Det är ljudet från ett källarfönster som krossas. Vi träffar pappan, mamman och dottern. Vi sitter vid köksbordet i det lilla villaområdet intill chokladfabriken.
Och vi behöver bara resa oss och gå några steg för att se exakt var mördaren kom uppför källartrappan med ett metallrör i handen. Familjen lever mitt i de här starka minnena.
– Dagen efter sa jag till mig själv att vi bara skulle renovera det sista i huset och sedan sälja. Men på något sätt tog jag mig ur de tankarna, säger pappan.
Dottern fyller lugnt i orden:
– Samtidigt är det skönt att bo kvar. Vi trivs här, och det kanske är ett sätt att bearbeta allt som har hänt, säger hon.
Tagit barn som gisslan
När mördaren kommer upp för trappan har han redan tagit 15-åringen och hans kamrat som gisslan, tejpat dem hårt med silvertejp som låg på familjens garageuppfart.
Pappan igen:
– Varför hade vi det där framme? Det tänkte jag mycket på. Hade något förändrats om inte tejpen och röret hade funnits där? Men det är ju inget vi kunde ha gjort annorlunda. Det här är ju så osannolikt!
Det är mamman och dottern som möter inkräktaren först, även om ljudet i källaren fick alla att reagera. Mamman går fram till källartrappan och ropar något.
– ”Hallå!”. Jag tror ju att det är sonen i familjen som kommer hem och råkar ha sönder något.
Ser galen ut
Hon glömmer aldrig mannens blick.
– Han ser galen ut. Han säger inget. Han går bara fram och börjar slå. Jag håller upp armarna och skyddar mig från slagen. Han slår mot huvudet, berättar hon sakligt.
Dotten kommer till undsättning. Hon springer ut från sitt rum och knuffar mannen så att han ramlar mot sovrumsdörren som pappan just försöker öppna. Knuffen kanske räddar mammans liv. Mannen fortsätter slå, mot dottern. Tappar röret som sätter sig i väggen. Och när pappan kommer ut drar han sig tillbaka ner för trappan.
– Jag går ner, jag fattar fortfarande inte riktigt vad som har hänt. Jag tror att det är ett Halloween-skämt när jag nyper tag i en av pojkarna. I det läget vet jag inte vem det är. Han är tejpad i ansiktet.
Pappan blir snart varse att han räddat pojken från dubbelmördaren. Allt har gått mycket fort.
När mamman står i köket, blodig, med mobiltelefonen och slår larmnumret 112 är klockan 01.59. Det visar samtalsloggen i telefonen.
Och 23 minuter senare grips mannen misstänkt för mord på den 15-åriga pojken och den 57-åriga kvinnan – hon som kastar sig in i dramat och försöker att hjälpa pojken.
Samhället i chock
Dagarna efter händelsen befinner sig familjen i ett vakuum. De har klarat sig. Hela samhället är i chock. Massmediernas intresse för deras hus är enormt. De vet inte vart de ska ta vägen. Men de får hjälp av vänner som pratar med dem, som hjälper dem att handla i snabbköpet.
– Ljungsbro är inte så stort. De flesta känner man igen här. Det blev väldigt tydligt den första tiden. Det är egentligen inget konstigt med att folk var nyfikna. Jag skulle nog göra likadant, berättar mamman.
Journalister från kvällspressen och andra medier rör sig runt villorna i området. Eller personer som bara vill gå förbi och se något. Bilar som glider förbi extra sakta. Och sörjande på väg till eller från mordplatsen.
En dag står kriminalprofessorn och tv-profilen Leif GW Persson utanför huset.
– Han stod där med sin käpp och kikade in i trädgården, berättar pappan. Och journalister ringde. Vi sa nej till alla intervjuer och slutade att svara på telefonnummer vi inte kände igen. Det var påfrestande. Men samtidigt hade vi ju klarat oss. Två människor mördades, varav en var en liten pojke. Deras familjer har det mycket värre än vi.
Städade tvättstugan
Röran i tvättstugan fick de städa upp redan dagen efter, när kriminalteknikerna var klara:
– Det var glassplitter och blod. Det var inte så trevligt. Fast det var bra att komma ner dit tidigt. Det gjorde att det blev enklare för mig, säger mamman.
Dottern tycker däremot fortfarande inte om att vara ensam i källaren.
– Och i bland när jag hör ljud där nerifrån så hoppar jag till. Det kan vara en tvättmaskin som går i gång eller så, säger hon.
Efter händelsen får hela familjen samtalsstöd av psykologer och kuratorer. Mamman är sjukskriven i två veckor från sitt arbete och får sedan hjälp genom en vikarie som kan stötta henne ytterligare några veckor.
Pappan som har ett eget företag. är också borta från jobbet några dagar, men börjar sedan arbeta deltid tillsammans med sin son.
De återkommer till att de mår bra nu. De klarade sig. Men de har påverkats djupt av händelsen.
– Jag har blivit lite känslig för plötsliga ljud och stora folksamlingar. Det har jag fortfarande. Men de flesta jag känner vet om det, jag kan gå undan när det känns så, säger pappan.
Ville ha koll
Första tiden var de hela tiden på helspänn.
– Man ville ha koll på varandra, vi ville hela tiden veta var någon var. Även om vi visste att alla var hemma så blev det viktigt att veta exakt var alla befann sig, säger mamman.
Och så kom det rättegångarna, då allt ska fram i ljuset igen. Då skulle mamman möta mördarens blick en gång till. De fick göra studiebesök i rättssalen för att känna sig trygga.
– Det kändes som att han såg på oss när vi inte tittade ditåt. Men så fort man vände sig mot honom så vände han ner blicken. Han kanske skämdes, säger hon.
Pappan tycker att mannen kom lindrigt undan för det som hände i deras hus.
– Han dömdes för hemfridsbrott och misshandel. Men det var ju ren tur att han inte slog ihjäl någon.
Dottern berättar hur hon fick stöd från kompisar, och hur kompisars föräldrar kom fram och kramade om henne. Hon var borta från skolan i två veckor. Något som faktiskt har blivit bättre är tryggheten i samhället.
– Det känns att de flesta ungdomarna i Ljungsbro bryr sig om varandra mycket mer. Och nattvandrarna har gjort att det känns mycket tryggare. De vet precis hur de ska göra. De kan följa efter oss en bit bakom när man har gått av bussen. Det känns väldigt skönt att veta att det finns vuxna där ute, säger hon.
Nära varandra
Hemma är det också annorlunda. De har trots allt gått vidare.
– Vi säger direkt vad vi känner. Man går inte och väntar utan talar om det direkt, fortsätter dottern.
Vi smakar lite på kaffet. Jag antecknar något. Det blir tyst en liten stund. Och så säger pappan:
– Jag tror att vi har kommit närmare varandra i familjen. Man förstår varandras känslor. Och de där småsakerna … dem hoppar man över. Det viktiga är att vi har varandra.