Långläsning: Historien om polismorden

Kenneth Eklund, närpolischef i Kisa, blev beskjuten när han tog upp jakten på rånarna.
Kenneth Eklund, närpolischef i Kisa, blev beskjuten när han tog upp jakten på rånarna.

Polismorden i Malexander den 28 maj 1999 är en av de mest omskakande händelserna i Östergötlands moderna historia. Detta reportage, som skildrar hela förloppet, publicerades första gången på den tionde årsdagen, 2009.

Malexander 14 juni 2023 12:10

ERKÄNNANDET

Det är den 8 juni 2001 och Jackie Arklöv har bestämt sig.

När han leds in i förhörsrummet på Kumlaanstalten sitter tre män och väntar på honom. Det är hans advokat Per Durling, som har åkt motorcykel från Stockholm till Kumla och några minuter tidigare hastigt bytt om från skinnställ till kostym på parkeringsplatsen.

Där sitter också två erfarna förhörsledare, kriminalinspektörerna Eiler Augustsson och Benniet Henricson.

– När Jackie kom in i förhörsrummet syntes det tydligt på honom att han var väldigt samlad. Jag vill påstå att han var spänd, säger Benniet Henricson.

Mötet på Kumlaanstalten har varit planerat sedan länge. I en tv-intervju har Jackie Arklöv erkänt flera rån som han inte dömts för. Nu ska han förhöras om rånen. Men Per Durling har gett förhörsledarna en vink om att livstidsfången har betydligt mer att berätta.

– Vill du börja med att berätta om rånen eller ska vi börja med att prata om det som du har bett oss lyssna på?

Det är Benniet Henricson som frågar.

– Vi börjar med det som jag har ringt om.

Klockan 11.20 trycker Eiler Augustsson på bandspelaren och säger med formell röst:

”Meningen med det här besöket är att delge Jackie Arklöv ett antal misstankar om rån. Men Jackie Arklöv vill inleda med att berätta vad som hände i Malexander den 28 maj 1999. Varsågod då, Jackie Arklöv!”

Jackie Arklöv har slagit sig ned vid det lilla bordet i förhörsrummet och har advokaten vid sin sida. Mitt emot sitter förhörsledarna. Jackie Arklöv tar ett andetag och sedan börjar han:

”Det jag tänker berätta nu är vad jag egentligen gjorde”, säger den före detta legosoldaten på en dialekt som avslöjar att han är uppvuxen i Norrland.

”Jag satt i framsätet på den vita Toyotan. Föraren stannade den vita Toyotan. Jag låg med pistolen beredd… och så small det till!”

När Jackie Arklöv väl har börjat kommer orden ur honom i snabb följd. Det är som om ett sedan länge undertryckt behov av att säga sanningen nu har blivit så övermäktigt att han inte kan hejda sig. Meningarna blir ofullständiga. Men innebörden är glasklar.

”Jag var på väg ut och ställde mig bredvid den vita Toyotan (…) i hukad ställning. Och så sköt jag mot polisbilen och mot en av poliserna som sprang ut. Jag sprang efter.”

Benniet Henricson inser att pusselbitarna äntligen är på väg att falla på plats. Länge har han trott att det var Tony Olsson som avlossade de sista, dödande skotten mot poliserna. Som den rutinerade förhörsledare han är väljer han att vara helt tyst.

”Jag hörde en av mina målskamrater… en av mina kumpaner ropa att han var sårad. Jag vet att han stod lutad mot Toyotan och sa: ”Jag är träffad”. Jag hjälpte honom in i Toyotan. Han var träffad i bröstet, i trakten av bröstet och magen. Jag hjälpte honom in i baksätet. Jag stängde dörren. Och det var i det… jag vet inte vad jag tänkte egentligen, jag tänkte nog ingenting. När jag såg honom sårad så blev jag skärrad, väldigt skärrad, men jag minns inte vad jag tänkte.”

Benniet Henricson och Eiler Augustsson tiger. Förhöret har pågått i ett par minuter och orden fortsätter att forsa ur Jackie Arklövs mun.

”Jag vände mig om mot polisbilen. Jag plockade upp vapnet som låg på vägen. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag har för mig att mitt vapen antingen var ur funktion eller så var det slut på ammunition. (…) Därefter gick jag till polisen som låg i diket… och sköt honom i bakhuvudet. Efter det gick jag till polisen som låg snett bakom polisbilen och sköt honom i pannan.”

Det är som om ordens tyngd och brutala innebörd plötsligt blir uppenbar för Jackie Arklöv. Han ökar det redan höga tempot och säger med ett oväntat defensivt tonfall:

”Båda poliserna låg ner. Om de var vid liv vet jag faktiskt inte, för jag hörde ingenting. (…) Det har ju spekulerats en massa. Ingen av dem stod på knä. Båda låg tämligen livlösa på marken.”

När Jackie Arklöv är färdig med sin berättelse och fått svara på några enstaka frågor har det gått 57 minuter. Klockan 12.17 stänger Eiler Augustsson av bandspelaren.

– Min känsla var att det Jackie berättade för mig var självupplevt och sant. Jag var medveten om att han i drygt två år hade kunnat studera förundersökningen och det tekniska protokollet och kanske lägga upp en berättelse utifrån det. Men det här kändes inte som en inlärd läxa, säger Benniet Henricson.

Stämningen i det lilla förhörsrummet på Sveriges hårdast bevakade fängelse har varit laddad och Benniet Henricson känner ett behov av att lätta upp den. Nu påminner han sig en historia från en journalist som gjort en tv-dokumentär om polismorden.

– Det var bra att du har berättat det här nu men jag är inte riktigt nöjd, säger Benniet Henricson och fortsätter:

– När Folke Rydén var här bjöd du på hembakad sockerkaka och kaffe, men det har inte jag fått.

Jackie Arklöv ler för första gången.

