Safete Beqiri, 26, läser statsvetenskap och nationalekonomi och är den av de tre systrarna som i de flesta fall svarar på våra frågor. De båda andra, Sadete och Kimete, faller in då de tycker att äldsta systern glömmer något viktigt eller är otydlig. Att se bilderna på morföräldrarna och det förstörda huset i Kosovo är mycket arbetsamt för de tre barnbarnen. De gråter, förtvivlar och tröstar varandra. Det tar tid innan de kan samla sig och svara på våra frågor.
Varför har inte er släkt förberett era morföräldrars utvisning till Kosovo. Tagit kontakt med myndigheterna där till exempel?
-- Vi har inte förberett någon utvisning, vi har hela tiden hoppats på att de skulle få stanna ända till sista sekunden då de flögs ut från Sverige. Såvitt jag vet finns inga myndigheter i Kosovo att ta kontakt med. Det är UNMIK (samlande beteckning för FN:s alla hjälpinsatser) som håller i det mesta, de inhemska myndigheter fungerar dåligt ännu.
Ni hade inga möjligheter att prata med myndigheterna där?
-- Nej absolut inte, det finns inga kontakter, allting är huller om buller där.
Finns det inga gamla bekanta, arbetskamrater, skolkamrater eller släktingar som kan hjälpa Elez och Ziza i Kosovo?
-- Nej det finns det inte. Det är inte säkert att de bekanta de hade förr finns kvar. Vänner och familjer har splittrats. Det är tre år för Elez och Ziza, tio år för oss, sedan vi träffade någon där. Jag personligen känner ingen där.
Det finns alltså inga personer där som ni kan kontakta från Sverige och som kan hjälpa Elez och Ziza i Kosovo?
-- Nej, absolut inte.
Varför reste ingen av släkten med era morföräldrar till Pri-stina då de utvisades?
-- Allting skedde så snabbt, vi var inte förberedda. Vi visste inte att de skulle skickas tillbaka så snart och som jag sade förut, vi hoppades ända till sista sekunden att de skulle få stanna. Den svenska regeringen har ändrat beslut förr så vi hoppades att de skulle inse att det här är fel.
Fick ni besked av polisen när de skulle åka?
-- Jag fick inte veta det förrän dagen innan, men ingen exakt tid.
Ni visste alltså inte tiden när de skulle skickas tillbaka?
-- Nej, nej.
Försökte ni ringa polisen?
-- Jag försökte kontakta Kalmarpolisen, eftersom det är de som efterlyst mormor och morfar och därför har "ansvaret" för att utvisningen verkställs. Men jag fick inget telefonnummer av dem, så jag hade inga kontakter.
Kan släkten här i Sverige försörja Elez och Ziza om de kommer tillbaka hit?
-- Ja, det är lättare för oss att försörja dem här än i Kosovo. Det är väldigt svårt att skicka pengar till Kosovo.
Vad gör släkten just nu för era morföräld-rar i Kosovo?
-- Vi försöker hålla kontakten med människor som kan hjälpa oss här i Sverige. Vi har skrivit ett brev vi ska skicka till statsministern, till regeringen, riksdagen och kungen. Vi vill visa att det som hände med mina morföräldrar var väldigt fel.
I den första ansökan om uppehållstillstånd till Migrationsverket sägs det att det finns två barn kvar i Kosovo som kunde ta hand om Elez och Ziza där. Var det så?
-- Nej.
Så när den här ansökan skrevs hade alla i er släkt flytt?
-- Ja. Elez och Ziza uttryckte sig tokigt, det blev fel.
Vet du om Elez och Ziza har pengar till sin dagliga försörjning i Kosovo?
-- Jag vet bara att de fick 100 amerikanska dollar av den svenska polisen på flygplatsen i Pri-stina. De får inga pengar från kommunen eller staten i Kosovo, så troligen måste vi skicka pengar härifrån. Problemet är att bankerna inte fungerar där, dessutom är det jättedyrt i Kosovo. Även om man har arbete klarar man knappt att leva på sin lön.
Är det lika svårt med bostäder?
-- Det är väldigt svårt. I de hus som finns kvar nu efter kriget bor flera familjer. Att bo på hotell kostar som i Sverige.
Är det svårt att överhuvudtaget försörja sig i Kosovo?
-- Det är jättesvårt, arbetslösheten är enormt hög, 70--80 procent. Mina morföräldrar har hur som helst inte krafterna att arbeta och då blir det väldigt svårt för dem att klara sig.
Tror du att det finns korruption i Kosovo?
-- Ja, det finns både korruption och nepotism. Det är alltid så att de som har anhöriga med kontakter klarar sig. Har man inga kontakter är det ingen som bryr sig.
Och Elez och Ziza har inga kontakter?
-- Nej.
Måste man ha mycket pengar för att få det man har rätt till i Kosovo?
