Den smale mannen med den feta guldkedjan rör inte en min. Han rullar markerna mellan fingrarna, drar ett extra djupt bloss och ger mig en blåsning. Jag spelar oberörd, ser nöjd ut, eller gör jag inte?
Övriga åtta spelare är tillfälligt ur leken men inte den nionde. Han kan välja att syna, höja eller lägga sig. Han gör ingetdera, han fortsätter att rulla sina hundrakronorsmarker, han fingrar på en femhundring, han tittar stint på mig, han blåser ut mera rök.
Så tar han ett stadigt tag om den höga högen med marker. Han ler, jag ler, psykkriget pågår i ett par långa minuter. Scenen är som hämtad ur en gammal gangsterfilm. Vem ska få övertaget, vem ska ta huvudrollen?
Vi har spelat nonstop i över sex timmar, från kvart över åtta på kvällen till halv tre på natten, och börjar känna varandra ganska väl. Men bara ganska. Den som är alltför förutsägbar är chanslös i poker. Och flanören har inte åkt från Linköping till Malmö för att förlora, åtminstone inte utan kamp.
Varför då denna utlämning, utmaning, utmattning, denna frivilliga blottning av förmåga och karaktär? Frivillig? Inte riktigt. När Corren nyligen beskrev spelmissbruket undrade nyhetschef Ströberg, med tydligt provokativ underton, om någon var modig nog att studera verkligheten på ett av våra två lagliga kasinon.
Självklart. En journalist får inte svika sitt uppdrag, sanningen måste fram, kosta vad det kosta vill.
Jaså, inte det. Den ekonomiska risken fick jag ta själv, det var visst underförstått. Men med rätt diger erfarenhet av poker från ett järngäng och ett hjärngäng i Linköping borde man kunna hävda sig på den nationella scenen också. Eller internationella som den visade sig bli.
Vad hade jag väntat mig att möta? En samling halvfulla, helslarviga turister, villiga att spendera halva semesterkassan? Inte alls, snarare motsatsen. Börje Blomkvist, kortkompis från hemmaplan, varnade för halvproffs som satt vid samma bord kväll efter kväll och i stort sett levde på att spela poker. På kasino i Sverige.
Denna vetskap hindrade dock inte Börje, leksakshandlare från Skänninge, att hänga med till Skåne. Lek som lek, som han säger.
Spel som spel, säger jag, jobb som jobb. Att släppa in någon fotande fotograf på kvällen kunde det dock inte bli tal om. På alla kasinon värnas om gästernas integritet och säkerhetsbestämmelserna är som kopierade från Fort Knox.
Vi får därför arrangera några bilder innan kasinot öppnar vid lunchtid och sedan anmäla oss till kvällens pokerparti. Åtta andra har också bokat plats vid bordet, hårda gossar med stål i blicken. Eller möjligen guld.
Texas holdem, kungen bland alla pokervarianter, är det som gäller. Precis som vid VM i Las Vegas. Alla vid bordet får två kort var. Sedan läggs tre kort (kallade floppen) öppet mitt på bordet, så ett fjärde och till sist ett femte kort öppet på bordet. Dess-emellan får spelarna skjuta in pengar i potten, totalt fyra satsningsrundor med max tre höjningar varje gång. Korten på bordet är gemensamma för spelarna och kopplas på lämpligt sätt till de egna två korten.
2 000 kronor är minimisumman för att vara med och leka. Jag växlar in det dubbla beloppet i marker, som staplas upp framför deltagarna. Några invandrare från sydöstra Europa, ett par överoptimistiska danskar, men ingen överförfriskad person. Tyvärr.
Vi dricker inte ens öl, bara vatten, massvis av vatten. På sex timmar gör jag en snabbvända till toaletten, annars är det spel, spel, spel. Oavbrutet.
Hela proceduren följer strikta mönster, övervakade av proffsiga dealers, diskreta inspektörer och dolda kameror. Det är två obligatoriska mörkar, 100 kronor i de första satsningsrundorna, 200 i de två sista. Teo-retiskt kan det bli en bra bit över 10 000 i potten men i praktiken 5 000--6 000 som högst.
Jag har sett ett par killar som i en handvändning och utan att blinka lagt in flera tusen på rouletten. Nu sitter hårdingarna snett framför mig och ser självsäkra ut. Anar de att det är mitt första besök vid pokerbordet på ett riktigt kasino?
Trevande start. Staplarna med marker minskar så sakteliga, men vändningen kommer, paradoxalt nog, med en förlust. Jag gaskar upp mig och lyckas i ett strategiskt läge nästan köpa potten med en sprucken stege (straight). Alla lägger sig utom mannen med guldkedjan, som synar och vinner. På par i sjuor!
-- Bra försök, kommenterar dansken, imponerad av min stil och framförallt min oberäknelighet.
Alla har registrerat samma sak. Den där gråskäggige svensken är inte att lita på. Det psykologiska kriget går in i nya banor, nya faser, nya fasor.
Jag får dock allt bättre händer, framförallt stadigare, tar hem fem--sex potter på fyra timmar och håller mig flytande. 4 000 kronor från början blir 2 000, 3 000, 5 000, 4 000, 3 000, lite ner och upp och ner.
Och de två sista timmarna mest upp. Klockan halv tre står jag på ett hyfsat plus. Nu är avgörandets stund inne, nu ska mannen med guldkedjan och jag mäta kraft och karaktär.
Jag har ess och åtta på hand. I floppen finns en åtta till och på sista kortet kommer en tredje upp. Räcker min triss eller går jag upp mot en kåk?
Motståndaren betar 200, jag höjer till 400 och i potten ligger nu cirka 3 500 kronor. Vad händer? Ingenting. Min kombattant väntar länge med sitt beslut, vänder och vrider på markerna, bollar dem mellan fingrarna, bolmar på cigarretten, förefaller aningen villrådig. Ska han vika sig?
Icke. Till slut lägger han in 200 till. Jag är synad.
Min hand: tre åttor med ess som högsta sidokort. Hans hand: också tre åttor men med dam som sidokort.
Potten är min, kvällen är räddad.
Sura miner runt bordet? Faktiskt inte. Poker är ett maratonlopp, som Dan Glimne skriver i sin bok, ingen sprinterdistans. Nästa dag kan min duellant mycket väl ha råd att köpa en ännu fetare guldkedja.
Nu gratulerar han oss sportsligt, när Börje och jag vid tretiden lämnar lokalen med ovanligt tjocka plånböcker. Min vinst är exakt 4 840 kronor (plus de fem procenten som stannat på kasinot) , kompisens något mindre. Av de 17--18 personer, idel män, vilka varit med i pokerpasset under aftonen är det nog ingen som penningmässigt slagit mig. När startar nästa VM?
Skicklighet? Lite. Men mest tur, föredömlig disciplin och lagom tuffhet. Satsa nu med måtta, gärna på en åtta, får duga som slogan. Och var inte för nyfiken, undvik att bli betraktad som en "synmaskin".
Kanske är jag den förste i pokerhistorien som lyckats vinna på att förlora på en sprucken stege.
Glöm gärna mörkpoker, den enklaste formen, som spelas i över 95 procent av alla svenska partier. Det finns över 200 andra varianter att testa.
Glöm inte Seven card stud, världens vanligaste form av tävlingspoker, och Texas holdem, varianten du måste behärs-ka för att bli världsmästare.