När förhörsledarna återvänt till förhörsrummet efter lunch för att fortsätta förhöret kommer Jackie Arklöv in med termos och nybakad nötkaka.

– Vet ni vem som har hjälpt mig att baka?

– Det är väl inte Ausonius? frågar Eiler Augustsson och syftar på John Ausonius, en person som förhörsledaren är väl bekant med sedan utredningen om Lasermannen.

– Det kan du ge dig på att det är, svarar Jackie Arklöv, som sitter på samma avdelning som Lasermannen.

Benniet sköljer ner en bit nötkaka med kaffe och tar med sig det som blir över hem till Vadstena.

BANKRÅNET

Pernilla Rask börjar arbetsdagen med att läsa de interna instruktionerna. "I en nödsituation förväntas var och en agera efter sin förmåga och med de resurser som finns till hands... "

– Kvällen före pratade jag i telefon med en kollega som bara jobbat en kort tid på Östgöta Enskilda Bank. Hon var osäker på vad som gällde om något skulle hända.

En osäkerhet som smittar av sig på Pernilla som nu fortsätter att repetera säkerhetsföreskrifterna "... så att skador på liv, egendom, information och image blir så små som möjligt".

Solen är generös den här fredagsmorgonen och Kisaborna kan skriva in tolv plusgrader i dagboken redan vid frukost. Känslan av sommar får bankchef Jan Hermansson att tänka på helg och den planerade semesterresan på motorcykel.

Samtidigt rullar en stulen grön Saab 9000 söderut från Stockholm.

På polisstationen en bit bort är det ovanligt lugnt. Kenneth Eklund har natten före kommit hem från en utlandsresa. Egentligen är han ledig, men som chef vill han kolla läget på stationen.

Även fotograf Lars Petersson har en stillsam dag i sin butik. En av hans kunder före eftermiddagskaffet är Carl-Åke Scott som bestämt sig för en videokamera. Nu behöver han bara gå upp till Östgöta Enskilda Bank, strax intill, för att ta ut pengar.

När Carl-Åke Scott tillsammans med sin son kommer in på banken har Pernilla Rask en kund vid kassan. Ytterligare en person väntar på sin tur när entrédörren sparkas upp med en smäll. Två maskerade personer, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv, rusar in. Båda är beväpnade med pistol. Deras skrik studsar mellan de tjocka väggarna i lokalen.

– Det här är ett rån. Rör inga larmknappar.

Pernilla Rask inser allvaret när hon tvingas ner med pannan mot golvet.

– Jag tror att jag ska dö och samtidigt blir jag arg på mig själv. Varför hade jag sparat och snålat i stället för att använda mina pengar på något roligt? Och varför hade jag inte sagt till min familj hur mycket jag älskade dem?

Carl-Åke Scotts första tanke är att "det här är inte sant". Han står kvar längre än alla andra.

– Då sätts en pistol i sidan på mig.

Jackie Arklöv sprejar färg över bankens övervakningskameror. Pernilla Rask tror att det väsande ljudet är gas, men i stället för att tuppa av känner hon en fot i sidan. Hon får order att resa sig med ryggen mot en vägg och med händerna över huvudet.

Rånarna letar överallt efter pengar. Andreas Axelsson går in i bankvalvet. Jackie Arklöv vill titta närmare på bankomaten och tar med sig Pernilla.

– Jag förklarar att det är tidlås och att det skulle ta femton minuter att öppna.

Andreas Axelsson tittar på sin klocka och konstaterar lugnt:

– Den tiden tar vi.

undefined
Kenneth Eklund, närpolischef i Kisa, blev beskjuten när han tog upp jakten på rånarna.

I väntan på att Carl-Åke Scott ska återvända med pengar till videokameran passar Lars Petersson på att plocka upp en framkallad polaroidfilm med fyra passbilder som ska torka. Klockan på ytterväggen till Kindquists uraffär en bit upp på Storgatan närmar sig tre.

Genom fönstret ser han en människa med grön rånarluva, svart overall och med vita handskar på händerna som kramar ett kortpipigt automatvapen. Det är Tony Olsson som nervöst rör sig i närheten av en grön Saab 9000, ett par meter från fotoaffären. Han sveper med k-pisten mot bilister och fotgängare.

Då har polisens kommunikationscentral (KC) kontaktat Kenneth Eklund.

– KC vet inte så mycket och ber mig titta, iaktta, men inte göra något.

Samtidigt ringer Correns fotochef Olle Ström till Per Svensson Borrud, som också driver fotoaffär i Kisa.

– Jag försöker förklara för mina kunder att jag måste i väg.

I brådskan slänger Per, mot sin vana, in kameraväskan i baksätet.

I banken väntar alla på att tidlåset ska gå upp. Mitt i rånarnas upphetsning och gisslans skräck infinner sig en märkligt avvaktande stämning. Pernilla Rask passar på att iaktta rånarna så noga som möjligt. Deras längd, ögonform bakom rånarluvorna och hur de pratar.

Det bedrägliga lugnet slits itu när Jackie Arklöv inser att han missat en övervakningskamera. Fram med sprejflaskan igen. Från sin nya vinkel i lokalen får han syn på Jan Hermansson som sitter i sitt chefsrum.

– Han blir vansinnig och skriker "vad i helvete gör du", säger Jan som bara sekunder senare tittar rakt in i en pistolmynning.

Där upphör minnet tillfälligt.

I nästa minnesbild står Jan Hermansson ute i banklokalen och blir beordrad att lägga sig ner.

– Tydligen går det inte tillräckligt fort för han trycker pistolen (osäkrad och med en kula i loppet) i nacken på mig. Då tror jag det är kört.

– Känslan går inte att klä i ord, men det blir en febril aktivitet i hjärnan med tankar på familj och anhöriga.

Strax intill ligger vännen Carl-Åke Scott.

– Som de behandlar Janne förstår jag att det här kan sluta precis hur som helst.

