- Samma hat driver dagens hatare - rasister och nynazister. De som får en kärleksfull barndom blir inte hatare, så enkelt är det. Om Hitler inte varit ett utstött barn hade alla dessa grymheter aldrig inträffat och världen sett annorlunda ut.
Det är Emerich Roth övertygad om. Och betonar att det krävs kunskap om vad som hände då för att historien inte skall upprepa sig. Han har nyss fyllt 83 år och tillhör en krympande grupp överlevare som ännu kan vittna om vad som hände i Hitlers förintelseläger under andra världskriget.
Sedan socialarbetaren Emerich Roth pensionerade sig har han under femton år rest runt i svenska skolor för att berätta om "sådant som inte står i läroböckerna". Med sig har han Patrik Pelosio, 34 år, en före detta "värsting" från Stockholm, som berättar hur han tagit sig bort från ett destruktivt gängliv med droger och misshandel och nu använder sin kunskap för att hjälpa ungdomar i farozonen.
- Att hamna i dåliga gäng har inget med ideologi eller politik att göra. Det är slumpen som avgör och vad som finns där man växer upp. Jag har slagits med både nynazister och skinnskallar. Att få bukt med bråkstakar på en skola tycker många är svårt, men för mig är det enkelt, säger Patrik Pelosi och drar nytta av sin egen bakgrund.
I går mötte han och Emerich Roth ett 70-tal sjätteklassare från skolorna i Ljungsbro, Brunnby och Ljung. Tidigare i veckan har de föreläst för föräldrar och mött Ljungsbroskolans sjuor, åttor och nior. Initiativet kommer från Monika Andersson, samordnare för niornas lärare.
- Jag förväntar mig att det här får eleverna att tänka till och att det gör nytta. Att förmedla kunskap om vad nazismen innebar under andra världskriget är viktigt överallt i landet, även i Ljungsbro. Det är här våra elever finns och vi har kunnat se tendenser på högstadiet som inte är bra. Vi har tidigare haft ungdomar som kallat sig patrioter och för mig har det ordet en negativ betydelse, säger Monika Andersson.
Eleverna strömmar in i samlingssalen i Folkets park i Ljungsbro. Under de första 42 minuterna får de se en film med autentiska och vidriga bilder från Auschwitz samtidigt som Emerich Roth berättar vad som hände honom och hans familj.
Om hur 3 000 judar enbart från hans lilla hemby i dåvarande Tjeckoslovakien deporteras i godståg under flera dagar till Auschwitz.
Om hur familjen slussas i olika köer. Emerich och hans far dirigeras till slavarbete, modern och de två yngsta systrarna försvinner för att avrättas direkt medan två äldre systrar också hamnar i slavarbete.
Om hur han och fadern sliter med tungt arbete i sex olika arbetsläger, bland annat för att spränga järnvägstunnlar och lägga räls. Hur de tvingas till långa förflyttningar till fots där fadern till slut luras att sätta sig i en vagn i slutet av kön när han inte orkar gå längre. Vagnen viker av upp i en skog, sedan hörs skottlossningar.
Om hur Emerich av en tillfällig ingivelse tar sin tillflykt till en rysk stridsvagn när kriget är på väg att ta slut, hamnar på en sjukstuga och får en första hjälp tillbaka till livet, "men jag är lika eländig som alla andra ni sett på filmen och kan bara krypa".
Av en händelse får han veta att hans enda överlevande syster kommit till Sverige med de "Vita bussarna".
- Jag hade drabbats av tbc och var på väg att ge upp, men det beskedet gav mig kraft att kämpa vidare och därför blev det Sverige även för mig, berättar han för eleverna; det är nu 57 år sedan.
När vi går ut ur Folkets park för att ta bilder på honom tillsammans med elever från Ljungs skola undrar jag hur han orkar att om och om berätta om dessa vidrigheter, år ut och år in.
- När man har en stark motivation går det inte att lägga av. Det är ett måste att fortsätta berätta, en skyldighet så länge jag kan, svarar Emerich Roth.