Det säger Claes Carlsson, som nyligen firade 59-årsdagen med att gå på jazzkonsert tillsammans med hustru Gunnie och ett par av de närmaste vännerna.
Claes är mycket väl medveten om att detta kan ha varit hans sista födelsedagsfirande. Detsamma vet givetvis Gunnie och deras båda barn, 33-åriga Camilla och 30-årige Henrik.
Det är drygt sju år sedan Claes fick veta att han drabbats av cancer.
Nu har han sitt tredje återfall -- en tumör som växer runt halspulsådern - och får inte längre någon behandling utöver smärtlindring.
Det var under den första behandlingsomgången, senhösten 1997, som Claes hade den märkliga upplevelse som nu är en tröst för honom när han vet att cancern kommer att ta hans liv.
Claes hade fått en så kallad CVK (central venkateter) inopererad genom vilken de läkemedel han behövde kunde sprutas in på ett enkelt sätt.
Efter en tid smög en infektion in i Claes kropp via CVK:n och ledde snabbt till allmän blodförgiftning.
En dag var Claes så sjuk att LAH-personalen (lasarettssanslutna hemsjukvården) fick snabbinkallas.
-- Medan vårdpersonalen höll på att styra med mig, jag minns att jag bland annat fick några sprutor, började jag glida bort. Omgivningen blev mer och mer diffus.
-- Så plötsligt ser jag liksom en skiva som glider åt sidan och då uppenbarar sig något som närmast kan liknas vid en härlig soluppgång. Jag känner hur ljus och värme strömmar mot mig och det känns väldigt behagligt ...
-- Men plötsligt glider skivan tillbaka och skymmer soluppgången och jag får känslan av att jag flyter upp till ytan igen och ligger och guppar ett tag innan jag blir medveten om att jag ligger kvar i min egen säng.
-- Efter den upplevelsen skrämmer inte döden mig, konstaterar Claes.
Det han var med om var en så kallad nära döden-upplevelse. Liknande upp-levelser har många människor, som varit väldigt nära att dö men räddats tillbaka till livet i sista ögonblicket, berättat om.
Den här gången överlevde alltså Claes och när den tuffa behandlingen med både cellgifter och strålning var genomförd hade läkarna gott hopp om att han var botad.
Så var det dock inte. Två behandlingsomgångar ytterligare har han gått igenom men i slutet av maj i år fick han beskedet av sina läkare på Universitetssjukhuset att det nu inte finns någon behandling som kan hjälpa honom ytterligare.
-- Jag visste hur läget var så jag upp- levde inte det beskedet som så oerhört traumatiskt, det var nog värre för Gunnie och våra barn, säger Claes.
-- Jag har alltid varit mycket natur- intresserad och har aldrig tyckt att det är så dramatiskt att människor dör.
-- Även människor ingår i det eviga kretsloppet, det är lika naturligt att vi dör som att växter och djur gör det.
-- Jag är dessutom fatalist. Det är mitt öde att detta ska drabba just mig just nu. Det är inget som går att ändra på, så ser jag det!
-- Däremot har det blivit mycket viktigt för mig att Gunnie och jag tar tillvara varje dag som återstår av mitt liv på bästa sätt.
-- Och det gör vi också, vare sig det handlar om att resa bort för att exempelvis gå på en jazzkonsert, vilket är ett av våra stora intressen, eller bara packa en kaffekorg och gå ut i naturen och njuta en solig dag.
-- Det låter kanske konstigt att säga så här - även om vi har våra svåra stunder i bland tycker jag oftast att vi fortfarande lever ett rikt och bra liv.
-- Ja, även om vårt liv inte precis varit någon dans på rosor de senaste åren får det här absolut inte bli något snyftreportage.
Det poängterar Gunnie, som jobbar inom särskolan och nu gått ned till halvtidstjänst för att ha mer tid att vara tillsammans med sin man.
-- Visst har vi pratat mycket om att vi tycker livet är orättvist men det är bara att acceptera att det är så.