Tidlåset till bankvalvet och bankomaten piper. Rånarna får med sig 2,6 miljoner kronor när de med en sista hälsning lämnar banken.

– Vi kommer snart tillbaka.

I vinddraget till entrédörren sliter de med sig människors trygghet och tillit, och lämnar efter sig ångest och oro som kommer att sitta kvar länge.

– Jag kommer knappt ihåg vem jag var före rånet, säger Pernilla Rask som med stöd av psykologer lappat ihop livet igen.

– I dag är jag tuff och stark, men det har kostat på.

Från sin position på riksväg 34 ser Kenneth Eklund rånarna komma ut på trottoaren. Det gör även Per Svensson Borrud som stannat sin bil ett tiotal meter norr om banken. Med kameraväskan bakom förarsätet har han ingen möjlighet att ta bilder när gärningsmännen lugnt går ner mot den gröna Saaben.

Det kan däremot Lars Petersson. Till hälften dold bakom en skylt i butiksfönstret knäpper han en serie bilder. Först på den som håller vakt, sedan på alla tre innan de kör söderut på riksväg 34. När bilen passerar Kenneth Eklund sticker rånarna ut sina vapen genom sidorutorna.

Per Svensson Borrud följer efter. Tanken är att se vart rånarna tar vägen. Men Kenneth Eklund hinner före och tar upp jakten som snart går i 150 kilometer i timmen.

– Jag minns att jag får en ingivelse att "tänk om de stannar och skjuter på mig".

Bakom nästa krök smäller det. Kenneth Eklund tvärnitar och backar. Rånarna kör vidare och han hänger på.

– Utan tvekan. Det var ju min arbetsuppgift.

Nästa skott avlossas vid Gummetorpasjön. Gärningsmännen har stannat i de skarpa kurvorna och när Kenneth Eklund är på 25–30 meters avstånd skjuter de sönder hans bil.

– Jag lägger mig ner mot passagerarsätet och tar skydd. Sen händer ingenting och jag tror att de har åkt vidare.

När Kenneth Eklund sakta reser sig upp ser han hur rånarna kommer gående emot honom. Han öppnar dörren och springer tvärs över vägen och ner i diket.

– Jag tänker att jag ska jävlar inte dö i bilen, då får de skjuta mig utanför. Jag springer så in i helvete och är övertygad om att bli träffad och väntar bara på att det ska svartna.

Kenneth känner efter på axlar och armar, men märker ingen skillnad och fortsätter flykten genom vassen. I strandkanten hittar han en upp- och nedvänd plastbåt.

– Jag lägger mig bredvid båten, får upp mitt tjänstevapen och räknar med att ta strid där.

Först nu blir han rädd och hör samtidigt hur rånarna skriker att "snutjäveln ligger i vassen". Då smäller det igen. Två handgranater detonerar. Per Svensson Borrud har stannat en bit bort och ser hur lera och grästuvor flyger 20–30 meter upp i luften.

Kenneth Eklund avvaktar. Efter ett tag hör han bilar och röster från vägen och går varsamt genom vassen.

– Då dyker nästa rånare upp.

Polischefen höjer sitt vapen, siktar och skriker "det är polisen, jag skjuter".

Han dröjer en livsavgörande hundradels sekund på avtryckaren och upptäcker att det är Per Svensson Borrud med kamera.

– Han är nog närmare döden än jag för det är inte läge att skjuta varningsskott.

Per Svensson Borrud minns ingen rädsla.

– Allting går så snabbt att jag aldrig hinner tänka eller känna.

POLISMORDEN

Klockan 15.00 börjar poliserna Olle Borén och Robert Karlström sitt arbetspass på polisstationen i Mjölby. De inleder arbetsdagen med att lyssna på den så kallade utsättningen på stationen i Motala. Via högtalartelefon får de reda på att Östgöta Enskilda Bank i Kisa har rånats tio minuter tidigare och att det har förekommit skottlossning. Kisa tillhör Linköpings polisområde och poliserna i Motala och Mjölby uppmanas bara att ha rånet i bakhuvudet när de ger sig ut på patrull i radiobilarna.

Olle Borén och Robert Karlström sätter sig i radiobil 5320. Det är Robert Karlström som kör. Klockan 15.15 ringer poliserna upp kommunikationscentralen i Motala och berättar att de åker söderut på riksväg 32 i riktning mot Boxholm. De säger att de ska spana efter rånarna.

På vägen mellan Boxholm och Malexander bestämmer sig poliserna för att stoppa motorcyklisten Magnus Fransson.

– Jag passerar Malexander och efter fem minuter möter jag en polisbil. Den vänder och kör i fatt mig. Jag sitter kvar på hojen och väntar.

Magnus Fransson har nyss varit med om en omskakande upplevelse. Han var på väg hem från jobbet i Vimmerby när han på riksväg 34 söder om Kisa kom obehagligt nära de tre rånarna.

– Precis utanför Kisa, vid en sjö, såg jag en polisbil med blåljus. Polisbilen stod stilla.

Magnus Fransson trodde att han var på väg att åka in i en trafikkontroll. Han ändrade snart uppfattning när han såg de tre rånarna på vägen.

– Det stod en kille mitt i vägen som jag fick sakta ner för. Och när han vände sig om såg jag att han var maskerad och hade en pistol i handen.

Magnus Fransson fortsätter sakta framåt.

– När jag hade rullat förbi killen så smällde det till i vasskanten. Jag hörde en stor smäll och kände tryckvågen.

Magnus Fransson trodde först att han var beskjuten. Det är först senare han får klart för sig att rånarna har kastat handgranater. Han försökte komma bort från platsen och stannade ett 30-tal meter bakom polisbilen och började stoppa bilar.

– Jag var skärrad efter det här.

Magnus Fransson fortsatte en stund senare med motorcykeln till Kisa där han insåg att han behövde lugna ner sig. Han åt en glass och hann prata med en annan motorcyklist innan han bestämde sig för att åka hem till Mjölby.

