Vi möts hemma hos Elna i Ljungsbro. Utanför fönstren i trädgården lyser äpplena röda. Ett stenkast härifrån ligger Göta kanal ljusgrön bland vindstilla träd.
Om Elna och hennes föräldrar inte hade fått möjlighet att gå ombord evakueringsbåten från Estland den 1 augusti år 1944, då hade hon förmodligen inte suttit i det här köket den här tisdagseftermiddagen.
– Det hängde på ett hår. Den 22 september samma år intog ryssarna Estland och alla gränser stängdes. Järnridån gick ner. Ingen fick längre visum, säger Elna.
Väggklockorna bryter tystnaden i villan. Doften av nybakta tranbärskakor i luften. Den nyskrivna romanen ligger framför henne på bordet. Bokomslaget är svart med en sten och ett gammalt järnkors som motiv.
– Jag har sett Stefan Löfven och Morgan Johansson många gånger på tv upprepa meningen ”inte sedan andra världskriget ...” Den meningen upprepas när de uttalar sig om dagens flyktingström. När jag satt där framför teven tänkte jag att ”ni vet inte hur det var att vara flykting under andra världskriget”. Jag vet. Jag är en av dem som har förstahandsuppgifter om hur det är, säger Elna.
Hon reser sig upp, ställer fram en glasflaska med äppelmust på bordet. En tranbärskaka delar hon i två delar och äter medan hon berättar vidare. Tunna silverarmband blänker runt handlederna.
Elna var åtta år när det var krig och hon och hennes familj flydde. Hon bodde som estlandssvensk i Estlands nordvästra kusttrakter där det har funnits svenskar sedan 1200-talet, eller ännu längre tillbaka. Estlandssvenskarna livnärde sig på fiske, sjöfart och jordbruk.
Under andra världskriget blev platsen en krigszon, eftersom stormakterna Tyskland och Ryssland kämpade för att ta över Estland.
– Vi var estniska medborgare och landet var ockuperat av Ryssland och Tyskland om vartannat. Många flydde från Estland långt innan min familj gjorde det. Mina föräldrar avvaktade. Det fanns ett hopp om att Sverige skulle komma och rädda oss. Vi var ju svenskar med svensk skola, svensk kyrka och svenska präster och hade ett livligt utbyte med Sverige när det gällde handel.
Elna minns hur folk flydde till främst Finland i överfulla, dåligt utrustade fiskebåtar med småbarn ombord. De flydde om natten för att inte bli upptäckta och för att undvika att bli skickade till arbetsläger.
Och så den 1 augusti år 1944 var det hennes tur att lämna gården på Estland. Gården som nu andra, främmande människor flyttade in i och tog över. Elna minns att hon var tvungen att lämna sin hund Prins.
– I Sverige finns riktiga prinsar och då får inte hundar som hette Prins följa med, sa de vuxna.
Hon var åtta år. Tillsammans med sina föräldrar och flera hundra personer gick hon ombord en lastbåt med en hakkorsflagga som vajade. Under sju dagar färdades de till sjöss. Målet var Sverige, Stockholm och slutligen Lidingö som låg avskilt. Höststormarna hade börjat och motorerna krånglade ibland. Det fanns ett par toaletter ombord som snabbt blev obrukbara. Det var ont om vatten och mat.
– Jag förstod inte att jag flyttade ifrån vår gård för alltid. Jag såg båtfärden som en utflykt. Mina föräldrar var så sansade och lugna. Det kändes inte så hemskt konstigt. Ombord fanns andra barn. Vi lekte lite när vi inte var tvungna att ligga still, säger Elna.
När lastbåten kom i land på Lidingö skickades en grupp människor till Doverstorps stora flyktingläger utanför Finspång. Där hamnade Elna och hennes föräldrar.
– Jag minns att folk låg på halmmadrasser. Att det fanns flera hundra baracker och många människor från olika delar av Europa. På gården fanns vattenpump och utedass. Vi åt risgrynsvälling och sötat bröd, säger Elna och fortsätter:
– Under åren som följde pratade de äldre om gårdsplanen där hemma i Estland och det låg ett sorts skimmer i luften. De talade om storkarna som flög och om humlet som växte. Vi talade estlandssvenska, som är en sorts fornsvenska och slussades snabbt ut i det svenska samhället.
Elna berättar att hon har gjort mycket research när hon skrev sin bok. Den handlar inte bara om kriget utan också om livet där och då i stort. Som vuxen har hon varit tillbaka i Estland flera gånger. Många som flydde har byggt sommarstugor där de en gång bodde.
– Vi fick tillbaka våra marker och hus när Estland blev självständigt år 1991.