Jag lovar, det ska inte bli något snyft- reportage!
Vilken enorm styrka de utstrålar. Det är det jag i första hand tänker, där vi sitter i det vackra vardagsrummet i paret Carlssons Ljungsbrovilla.
Vi talar om det värsta i stort sett alla människor kan tänka sig - svår sjukdom och död - och ändå flyter samtalet lika lätt som om det handlade om något helt vardagligt.
Claes är rejält hes vilket är följden av en stämbandsförlamning som den nu- varande tumören sannolikt orsakat.
Titt som tätt under samtalet tar han en klunk ur en vattenflaska. Den måste han ständigt ha till hands eftersom första omgångens strålbehandling skadade spottkörtlarna.
I båda öronen har han hörapparater som följd av att de många cellgifts- behandlingarna lett till hörselskador.
Hur svårt sjuk Claes är i dag är dock svårt att inse förrän han berättar.
Av tumören som kommer att ta hans liv, syns inget. Den växer främst inåt. Detta gör att den med tiden kan komma att trycka ihop luft- och/eller matstrupen men Claes och Gunnie försöker att tänka så litet som möjligt på vad det kan komma att föra med sig.
Redan i dag måste dock Claes dagligen ta både morfin- och kortisontabletter för att smärtan och andra obehag, som cancertumören orsakar, inte ska bli outhärdliga.
Claes långa sjukdomshistoria började med att han, just då han i goda vänners lag skålat in år 1997, plötsligt upptäckte att han inte längre kände vare sig någon lukt eller smak.
Det krävdes dock många läkarbesök innan det gjordes en ordentlig utredning om vad som var orsaken.
Först när han i början av hösten kunde berätta att han sedan en tid tillbaka även hade ont i gommen och en tryckande känsla bakom högerögat skickades han till röntgen.
Och röntgenbilderna gav klart besked.
Claes hade en cancertumör som växt sig så stor att den helt fyllde upp alla bihålor, en cancer som var omöjlig att operera bort.
-- Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna ha något så allvarligt som cancer, säger Claes.
-- Jag hade aldrig tidigare i mitt liv varit så sjuk att jag legat på sjukhus och knappast ens velat ta receptfria läke- medel.
-- Och nu fick jag reda på att jag måste genomgå en lång rad behandlingar, två cellgiftskurer och 32 strålbehandlingar.
Efter avslutad behandling var det enda viktiga för Claes att snabbt komma upp på benen och sätta full fart igen.
Det visade sig dock inte vara så enkelt på grund av de strålningsskador han fått.
Såren i munnen, som tvingade honom att leva på enbart flytande föda under tre månader, läkte så småningom. De svåra näsblödningarna upphörde däremot inte.
-- Ibland fick jag sådana störtblödningar att jag höll på att stryka med.
Blödningarna medförde att Claes inte kunde fortsätta inom sina gamla ämnesområden, bland annat friluftsliv, på lärarutbildningen i Norrköping. Han tvingades byta till fysiskt mindre krävande ämnen och snart även att gå ned i arbetstid. Sedan hösten 2001 är han helt sjukskriven.
Först efter fyra år fick Claes effektiv hjälp mot näsblödningarna.
På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg gick en läkare, med hjälp av en kateter, in till de krånglande blodkärlen och "klist-rade" igen dem. Och så fick han "blodförtjockande" läkemedel.
-- Blodtillförseln ströps så effektivt att jag till och med förlorade en bit av näsan på grund av vävnadsdöd, men det var det värt för att slippa blödningarna.
Nu började Claes och Gunnies liv att återgå till det litet mer normala igen.
Senvåren 2002 upptäckte dock Claes plötsligt att han hade en knöl på halsen och fick snart beskedet att det var den gamla cancern som blossat upp igen på ett nytt ställe.
Nu fick Claes enbart cellgifter. Någon mer strålbehandling ansågs hans kropp inte klara av.
