Det är något ålderdomligt över att leta sig hem till Lennart Bohlin, sedan 1989 framgångsrik vd för Cloetta och senare Cloetta-Fazerkoncernen, med 2 000 anställda i Sverige, Finland och Polen.
Likt en gammaldags disponent bor han nämligen snett emot chokladfabriken i Ljungsbro utanför Linköping. I det hus, Gamla Disponentbostaden, som byggdes samtidigt med fabriken 1900--1902. Lennart Bohlins avgång i april innebär också slutet på en 100-årig era. Den nye vd:n bor i Stockholm och den bokstavliga närheten mellan fabriken och högste bossen försvinner.
Innanför järngrindarna i den egna parken ligger disponentbostaden där som en jättelik bakelse. Mer välkomnande än brackig. Men min rostiga Volvo skämmer en smula, tycker jag nog. Motala Ström slingrar fram strax nedanför det rosa huset, rikt utsmyckat med vit snickarglädje. Än på några veckor behöver inte det gröna plåttaket konkurrera med björkarnas lövverk.
Väl inne vakar Lennart Bohlins alla företrädare över honom, i form av oljemålningar i husets representationsdel.
Själv träffas han säkrast i köket.
Han får något dimmigt i blicken när vi -- omgärdade av originalvedspis, fyllda godisskålar, vackra spegeldörrar, torkad svamp, vårens första vitsippor och mängder av bilder på ögonstenen Elsa, 1 år -- slår oss ned i köket och pratar husmanskost.
-- Kåldolmar, kroppkakor, sillbullar, gäddfärs, korvkaka, laxpudding, pepparrotskött, dillkött, kalops.
Han liksom smeker fram rätterna med rösten, och trots att jag aldrig längtat efter vare sig gäddfärs eller korvkaka i hela mitt liv, blir jag nästan sugen ...
Lennart är ingen lyxlirare såtillvida att han bara lagar mat på helgerna. Han står för i princip allt och blir snudd på irriterad om hustru Carin lägger sig i handling eller planering. Fast diska upp efter honom får hon gärna göra…
Matlagningsintresset har alltid funnits där, men har växt med åren (och möjligen skulle Carin ha önskat att han hade varit lika nitisk vid grytorna när barnen var små), men nu är det som det är. Och det innebär genuin matlagning -- från grunden. Iklädd hellångt vitt förkläde rör han sig vant mellan gasbrännare och hålslevar.
Har man en faiblesse för avancerad husmanskost får man också vara så god att tillverka egna buljonger. Så på helgerna, när det finns gott om tid, ses han ofta framför stora grytan, fylld med ben av något slag. Kanske med någon av favoritböckerna, Tore Wretmans "Svensk husmanskost" och Bengt Petersens "Svensk mat", uppslagen framför sig.
Cloetta grundades visserligen i Köpenhamn 1862, men har för många sitt hjärta i Ljungsbro. Och trots att inte Lennart är östgöte "på riktigt" och trots att huvudkontoret flyttat till Stockholm tycks han också ha sitt hjärta i Malfors, som orten hette fram till 1920-talet. Om han flyttar framöver så blir det till en lägenhet i Linköping.
Det är varmt i det bohlinska köket, och det är inte det sjudande kroppkakevattnets förtjänst. Carin och jag kommer ideligen in på stickspår som inte har ett dugg med artikeln att göra. Hon erbjuder kaffe och praliner, skrattar ofta och stryker mig över handen eller axeln ibland. Hon gör det med den självklarhet som bara äkta och naturlig värme kan åstadkomma. Här är gott att vara!
Kärvare har jag det med hennes karl. I början. Som vanligt sätts jag på lökhackning och den här gången får jag kritik också, för att jag inte gör det på "proffssätt". Så som Lennart fått lära sig i gastronomsällskapet. Till slut har han hackat på min lökhackning så många gånger att jag varnar honom för att bli en sådan där olidlig köks-fascist som inte en enda människa vågar bjuda på middag. Carin småler och tycks förstå precis vad jag menar.
Och medan vi bjäbbar på, likt ett gammalt gift par, frågar jag honom om den värs-ta händelsen under vd-tiden. Och han svarar blixtsnabbt:
-- Nedläggningen av Kalmar-fabriken, i samband med Candeliafusionen 1998. Rent företagsekonomiskt var det självklart, men att stå framför 200 människor och berätta att deras jobb skulle läggas ned var tufft. Gråten, ilskan, bitterheten ...
Och det roligaste?
-- Det har varit roligt mest hela tiden, med den resultatutveckling vi haft, och börsnoteringen 1994 var en mycket positiv sak för oss.
Chokladkungen blir inte arbetslös när han abdikerar vid bolagsstämman om en vecka. Att han ska gå i pension har varit bestämt länge, men det är med viss vånda och han säger med inlevelse att han redan saknar jobbet.
Dock blir det en hel del styrelseuppdrag kvar, och kanske rådgivning i någon form. Och med de uppfordrande blickarna han dagligen får av sina företrädare, må vara i olja, är det nog lugnast så.
Lite mer resor ska det bli (säger Carin i alla fall) och lite mer tid för lantstället vid Stora Rengen.
Och så 1-åriga Elsa förstås. Som trots morfars framstötar inte får äta choklad än.
-- Hennes föräldrar påstår att hon är för liten ...
Själv ska han fortsätta med att äta choklad (i ärlighetens namn sticker han emellan med en och annan Vahlrona) även som "pensionär" förstås. Jag undrar om han har bunkrat källaren full nu, inför avgången, och han skrattar.
-- Nä, men där sa du nåt!
Tillbaka till husmanskosten.
Det är dags för högtidlig provsmakning och jag känner viss oro. Jag har bara ätit kroppkakor en enda gång i mitt liv -- och tyckte det var jätteäckligt. Det har jag inte vågat erkänna för Lennart än.
Men oron är obefogad, visar det sig.
Kroppkakorna är gudomliga!
Trots den oproffsiga lökhanteringen.