Han väljer vägen över Malexander.

Olle Borén och Robert Karlström tutar och markerar på det sättet att Magnus Fransson ska stanna. Klockan är nu omkring 16.00. Poliserna ber att få titta på körkortet. Olle Borén skriver upp motorcykelns registreringsnummer medan Robert Karlström söker igenom Magnus Franssons ryggsäck.

– Borde inte ni jaga rånare?

– Det är ju det vi gör.

Innan poliserna väljer att åka vidare hinner Magnus Fransson berätta att rånarna har skjutit mot en polisbil. Han är den sista person som träffar Olle Borén och Robert Karlström i livet.

Efter skottlossningen på riksväg 34 åker de tre rånarna söderut i den gröna Saaben. Bakom ratten sitter Andreas Axelsson. Det är han som har planerat flykten in i minsta detalj. Trion åker sju kilometer innan Saaben svänger in på en liten väg som leder till Klinttorp. Där står en vit hyrbil av märket Toyota undangömd. Rånarna lastar över rånbytet till bagageutrymmet. De flesta vapnen tar de med sig in i kupén.

Sedan styr Andreas Axelsson mot Malexander. Han kör i laglig hastighet för att inte dra till sig någon uppmärksamhet.

Tony Olsson, som är 188 centimeter lång, lägger sig i baksätet. Han har ett israeliskt automatvapen av märket UZI nära till hands. Jackie Arklöv, 175 centimeter lång, försöker att kura ihop sig i det främre passagerarsätet med ryggen mot instrumentbrädan. Han är beväpnad med en pistol av märket CZ.

Olle Borén och Robert Karlström kör igenom Malexander och passerar Lillsjön. Robert Karlström stannar polisbilen vid Sommarhagen. Fronten på polisbilen står riktad ut mot vägen så att de kan observera bilar som passerar.

Vid tre tillfällen försöker en operatör vid kommunikationscentralen i Linköping anropa radiobil 5320 på kanal 28. Ingen kontakt.

En operatör på kommunikationscentralen i Motala väljer att ringa upp patrullen på mobiltelefon för att berätta att Linköping söker kontakt. Han får till svar att poliserna har försökt att ringa kommunikationscentralen i Linköping men att de hamnat i telefonkö. Malexander ligger i radioskugga.

undefined
Polismorden i Malexander den 28 maj 1999.

Mitt under telefonsamtalet begär plötsligt en av poliserna i radiobil 5320 svar på en så kallad QP-fråga. Olle Borén vill veta vem som äger personbilen med registreringsnummer BTZ 786. Operatören loggar in på datorn genom att trycka in tangenterna ”action plus noll”. Det tar tio sekunder innan datorn är redo. Det tar ytterligare tio sekunder innan datorn kan ge besked om att BTZ 786 är en vit Toyota som hyrts på en bensinstation i Stockholm.

Operatören hinner inte lämna beskedet. Istället hör han en av poliserna säga:

– Titta vad han gör, han kör så vingligt.

Olle Borén och Robert Karlström börjar följa efter den vita Toyotan för att göra en kontroll. De ser att det sitter en ensam förare i bilen. Klockan är nu 16.08.

Andreas Axelsson, den minst erfarna av de tre i bilen, drabbas av panik och skriker:

”Fan, snuten kommer efter oss.”

”Stanna!”

Tony Olsson reser sig upp i baksätet och öppnar genast eld med sitt automatvapen. Han tömmer magasinet genom bakrutan. Kulorna genomborrar polisbilens vindruta.

I Motala sitter larmoperatören och hör skottlossningen. Han hör också polismännens skrik utan att kunna urskilja några ord.

– Det kändes som väldigt nära.

Sedan bryts förbindelsen.

Operatören lyfter genast luren och larmar SOS om att två poliser har blivit skjutna. Han blir kopplad till polisens kommunikationscentral i Linköping och säger:

”Radiobil 5320 är påskjuten vid Malexander. Jag har hört automateld.”

Den chockade operatören hinner tänka att ”allt gått åt helvete”.

Otroligt nog har varken Olle Borén eller Robert Karlström träffats av automatelden. De inser att de måste ta sig ut ur polisbilen så fort som möjligt för att kunna sätta sig i säkerhet eller besvara elden.

Samtidigt tar sig Jackie Arklöv ut ur bilen. Han reagerar som om han plötsligt är förflyttad till kriget i Bosnien där han stred i en kroatisk milisstyrka. När han är framme vid Toyotans bakre del skjuter han diagonalt med sin CZ-pistol mot Robert Karlström. Kulan genomborrar gummilisten i polisbilens framdörr innan den träffar Robert Karlström i skuldran. Kulan stannar i polismannens skyddsväst.

Jackie Arklöv springer efter Olle Borén och öppnar på nytt eld med CZ-pistolen. Han vet inte om han träffar. Senare ska det konstateras att Olle Borén har en skottskada i knäet. Han har också fått sitt klockarmband avskjutet.

undefined
Polisen upprättade vägspärrar på en lång rad platser. Denna upprättades på Torpön i Sommen.

När Jackie Arklöv är framme vid polisbilens bagagelucka får han eldavbrott på pistolen.

150 meter bort, på andra sidan Lillsjön, är makarna Birgitta och Per Jacobsson upptagna med kökssysslor i sin sommarstuga. Birgitta hör ett dovt sirenljud och tror att det ringer på dörren. Sedan hör paret däckskrik.

– Gud vilket liv det var. De verkligen skrek åt varandra.

Per Jacobsson går ut på baksidan av stugan som ligger på en kulle med utsikt över Lillsjön. Skriken kommer från andra sidan sjön.

– Då började de skjuta direkt och när Birgitta kom ut så var det rena rama eldstriden. Vi slängde oss bakom kullen.