-- Ja man måste ha mycket pengar i plånboken för att komma fram dit man vill.
Hur bemöts man i Kosovo när man återvänder som flykting?
-- Just nu så vet jag inte. Det finns inga regler eller lagar som talar om hur man ska ta emot flyktingar. Folk bara skickas tillbaka till Kosovo, och vad som händer där vet inte jag.
Vilken attityd har männi-skorna i Kosovo till dem som återvänder?
-- Hjältar är de som stannat kvar under kriget, inte de som har flytt. Så på det sättet kan de som återvänder ha svårt att få hjälp.
Man kan uttrycka det så att de hamnar längst bak i alla köer?
-- Ja.
Har förhållandena för återvändande flyktingar till Kosovo blivit sämre de senaste åren?
-- Ja. De flesta hjälporganisationerna lämnar landet. De hade en fyraårsperiod då de skulle genomföra sina program och många har åkt nu så hjälpen till flyktingar har därigenom blivit sämre.
Hur är din reaktion på det som hänt mormor och morfar?
-- Jag är väldigt, väldigt upprörd över de svenska myndigheterna. På många sätt känner jag mig som svensk, jag arbetar och betalar skatt när jag inte läser, jag är engagerad i samhället via olika föreningar. Men när jag ser att svenska myndigheter skickar tillbaka mina morföräldrar, då ser jag att jag inte betraktas som svensk.
Ses du som kosovoalban i Kosovo?
-- Nej. Nu har jag bott här sedan 1992, och är mera svensk än alban.
Vad har du för minnen av mormor och morfar i Kosovo?
-- Vi bodde alltid hos dem i Padalisht på somrarna, hela släkten samlades där. Jag har väldigt goda minnen därifrån. Jag var mer ledsen då mina morföräld-rars hus brändes ned än då vårt hus i Mitrovica brändes. Jag hade så många minnen från Elez och Zizas hus och därför blev jag så jätteledsen då huset förstördes.
Och nu är Elez och Ziza helt ruinerade?
-- Ja, de är helt utfattiga. De hade allting, nu har de kommit tillbaka till ingenting. De har kämpat hela sitt liv för att bygga upp något. Allt förstördes under några timmar, nu är de gamla och har inga krafter kvar för att börja om på nytt.
Hur pass sjuka är Elez och Ziza?
-- Jag pratade med dem i går och då märkte jag att min morfar lät väldigt nere, han har förlorat sin stolthet. Han berättade att mormor var väldigt sjuk, de sista två dagarna har hon knappt kunnat gått ur sängen, hon har kräkts galla och varit på sjukhuset och fått dropp.
Hur bor de nu?
-- De har fått flytta två gånger och bor nu på sitt tredje ställe på en vecka. Det är hemskt att vi vet inte hur länge de kan få bo kvar, de kan kastas ut när som helst.
Vet du hur standarden är på deras rum? Finns det värme, dusch. Toalett?
-- Nej jag vet inte. De sade att "vi klarar oss", men i Kosovo fungerar inte alltid elen, och vatten finns på begränsade tider. Jag vet att vattnet i den by de bor i just nu tas ur brunnar som jag inte vet om de är rena.
De har ingen egen telefon, hur kommer du i kontakt med dem?
-- Jag har kommit i kontakt via Moder Theresas ordförande i Skanderaj som tagit hand om dem och jag har fått telefonnumret till grannhuset där de bor nu.
Hur ofta ringer du?
-- Jag försöker ringa minst två gånger om dagen. Vi turas om att ringa, för det är väldigt dyrt att ringa.
Fungerar alltid telefonerna i Kosovo?
-- Det är olika. Ibland fungerar det, ibland inte. Man måste ha tur.
Vad är det för liv som väntar dem om de stannar i Kosovo?
-- Jag tror att för dem är det rena helvetet. De har förlorat allt de kämpat för, nu har man tagit ifrån dem deras vilja och kanske deras lust att leva. De har inte mycket att leva för där. Här hade de oss.
Hur fungerar er släkt nu när ni är spridda i olika länder över världen?
-- Vi håller kontakt, men det går inte att jämföra med den kontakt vi hade när vi alla bodde i Kosovo. Nu är det mycket indirekta kontakter via andra släktingar, vi har inte råd att resa och att ringa är dyrt.
Betyder släkten mer för er än vad den gör för oss andra svenskar?
-- Nej det vill jag inte påstå, jag tror att släkten är viktig för alla. Jag tror att vilken svensk som helst skulle känna likadant som jag om det här hände morföräld-rarna.
Hur lång tid tror du det dröjer innan Kosovo är ett "normalt" samhälle när det gäller levnadsstandard?
-- Det är väldigt svårt att säga, jag tror det tar minst femton år. Kriget har förstört så jättemycket.