Drygt ett år senare upptäcktes ännu en knöl. Trots att läkarna prövade flera olika cellgifter denna gång gav inte cancern med sig.
-- Men jag var fortfarande inte redo att kasta in handduken, säger Claes.
-- Jag bad att få pröva strålbehandling och jag fick som jag ville.
-- Men läkaren som ansvarade för strålningen sa att han inte trodde att han kunde bota mig, bara hjälpa till att förlänga mitt liv.
I våras konstaterades det för tredje gången att cancern börjat växa i Claes igen.
-- När vi fick beskedet 25 maj i år av Claes läkare att de inte längre har någon behandling som de tror kan hjälpa honom tyckte jag först att det kändes som om hela livet rasade samman, säger Gunnie.
-- Men vi har pratat och pratat, i bland hela nätterna igenom. Claes har en enorm inre styrka. Det har hjälpt mig väldigt mycket att acceptera situationen som den är.
Claes och Gunnie framhåller också att de har många nära vänner som de kan tala helt öppet med och som ger dem ett fantastiskt stöd. Det samma gäller Gunnies arbetskamrater. Och många goda grannar har de också.
Många människor i Claes situation söker, som ett sista halmstrå, hjälp via något naturläkemedel eller annan så kallad alternativmedicinsk metod.
-- Jag känner dock inget behov av det och vill inte slösa den energi jag har kvar på sådant.
-- Jag litar på att mina läkare på Universitetssjukhuset gjort allt som står i deras makt för att försöka hjälpa mig. Jag har hela tiden blivit mycket väl omhändertagen av dem.
Förr var Claes mycket engagerad i allt möjligt, bland annat i fackliga sammanhang och i en hel rad föreningar i Ljungsbro. Sådant har han nästan helt upphört med nu.
-- Nu går jag in för att vara egoist, att mest tänka på mig själv för att spara på krafterna så att de räcker så länge som möjligt.
Att regelbundet gå på auktioner har blivit ett av Claes största intressen under senare år och det fortsätter han med.
För att komma över de "fynd" han önskar, har han även tvingats köpa en hel del saker som han egentligen inte velat ha.
Sådant samlade han och Gunnie ihop och sålde på "loppis" på Ljungsbro marknad för några för några veckor sedan. Överskottet skänkte de till Cancerfonden och Barndiabetesfonden.
Träffarna varannan vecka med de tio övriga herrarna i matlagningsgänget som hållit ihop i 13 år är också viktiga.
När orken finns deltar han också gärna i aktiviteter på universitetet som har anknytning till hans tidigare arbete där.
Det där med att främst vara egoist stämmer dock inte riktigt.
Under den senaste tiden har Claes och Gunnie främst ägnat mycket tid åt att se över och snygga till sitt hus och sin trädgård.
-- Det är viktigt för mig att vi får det i ordning så mycket det bara går här hemma innan jag blir för dålig. Jag vill inte att Gunnie ska behöva tänka på sådant när jag är borta, säger Claes.
-- Det vi orkat, till exempel att röja på vinden och i garaget, har vi gjort på egen hand. Men jag har bara en arm att arbeta med, den andra har i stort sett förlorat sin funktionsförmåga på grund av cancern. Därför har vi fått leja för stora arbeten som målning av huset.
-- Jag tycker det är fantastiskt att Claes orkar lägga ned så mycket kraft på sådant här för min skull, säger Gunnie och för första gången hörs det att tårarna inte är långt borta.
-- Jag tror att Gunnie bekymrar sig mycket mer än jag över vad som komma skall. Det gör mig så ont, skjuter Claes in.
-- Ja, det är nog riktigt att jag oroar mig mer, säger Gunnie.
-- Även om vi räknar med att Claes ska vara här hemma till slutet med hjälp av LAH-personal funderar jag mycket över hur det ska bli.
-- Det känns också väldigt svårt när vi pratar om hur Claes vill ha sin begravning. Men samtidigt är det jätteviktigt för mig att vi gör det, så det blir precis så som han önskar.