Den skottskadade Robert Karlström har dragit sin pistol när Andreas Axelsson kliver ut från förarplatsen, beväpnad med en Star-pistol. De skjuter i samma ögonblick mot varandra.

Robert Karlström träffas i bakhuvudet.

Andreas Axelsson träffas i magtrakten och skriker att han är sårad. Han går mot dikeskanten där han släpper sin pistol. Det är det enda vapnet som senare hittas på mordplatsen.

Jackie Arklöv hjälper sin sårade kamrat in i Toyotans baksäte. Sedan vänder han sig om, plockar upp Robert Karlströms pistol från vägbanan och går fram till Olle Borén som ligger på magen i diket. Jackie Arklöv skjuter honom i bakhuvudet.

Jackie Arklöv tar upp Olle Boréns pistol och går fram till Robert Karlström, som ligger medvetslös bakom polisbilen. Han skjuter Robert Karlström i pannan från en decimeters håll.

150 meter bort ligger Birgitta och Per Jacobsson kvar bakom kullen. Birgitta, som varit frisör, lägger märke till hur en man springer, lätt hopkurad mot den vita bilens passagerarplats. Hon ser att mannen har mörkt hår.

– Det sista vi hörde var två ensamma skott. Sedan blev det tyst igen, säger Birgitta.

Per Jacobsson, som har arbetat som brandman, hoppar in bilen och tar sig till platsen mitt emot sjön.

– Det fanns inget att göra. Det minnet bär jag med mig hela livet.

I Kisa befinner sig två närpoliser från Linköping, Peter Viveland och Kenth Almroth. De har fått i uppgift att prata med den chockade närpolischefen Kenneth Eklund.

– Men jag ställde inga frågor. Jag fixade en kopp kaffe. Det var inte läge att ställa några frågor, säger Kenth Almroth.

När beskedet om skottlossningen i Malexander kommer beordras Kenth Almroth och Peter Viveland att ta sig till platsen. Peter Viveland inser att läget är allvarligt. Han fruktar det värsta.

Kenth Almroth har ännu inte dragit samma slutsats.

– För mig blev det inte extraordinärt förrän vi närmade oss och såg att det stod folk utefter vägen. Precis innan vi kom fram ropade en helikopter att den första polispatrullen närmade sig. Då tänkte jag… vad fan, det här är ingenting vanligt.

Peter Viveland och Kenth Almroth rundar en bergklack och sedan ser de den sönderskjutna polisbilen några meter framför sig.

– Vi blev stående framför motorhuven på vår bil och bara tog in vad vi såg. Att de var döda kände jag på mig direkt, säger Kenth Almroth.

– Det var alldeles overkligt, säger Peter Viveland.

De bägge närpoliserna från Linköping inser att de måste agera för att inte bli handlingsförlamade.

– Vi tittade på varandra och sedan bestämde vi vem som skulle ta vilken sida av vägen och börja stoppa trafiken, säger Kenth Almroth, som snart lyfter telefonen för att ringa det vakthavande befälet i Linköping.

– "Jag ska bara berätta hur det ser ut här nere", sa jag innan jag berättade att kollegorna var döda. Han sa emot mig. "Nej, säg inte så”.

Ambulanspersonalen konstaterar snabbt att de inte kan rädda livet på Olle Borén och Robert Karlström. Peter Viveland säger att det är okej att täcka kropparna med gula filtar – något han senare ska få kritik för eftersom det skulle kunna förstöra bevis.

– Ren etik är vad det är. Man ska inte behöva ligga och titta rakt ut i himlen. Det är inte människovärdigt, säger Kenth Almroth.

Vid 15-tiden hade Robert Karlströms mor, Astrid Gladh, slutat sitt arbete som kostchef i Vimmerby. När hon åker till Kisa för att handla ser hon att samhället är fullt av poliser. Hon fylls av onda aningar och frågar vad som hänt. Hon blir uppmanad att inte åka till Malexander. Astrid Gladh åker ändå.

Hon känner sig kall och pulsen ökar för varje kilometer. När hon kommer fram till Lillsjön blir hon stoppad av polisen.

– Jag såg kroppar under gula filtar, säger Astrid Gladh.

– Hon kom springande mot oss så jag fick fånga upp henne. Vi ville inte att hon skulle komma fram, säger Peter Viveland.

Astrid Gladh får beskedet att hennes son är död.

– Jag satte mig på vägräcket tillsammans med en polis. Där satt jag länge. Sedan ville jag se Robert.

Polisen vägrar och tio år senare är Astrid Gladh tacksam över att hon inte fick se sonen i det tillståndet.

– Jag såg bilder, färgbilder på Robert under rättegången. Han var skjuten i pannan, det rann blod ur ögonen och munnen.

Peter Viveland bestämmer sig för att skjutsa hem Astrid Gladh. För att slippa passera mordplatsen tar han en omväg på 20 minuter. När de kommer fram till hemmet tar de fram ett fotografi på Robert Karlström och tänder ett ljus.

Efter någon timme är Peter Viveland tillbaka på mordplatsen. Hans arbetsdag har bara börjat.

Så småningom kommer nyfikna ortsbor till platsen. Reportrar och pressfotografer är snabbt på plats. Polisens tekniker dokumenterar mordplatsen i minsta detalj. Eftersom poliserna är döda tar inte ambulanserna med sig kropparna. De ska hämtas av bårbilar.

Kenth Almroth har stannat i flera timmar på platsen och när bårbilarna är på väg att åka känner han att han vill göra en värdig gest.

– När bårbilarna backade ut var det ganska laddat. Två svarta bilar som backar ut. Det var definitivt på något sätt. Jag ställde mig med korslagda armar och hade båtmössan på bröstet. Jag sänkte huvudet lite grann och lät bilarna backa förbi.

Kenth Almroth vill att det i den stunden ska vara tyst. Men tystnaden bryts.

– Då skrek en kvällstidningsjournalist till mig: "Kan du inte göra honnör!" Jag höll på att bli tokig. Jag tyckte det var så respektlöst.

