I veckan hakade sjukhuset på den landsomfattande kampanj som på regeringens initiativ pågår mot familjevåldet.
-- Vi är bra på att behandla de kroppsliga skadorna. Men vi saknar kompetens om våld mot kvinnor och därför är vi rädda för att ställa frågor, säger Birgitta Ekerot, sjukhusets chefskurator.
Hon och de övriga kuratorerna började fundera över varför så få fall av kvinnomisshandel kommer till deras kännedom. Förra året kom de bara i kontakt med ett 20-tal misshandlade kvinnor. De har dragit slutsatsen att hela sjukhusets personal måste lära sig mer om familjevåldet.
Till onsdagens upptaktsmöte kom sjuksköterskor, kuratorer och läkare. I höst fortsätter kampanjen med kurser för personalen.
Varken motivation hos personalen eller resurser saknas, däremot insikter och kunskaper, anser Birgitta Ekerot.
Det handlar också om att ha en handlingsplan för hur personalen ska agera om en kvinna berättar om våld. Den planen ska fungera även klockan ett på natten, poängterar överläkare Gun Heimer från kvinnokliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon arbetar på regeringens uppdrag med utbildning om kvinnovåld och var inbjuden som föreläsare i Lund.
En viktig beståndsdel i en handlingsplan är samarbetet med socialtjänsten, polisen och frivilligorganisationerna.
-- Det spelar ingen roll hur duktig personalen inom sjukvården är om inte samarbetet med andra fungerar, säger Gun Heimer.
Karaktäristiskt för kvinnovåldet är just att det pågår i det tysta. Barnen är oftast de enda vittnena. Det kan förklara den stora kunskapsbristen om kvinnovåld, tror Gun Heimer.
Den första fråga människor i omgivningen ställer sig när de får veta att en kvinna misshandlas är varför hon inte lämnar den misshandlande mannen. Då är det viktigt att veta att kvinnomisshandeln inte går att jämföra med vanligt "korvkioskvåld", som Gun Heimer uttrycker det. Kvinnomisshandeln är ett tillitsbrott, understryker hon.
-- Det är som att leva i en tortyrsituation, där man utsätts för en ständig växling mellan våld och värme, säger Gun Heimer.