Det gamla Odal-magasinet utmed Motalavägen vid Ljungs slott är förvandlat. Ommålat, upprustat, och inne i den stora byggnaden är de gigantiska foderfickorna borta för gott. Liksom de enorma balkarna i taket, som måste dras ned med traktor och grova kättingar.
I stället står här nu ett 50-tal glänsande veteranbåtar, om man tar till vänster. Och cirka 9 000 leksaksbilar och tåg med sina banor i en av världens största samlingar, om man tar till höger.
Tre familjer har under ett drygt år jobbat hårt för att få museet färdigt: Hans Werneus och hans hustru Gun, Berndt-Owe och Catarina Lindh och Per-Åke och Gunilla Evholt. Stiftelsen de bildat äger de flesta båtarna.
När Corren kommer på fredagen råder kreativt kaos. Överallt i det högra skeppet trängs bananlådor, skokartonger och papperslådor och med montrar, hyllor och bord. Längst bort skymtar en man som älskar gamla bilar i miniatyrstorlek och tåg i skalan 0 och H0. Det är Hans Werneus.
Men vi lämnar Hans en stund, han måste skynda sig att packa upp alla de bilar och tåg han haft med sig från Rimforsa där leksaksbilsmuseet tidigare låg. Vi går till vänster i stället, med Hans son Anders som har ett brinnande intresse för andra farkoster -- båtar.
-- Det började med att jag och två kompisar åkte och letade efter båt. Vi hittade flera och så köpte vi på oss några. En del var fallfärdiga.
Och så fortsatte det. Båtar letades upp, renoverades, gick till samlingen. Numera ringer folk i branschen och tipsar om objekt.
-- Säg som det är, ni får in både vedhögar och det som är väldigt fint, säger Berndt-Åke som just passerar förbi.
En båt som är just väldigt fin är den Anders kallar "en pralin". Den heter Chris Craft och tillverkades 1938, kom till Sverige tio år senare och har tillhört Christian Ammeln, sonson till företaget Abbas grundare.
Anders visar andra godsaker, som Themsenbåten från England, tillverkad 1904, i mahogny. Sedan 1920, då herrskapet i Stockholms skärgård som ägde den köpte motorbåt, har den legat gömd för världens ögon i ett båthus. Och så är det Darling. Den långsmalaste lilla båt reportern skådat, ägd av en Bror Adamsson. En kompis till Anders hittade båten, vars motor havererade 1929 och sedan dess har den legat på land.
Kompisen ville köpa båten av Abrahamsson men fick inte. Men året därpå, när Abrahamsson dött, ringde systern och meddelade att båten kunde övertas.
Nu gör Hans ett avbrott i upppackandet av bilarna och visar oss samlingar av ryska parad- bilar, svenska Postverkets bilar, polisbilarnas utveckling . . . Här finns allt. Känns det som. Ändå är Hans Werneus alltid på jakt. Han fick sin första bil när han var tio månader och han kan inte sluta samla.
Därför har han kontakter och han åker på auktioner. Nu kan han visserligen inte bjuda själv längre: Gör han det, rakar priserna nämligen omedelbart i höjden.
Hans var den som introducerade samlandet på leksaksbilar (autominologi, på latin) i Sverige och likasinnade känner igen honom och inser att när han bjuder, då gäller det ett objekt av värde.
Ett härligt undantag var handlaren som ringde och ville byta till sig en bil av relativt vanlig modell.
-- Han visade mig en bil från Finn Toys, en finsktillverkad bil. Jag hade hört rykten om att den fanns, men aldrig sett den, berättar Hans och verkar upp- hetsad av minnet.
Han lyckades hålla masken inför handlaren, trots sin stora iver inför föremålet.
-- Lite senare fick jag veta att detta är det enda exemplar som finns.
Ännu så här på fredagseftermiddagen saknas texter till alla montrar och till båtarna. Det ska fixas. Hans, Andreas och övriga medlemmar i museets stiftelse kommer också att stå för guidade turer bland föremålen.
-- Utan personliga historier till varje båt blir det bara som en båtparkering här, konstaterar Anders Werneus.