Kenth Almroth och Peter Viveland meddelar stationen i Linköping att det är tomt på mordplatsen. Men deras insats är inte över. De blir beordrade att upprätta en observationsplats vid Gökshult.

– Det var en röra utan dess like och om vi började ringa skulle det bli ännu värre. Men på ett sätt var det bra att vi fick vara i fred och kunde prata med varandra, säger Kenth Almroth som tillsammans med Peter Viveland blir kvar i Gökshult till klockan 6 nästa morgon.

JAKTEN

När larmet om bankrånet går sitter länets högste polischef, länspolismästaren Lars Engström, lyckligt ovetande på en avtackning av polismästaren i Motala.

– Då kom de första uppgifterna om att Kenneth Eklund hade blivit beskjuten. I det läget åkte jag i ilfart till polishuset i Linköping.

Lars Engström har knappt hunnit komma in i polishuset på Kungsgatan förrän han nås av det djupt oroande beskedet att rånarna har kastat handgranater mot Kisas närpolischef.

– Det var så overkligt att jag undrade vem det hade snurrat till i huvudet för. Sedan dröjde det bara en kvart innan någon skrek: "De är skjutna, de är skjutna”. Jag hamnade i tunnelseende.

I efterhand skulle det förvåna länspolismästaren att han, med sina egna ord, blev så "fullkomligt känslokall".

– Min hjärna förmådde inte ta in hela spektret. Jag gick in i min yrkesroll.

undefined
Jackie Arklöv, Andreas Axelsson och Tony Olsson i fängsligt förvar.

Lars Engström inser omedelbart att den allvarliga situationen kräver åtgärder långt utöver det vanliga. Det är inte vilka rånare som helst som är på flykt. Länspolismästaren utfärdar genast en order som ska få stora konsekvenser.

– Vi skulle säkra hela Östergötland så att de här gärningsmännen inte slank ut. Det gällde att få upp vägspärrar och kontrollera samtliga fordon. Jag visste att vi var på väg att dra ihop snaran och fruktade att det kunde bli en gisslansituation med vanliga människor inblandade.

Lars Engström kontaktar i ett tidigt skede rikspolischefen Sten Heckscher och rikskriminalpolisens chef Lars Nylén och kräver att alla tillgängliga resurser ska ställas till hans förfogande. Nationella insatsstyrkan, med poliser som är specialutbildade för att kunna gripa farliga brottslingar, sätter sig i rörelse. Nyheten om mordet på två poliser sprider sig snabbt och snart strömmar poliser från hela landet till händelsernas centrum.

– Jag minns en polis som kom farande på cykel i kortbyxor och t-shirt och frågade om han kunde hjälpa till.

Långt senare, när insatsen utvärderats, står det klart att 900 poliser har satts in i jakten.

Det går snart upp för länspolismästaren och hans närmaste medarbetare att alla poliser måste ha någonstans att bo. Hotell Ekoxen i Linköping töms på vanliga gäster och fylls istället av poliser som får sova i skift. Hotellpersonalen beklagar sig över att de inte hinner byta sängkläder.

– Många hade kommit direkt från sina tjänstgöringspass och på natten kom vi in på hygienfrågan. Jag tror att vi köpte kalsonger, tandborstar och tandkräm för 250 000 kronor den där natten.

På kvällen skyndar sig Lars Engström till en tv-studio i Linköping. Han har lovat att vara med i Aktuellts direktsändning. Det blir ingen trevlig upplevelse för länspolismästaren som nu är satt under omänsklig press.

– Jag var ju naturligtvis uppe i varv och hade lite andra funderingar. Jag stod och pratade med en tv-kamera och på en skärm intill såg jag Jarl Alfredius ansikte. Jag hade ingen att titta på och ögonen for runt från höger till vänster.

När nyhetsankaret frågar hur mycket pengar gärningsmännen kom över i rånet är det nära att brista för länspolismästaren. Två poliser är döda och här vill programledaren få reda på en i sammanhanget oväsentlig uppgift som poliser inte ens brukar avslöja när rånen är långt mindre spektakulära.

Lars Engström svarar:

– Det vet jag inte och hade jag vetat om det hade jag inte sagt det till dig.

Länspolismästaren ångrar sig i samma sekund som orden faller.

– Efteråt tänkte jag att jag kunde ha uttryckt mig lite bättre.

Polisen vet snart vilka personer de jagar. Jackie Arklöv och Tony Olsson inser att Andreas Axelsson behöver vård om han ska överleva. I höjd med Våkthult blir en man prejad och tvingas stanna i vägrenen. Jackie Arklöv påstår att det har inträffat en trafikolycka och att en kamrat behöver skjutsas till närmaste sjukhus. Jackie Arklöv bär in Andreas Axelsson i vittnets bil.

Andreas Axelsson förs till vårdcentralen i Boxholm och vidare till Universitetssjukhuset i Linköping där han formellt grips. I spaningsregistret kan polisen konstatera att Andreas Axelsson är länkad till Tony Olsson. De har varit engagerade i samma teaterprojekt; Olsson som skådespelare, Axelsson som chaufför. En kontroll med Österåkersanstalten visar att Tony Olsson har permission.

Vittnet som skjutsat Andreas Axelsson till Boxholm förhörs samma kväll och kan berätta att mannen som stannade honom i Våkthult var svart. Ännu en gång kommer polisens register till användning. Den svarte mannen tros vara identisk med Jackie Arklöv.

Polisen vet snart att trion tillhör en dittills okänd nazistisk organisation, NRA, som har som mål att störta det parlamentariska systemet. Tony Olsson har i ett brev till Jackie Arklöv avslöjat hur organisationen ska verka: ”Som förebild har vi IRA och dess kamp för självständighet. Även om situationen är dramatiskt annorlunda än den IRA upplever så är ändå dess struktur att föredra om man ska bedriva en så pass invecklad krigsföring som vi avser.” Korrespondensen avslöjar att "krigsföringen" ska finansieras med rån.

