikstycke. Inget annat, inget trafikbrus, inget flygbuller.
Det. Är. Så. Rofyllt.
Hemma hos Ingela och Lasse Öfverstedt råder friden. Huset Mårtenslund byggdes 1903 av en man som hette Mårten, som var anställd på flygflottiljen. Att det var ett tvåfamiljshus är i stort sett det enda de vet, men det räcker.
Det första intrycket i köket är en stor – verkligen omfattande – samling av Kockums emaljerade husgeråd. Gula med grön dekor. Ovanliga modeller. Perfekt skick. Ingela har anledning att vara stolt. Samma sak när det gäller alla kopparföremål som finns på många platser i huset.
Mer om det senare.
Vi får se ett gammalt foto av hur huset såg ut förr. Det är ombyggt många gånger och har med tiden liksom vänt sig om. Den gamla huvudingången vetter i dag mot inre trädgården, där det förr gick en väg. Vägen är numera borta. På andra sidan häcken ligger ett snarlikt hus, sannolikt byggt några år senare. Den gamla huvudingången används inte till vardags längre.
Mårtenslund har bytt skepnad genom åren, men nu är det på väg tillbaka till en äldre stil, berättar Ingela och Lasse.
– Vi har precis fått bygglovet för en glasveranda på framsidan, berättar Ingela och visar ritningarna.
Stilen kommer att ge huset tillbaka lite av sin snickarglädje och det rummet kommer att bli underbart i kvällssolen.
Det känns helt riktigt att Ingela och Lasse valt att inreda i gammal stil. Gamla saker känner sig hemma i det här huset, förstår vi.
Ingela har en passion för återbruk och second hand. I åratal har hon varje lördag varit flitig besökare hos Stadsmissionen, Erikshjälpen och Hjärta till hjärta. Det är en imponerande mängd fina gamla saker som visas i små utställningar runt om i huset, allt smakfullt arrangerat.
– Det är en avkoppling, ungefär som att dra ut spik. Då kan jag stänga av huvudet.
Det uttalandet kräver nog en förklaring. Ingela driver till vardags begravningsbyrån Stilla, ett arbete som kräver styrka, takt och ton, förstår vi. Det kan vara skönt att komma hem och göra något enkelt – som att dra ut spik.
Och dragit ut spik har hon gjort. Under det tidigare spänntaket fanns fina träpaneler – fullspikade.
Rollfördelningen i det här huset är klar:
– Jag underhåller och Ingela skapar, säger Lasse.
Underhållet från Lasses sida innebär också att han städar och servar Ingela med mat. Ofta står middagen på bordet när hon kommer hem.
Ingela har en särskild kärlek till gamla fönster. Nu hänger de som tittskåp på väggen. Flera av dem kommer från föräldrahemmet i Skeda. De finaste fönstren har blivit ett vitrinskåp i matrummet, skapat av en snickare i Skeda. Strax intill hänger en stram ljushållare, som Stefan Hagdahl i Kaga tillverkat efter Ingelas anvisning. Han är insatsledare på räddningstjänsten och smed på fritiden. Den vackra ljushållaren har också alla anställda på begravningsbyrån fått i julklapp.
På övervåningen finns ett av föräldrarnas gamla köksskåp, perfekt färgkoordinerat med den gröna kulören på Kockums emaljerade kärl. I samma rum sitter ett spännande fönster i en mellanvägg.
– Det är ett Traderafynd, berättar Ingela med passion i rösten. Jag satt hos frissan med färg i håret och bjöd på fönstret. Och jag fick det!
Hon hämtar ofta inspiration i tidningar när hon är hos frissan. Med telefonen som kamera går det att spara på många bra idéer.
Vi är i dottern Johannas flickrum. Hon jobbar hos Ingela sedan fyra år, och även Lasse hjälper till när det behövs.
Det här huset är ett pågående projekt. Senaste renoveringen, eller ”återtagandet” kanske vi ska kalla det när rummen återfår sin äldre stil, är ett kontor på övervåningen.
– Jag är väl miljöskadad, säger Ingela med ett skratt. Jag väntar på en bordsskiva till soffbordet, till ett gammalt symaskinsunderrede; och det är en gravsten.
Lite annat finns fortfarande att ta tag i. Taket i övre vardagsrummet är inte målat än och fönstren är brunbetsade. Vi får snabbt en förklaring. Hela huset har bullerisolerats av flyget, liksom fått ljuddämpad ventilation. Aha, det är därför det är så lite miljöljud utifrån!
Till sommaren får de också en ljus ton som övriga snickerier har, är tanken. Färgen heter Kokos.
Men åter till emaljen och alla kopparsaker. Ingela har en plan där:
– Barnbarnen kan vara tacksamma att de får ärva dem. Jag har samlat och lagt all tanke och kärlek där.
Hon säger det lite trotsigt och markerar sin filosofi att dessa fina föremål i framtiden kommer att få ett större ekonomiskt värde än vad de har just i dag. Det handlar om återbruk och omhändertagande. Generationers vård. En dag var föremålen viktiga, den tiden kommer åter.
