På Motala Motormuseum sitter en grupp herrar och avslutar precis sin lunch. De är på besök från Vimmerby och tillhör FRG, Frivilliga Resursgruppen. Utbildade frivilliga som under kommunal regi skall fungera som ett stöd för samhället i samband med kriser och andra extraordinära händelser. Redan där finns en ingång till resonemanget om hur man engagerar sig och håller sig aktiv när man gjort sitt i arbetslivet och ett liv som pensionär tar vid.
Gruppen består av seniorer som jobbat inom räddningstjänsten och två av dessa är Bo Ståhl, 75 år och med 32 år bakom sig som deltidsbrandman. Kollegan P-O Pettersson, 66 år, har 27 år i yrket och de har delat arbetspass och jobbat tillsammans i många år. P-O har egen gård och är därigenom fullt sysselsatt.
– Det finns alltid mycket att göra och det är ju en del av det goda livet för jag gör nu sånt jag hållit igen med när jag jobbade. Nu har jag varje dag där jag kan styra, göra som jag vill och vad jag känner för, säger P-O.
Är det lätt annars när arbetslivet tar slut att man blir passiv?
– Nej, jag har inte märkt det. Jag brukar skämta att jag får nästan skaffa lejfolk för att hinna med det jag ska. Man tar nuförtiden på sig lite för mycket projekt.
– Men det blev tomt och man saknade grabbarna lite, säger Bo när han tänker tillbaka hur det var att sluta.
Saknar du livet som yrkesverksam?
– Först gjorde jag det men, nej inte nu längre.
Inne på Museet går två grupper från PRO i Nora omkring och blir guidade bland alla objekt. En deltagare är Inger Fallberg, snart 80 år. Anledningen till att hon är med den här dagen är hennes intresse för gamla saker.
Så du är en av de där tre gummorna från Nora?
– Nej det är jag inte. Ingen gumma för jag är ju inte gammal ännu, skrattar Inger.
När blir man gammal då?
– Det vet jag inte. Jag har ju arbetat med ungdomar, undervisat på högstadiet, så jag känner mig själv som en ungdom fortfarande.
Inger menar att omställningen till att bli pensionär inte var några problem för hennes del.
– Jag hade så mycket intressen med antikviteter och hundar så jag hade inga problem med det.
Har du saknat arbetslivet något?
– Nej, inte när jag ser på hur lärarna har det idag. Jag skulle inte klara av det eftersom jag var ganska bestämd av mig. Det första jag lärde eleverna var vilka regler jag hade i min sal. De skulle följas annars kunde jag bli rätt så arg.