Utan Andreas Axelsson, som gjort upp flyktplanen, är Tony Olsson och Jackie Arklöv vilse i södra Östergötland. Tony Olsson vänder Toyotan och kör tillbaka i riktning mot Malexander. Han kör på måfå på småvägarna runt samhället och hamnar till slut på en gård vid Fällorna, norr om Malexander.

Efter det som hänt vid Lillsjön måste de flyende rånarna göra sig av med bilen och så snabbt som möjligt ta sig bort från området. Gården verkar tom och Tony Olsson kör in hyrbilen i en lada. Han överväger att sätta eld på byggnaden men inser att en brand kommer att synas vida omkring och locka till sig poliser och brandmän. Istället plockar han och Jackie Arklöv åt sig alla vapen så när som på ett ungerskt gevär med kikarsikte. De tar också med sig större delen av rånbytet.

Tony Olsson ska senare i sin självbiografi ”Chockvågor” berätta hur han och Jackie Arklöv under tystnad vandrar genom skogen i riktning mot Boxholm. När det ännu är ljust håller de sig inne bland barrträden men när mörkret faller vågar de sig ut på småvägar och öppen terräng. Tony Olsson återger flykten som om han deltog i en spännande övning med hemvärnet: ”Vi kröp fram och ålade oss, vi slängde oss i vatten och rev sönder oss mot träden, som kommandosoldater rörde vi oss framåt i den svåra terrängen.”

Tony Olsson är övertygad om att polisen kommer att mörda honom och berättar, på sitt karakteristiskt självförhärligande sätt, att han är beredd att döda: ”Min roll var offensiv och Jackies var defensiv, han var krypskytten och jag var spanaren. Vi ville inte ha en konfrontation med polisen, men om det blev så skulle vi göra allt för att överleva, även om det innebar att fler poliser dog.”

När rånarna under natten till den 29 maj kommer fram till Boxholm ligger samhället öde. De har undgått upptäckt och Tony Olsson, som är en rutinerad biltjuv, specialiserad på Saab 9000, bestämmer sig för att stjäla en bil. Men denna gång räcker inte kunskaperna till. Opel Vectran, som står parkerad i närheten av Boxholms kyrka, är utrustad med larm och Tony Olsson skär sig när han krossar en ruta.

Klockan 02.58 ringer Tony Olsson från en telefonautomat till sin flickvän i Västerhaninge:

– Jag behöver hjälp. Jag är rädd för att bli skjuten. Jag är vid kyrkan i Boxholm, kom så snabbt du kan.

Flickvännen sätter sig utan att tveka i sin Opel Combi och tar med sig sina två taxar. Vid 06-tiden är hon framme i Boxholm och ringer pojkvännen för att hitta fram till kyrkan. Tony Olsson prövar sin poetiska förmåga när han i självbiografin beskriver återföreningen med flickvännen: ”Det var som att se sin kärleks ängel sträcka ut en räddande hand mot sin man, hon var min livbåt i det salta havets öken.”

För Jackie Arklöv, som fått bära merparten av vapenarsenalen och hela rånbytet genom skogen, kunde situationen se ljusare ut. Någon räddande kärleksängel träffar han inte denna morgon. Tony Olssons flickvän låter honom inte följa med i bilen. Klockan 06.45 står han istället på perrongen i Boxholm och kliver på tåget till Stockholm. Han ser inte en enda polis.

Länspolismästare Lars Engström har lätt att hålla sig för skratt när det senare går upp för honom att Tony Olsson och Jackie Arklöv har slunkit ur snaran.

– Det retar mig fortfarande att Arklöv kom igenom. Det grämer mig så in i helvete. Vi var så fokuserade på vägarna så ingen av oss, och det skäms jag över, tänkte på att han kunde ta tåget i Boxholm.

Det ska dock dröja flera dagar innan polisen förstår att det inte längre är någon idé att söka i Boxholmsskogarna. Trakten kring Sommen ser ut som en krigszon när nationella insatsstyrkans poliser, iförda kamouflageuniformer, gör det ena tillslaget efter det andra.

undefined
Polisens insatsstyrka vid en insats i samhället Sommen.

På onsdagsmorgonen den 2 juni närmar sig mördarjakten sin klimax – eller för att använda ett mer träffande ord i sammanhanget: antiklimax.

Vid 08-tiden sätter sig barnskötaren Christian Dyyk på pendeltåget i Boxholm. Han är på väg till jobbet och har inte en aning om vad som väntar i Linköping. Någon ombord på tåget ringer polisen och berättar att en person som är kusligt lik Tony Olsson sitter på pendeln.

– Det blev en oerhörd anspänning. Min stabschef, nuvarande rikspolischefen Bengt Svenson, höll i det hela. Det var fullt av folk på tåget, säger Lars Engström.

Polisledningen beslutar att tåget ska stoppas strax innan det når fram till stationen i Linköping.

– Jag var väldigt nervös för om den här personen skulle ta gisslan. Men jag blev upplyst om att prickskyttar hade honom i sikte hela tiden, säger Lars Engström.

När pendeltåget stannar inne i Linköping får Christian Dyyk och de andra tågresenärerna veta att de ska invänta ett annat tåg. I en dryg timme står tåget stilla och Christian Dyyk kan genom fönstret se poliser med automatvapen.

– Efter en och halv timmes väntan började jag fundera på om det var mig de var ute efter, säger Christian Dyyk.

När ordergivningen är klar och insatsen ska dra i gång går länets högste polischef in i kommunikationscentralen för att följa dramat i direktsänd tv.

Han sätter sig i en skön skinnfåtölj.

Nu gör sig de senaste dygnens konstanta press påmind. Den utmattade Lars Engström somnar framför tv:n.

