Caroline Hoflund och hennes dotter Isabelle fick det oväntade besöket när de var på ridbanan vid Rist gård norr om Ljungsbro för några dagar sedan. 19-åriga Isabelle, som satt på hästryggen, fick syn på något ”stort” som rörde sig cirka hundra meter bort.
– Mamma, därborta springer en hund, nej en hjort. Nej, nej – det är ett lodjur!
Hade halsband
Caroline Hoflund hade kameran med sig för att ta bilder när dottern red. Nu fick hon bråttom ned mot Hällestadvägen.
– Jag ville se om det verkligen var ett lodjur. Vi förstod att han hade siktet inställt på ett påkört och dött rådjur nära vägen. Som närmast var jag nog tio meter när jag tog de här bilderna, berättar hon.
Hur kändes det att få se ett livs levande lodjur?
– Väldigt spännande, den var stor och jättefin! Innan han försvann hann jag se att han hade halsband. Sedan kom lodjuret tillbaka efter ett tag. Då satt han en lång stund nära ridbanan och tittade på oss. Nu har jag både fått simma bland delfiner och se ett lodjur, så nu är jag lycklig, säger Caroline Hoflund.
Naturupplevlese
Det hörs på rösten hur glad hon är över mötet med lodjuret. Det är få förunnat att uppleva dessa sällsynta och skygga kattdjur i det fria.
Fågelvägen sex, sju kilometer bort genom skogen till Ruststugan i Stjärnorp hann även Hans Nyberg nyligen få bildbevis på ett lodjur som passerade utanför hans tomt.
– Kvaliteten på bilden är väl inte den bästa, men det är tveklöst ett lodjur, fast jag tror inte att det hade något halsband, berättar han i ett mejl, men kanske var även det Olle.
Fyra föryngringar i länet
Flera synobservationer av lodjur har rapporterats under mars trots att det inte finns mer än 15-20 exemplar i Östergötland. Men lodjuren rör sig mer under parningstiden just nu, då även fjolårets ungar stöts bort från modern.
– En mer tillförlitlig bedömning är antalet föryngringar. Under vinterns inventeringar har vi konstaterat att det finns fyra honor med ungar i länet – en som delas mellan Motala och Askersund, en i Finspång, en i Norrköping och en i Kinda, säger länsstyrelsens kvalitetssäkrare Lasse Larsson.
Vandrar långt
Via datorn håller han koll på de sändarförsedda lodjuren i det forskningsprojekt som Grimsö forskningsstation bedriver. En gång per dygn registreras en signal från de gps-försedda halsbanden.
– Olle märktes för två år sedan och rör sig norr om Roxen och Glan upp mot Igelfors och in i Närke. Inge finns i södra delen av länet och in i Småland. Lulle som märktes för åtta år sedan tappade vi kontakten med när batterierna slutade fungera, men för ett tag sedan kunde jag märka om honom i Motalatrakten och ser nu att han drar sig mot Askersund.
Hanarna har mycket stora revir och rör sig inom områden på 6-10 kvadratmil, men kan också vandra långa sträckor. I fjol trafikdödades till exempel en hane i Skåne, som var märkt i Godegård, men däremellan vandrat upp och ner genom Småland några gånger.
Rävskabb stort hot
Länsstyrelsen har som mål att Östergötland ska ha fem lodjursföryngringar per år senast 2015 – kommer det att lyckas?
– Nej, det blir svårt. Det har länge varit fyra föryngringar och kommer nog att stanna där på grund av att lodjuren ofta drabbas av rävskabb. Det håller tillbaka stammen här, säger Lasse Larsson.
Det senaste exemplet är honan Blomma, som märktes utanför Motala för ett par år sedan, men förra året hittades död tillsammans med tre ungar.
– Rävgryt är för trånga för ensamma lodjur så de klarar sig. Men ungar tar sig ned i dem och finns det skabbkvalster där smittar de sedan hela familjen.
Däremot har Östergötland gott om bytesdjur i form av rådjur, dovhjort, harar och räv så länet klarar utan problem att föda fler lodjur, enligt Lasse Larsson.
– Under alla de år jag följt lodjuren har tamdjur bara tagits sju gånger – lodjur gillar inte att få ull i munnen. De håller sig till vilda djur, säger han.