– Här skulle jag få se polishistoria skapas i direktsändning och där sitter jag och sover. När jag vaknade tittade jag mig omkring för att se om någon hade sett mig.

Christian Dyyk har inga problem att hålla sig vaken. Långsamt har det gått upp för honom att det är han som är föremål för polisens massiva intresse. När han som tredje person blir beordrad att kliva av tåget möts han av poliser som siktar på honom med automatvapen.

– Det var bara att hålla sig lugn och göra som de sa.

Det tar inte många minuter för polisen att inse att Christian Dyyk inte har ett dyft med polismorden i Malexander att göra.

Den natten sover Christian Dyyk, som senare skulle få 6 000 kronor i ersättning från polisen, hos en kompis i Linköping. Dagen därpå sitter han på ett pendeltåg igen.

– Då kändes det lite olustigt, men annars tycker jag inte att det var något speciellt.

GRIPANDENA

Nej, Jackie Arklöv möter inga poliser när han väntar på tåget i Boxholm. Han frågar en ung kvinna som är på väg till jobbet från vilken perrong Stockholmståget går. Kvinnan ser när Jackie Arklöv går in på tågets toalett och stänger om sig.

Utan att bli upptäckt tar han sig till Stockholm. Han checkar in på Sergel Plaza Hotell och får rum 742. Han betalar 6 000 kronor kontant för två nätter.

På kvällen går Jackie Arklöv på restaurang där han möter två kvinnor. Han uppträder förvirrat och en av kvinnorna tar med honom till S:t Görans psykakut. Kvinnan följer honom sedan till hotellet där hon lämnar honom.

Vid lunchtid måndagen den 31 maj är flykten över för Jackie Arklövs del. Två civilklädda spanare ser honom i ett bostadsområde i Tyresö där Andreas Axelsson har sin bostad. Jackie Arklöv beordras att lägga sig ner på marken. Han gör som han blir tillsagd. När spanarna ska belägga honom med handfängsel avlossar en av dem ett skott som träffar polismördaren i ryggen. Han klarar sig utan livshotande skador. I ryggsäcken han har med sig hittas 29 000 kronor i 500-kronorssedlar.

Tony Olsson låtsas sova när flickvännen tvingas stanna i en vägspärr i Sommen, söder om Boxholm. Polismannen noterar de två taxarna som skäller på honom innan han låter bilen fortsätta. Vid 09-tiden den 29 maj kommer paret fram till en sommarstuga i trakten av Vetlanda. Vid lunchtid sätter de sig i bilen igen och åker till Helsingborg och vidare till Hamburg.

Landets mest efterspanade brottsling flyr landet medan hundratals poliser befinner sig i Boxholmsskogarna.

Tony Olsson bestämmer sig för att ensam flyga till Costa Rica, ett land som saknar utlämningsavtal med Sverige. Tidigt på måndagsmorgonen den 31 maj slår polisen till mot flickvännens föräldrahem för att leta efter Tony Olsson. Hon förnekar att hon överhuvudtaget haft någon kontakt med honom.

Det blir tidningen Aftonbladet som avslöjar att Tony Olsson befinner sig i Costa Rica. Den 5 juni grips han av costaricansk polis. Spanare från Sverige har flugits till Centralamerika och finns med vid gripandet. När Tony Olsson senare får frågan var han har fått de 28 000 kronor i 500-lappar och 100-lappar som han har på sig svarar han att det är lön för skådespelarinsatsen i dramatikern Lars Noréns häftigt omdebatterade pjäs, ”Sju tre”.

Tony Olsson får tillfälligt sitta på ett fängelse i San Sebastian i väntan på ett utlämnande till Sverige. I ”Chockvågor” påstår han att han blev hyllad av 2 500 fångar: ”Först förstod jag inte att det var riktat till mig, att de uttryckte en spontan glädje och respekt för min person och det faktum att jag var misstänkt för att ha dödat två poliser.” Hyllningarna kändes bra, berättar Tony Olsson nöjt i självbiografin.

Den 19 juni landar Tony Olsson på Arlanda. Han grips formellt så fort han nuddar svensk mark.

Den 2 februari 2000 avkunnar Linköpings tingsrätt, efter en lång och uppslitande rättegång, domen. Morden på poliserna, slår domstolen fast, begicks gemensamt och i samförstånd av Andreas Axelsson, Jackie Arklöv och Tony Olsson.

Tingsrätten skriver: ”När (…) rånet mot banken i Kisa inte har gått enligt planerna har våldet trappats upp till en extrem nivå där gärningsmännens nationalsocialistiska tankegångar med våldsförhärligande och konspirationsteorier kan ha bidragit till att spärrar mot extremvåldet har saknats helt eller delvis. Det brutala mordet av två poliser innebär ett klart angrepp på centrala funktioner i ett demokratiskt samhälle.”

Göta hovrätt ska senare dela tingsrättens uppfattning att livstids fängelse är det enda straff som kan komma ifråga.

Astrid Gladh har begärt att Kriminalvården ska berätta när de tre fångarna förflyttas mellan fängelserna i Kumla, Tidaholm och Hall. Hon har fortfarande svårt att sova. Hon vaknar mitt i natten och skriver ner sina tankar. De första tre åren hade hon radion på varje natt.

– Det är orättvist. De tre är i förvar, men det är jag som har fått straffet. De har tagit min Robert ifrån mig. Jag får leva med det.

I Malexander går livet vidare. Där bor ett 80-tal personer permanent. På sommaren mångdubblas invånarantalet.

– Byn går vidare genom att inte prata om det här. Det ligger bakom oss nu, säger Malexanderbon Gunnar Malgeryd.

FOTNOT: Skildringen av hur morden i Malexander gick till bygger på polisens teori. Andreas Axelsson förnekar att han sköt Robert Karlström i bakhuvudet och enligt hans advokat, Thomas Wasteson, finns det inga tekniska bevis som styrker polisens teori.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa