Onsdagsintervju

Hösten 1902 grundades Linköpings elektriska kraft- och belysningsaktiebolag av en av Linköpings på den tiden främsta entreprenörer, Jonn O Nilson. 117 år senare är Tekniska verken-koncernen en kommunal vinstmaskin med 926 anställda som 2018 levererade ett resultat på 833 miljoner kronor.

Charlotta Sund är koncernchef sedan maj 2018, då hon kom från Ericsson och efterträdde Anders Jonsson.

Vi möter Charlotta i hennes arbetsrum på huvudkontoret och när vi inleder med uppmaningen "Berätta om dig själv!" kommer svaret direkt:

– Jag är en stolt göteborgare. När folk säger till mig att det inte hörs var jag kommer ifrån så blir jag lite ledsen. Vi är göteborgare i flera generationer. Det är en viktig del av min identitet. 

Beskriv den identiteten.

– Den är mer folklig än stockholmarna. Göteborg är en arbetarstad där människor är mer jämställda. Kungen av Göteborg är vd:n på Volvo och oftast har den personen jobbat sig upp i en tung industri. Jag tror jag har med mig mycket av det.

Jag vet att du läste industriell ekonomi på Liu. Varför ingenjör?

– Som ung hade jag aldrig en tanke på det. Jag växte upp i en familj med mycket läkemedel och lärande så min inriktning var att gå mot medicin, och jag började faktiskt på Tandläkarhögskolan. Jag var duktig i skolan men jag var för blödig. Inte för blodet utan för att jag lätt tycker synd om folk. Nån sa ”industriell ekonomi är nog bra för dig Charlotta, du som gillar matte”. Men det hade de inte Göteborg så det bar iväg till Linköping. Egentligen tyckte jag det var töntigt men jag träffade min blivande man Henrik i inskrivningskön till universitetet. Hade jag inte gjort det så hade jag tagit första biljetten hem till Göteborg. 

Kärleken är stark.

– Ja, så stark att jag blev ingenjör och nu har tre barn där en är färdig ingenjör och de två andra går här uppe på Liu. Så för mig är Linköping något jättepositivt. Många bra saker i mitt liv har hänt här.

I-linjen kallas ju för vd-linjen, föddes sådana drömmar där?

– Nej, när jag gick ut tänkte jag att gruppchef kanske vore ett bra jobb. Mina kursare hade däremot väldigt höga ambitioner. Jag är till stor del formad av mina föräldrar. Mamma var lärare. Du vet, man bakar sina bullar, håller sina barn hela och rena och är den perfekta, närvarande mamman. Och så pappas strävan i yrkeslivet. Jag tycker om båda delarna och är präglad av båda.

Har du hittat en skön kombo? 

– Det gäller att man gifter sig med rätt man. I och med att vi träffades 1983 när vi båda var i början av våra liv och karriärer så har det aldrig varit en fråga. Vi har levt jämställt i hela vårt liv. Att han inte skulle sätta på en tvättmaskin, det finns inte. Det är en förutsättning för att hålla ihop relationen och livet i stort.

Din man måste varit en av föregångarna på den tiden som jämställd man?

 – Ja det var han. Jag ser på min äldste son nu, hur annorlunda allt är. Kvinnor har kommit så långt att männen snart får se upp. Trenden är ju att kvinnorna kommer ta över. Det finns ingen acceptans för, oavsett var i karriären man är, att inte vara hemma med barn. 

Hur har det varit att göra karriär som kvinna?

– När jag gick ut fanns inga startup-bolag och knappt några konsulter. Den stora idolen var Janne Carlzon på Sas. Det känns som väldigt länge sen. Man skulle göra en karriär i näringslivet. Så jag började på Ericsson. Det var fantastiska år där jag coachades hela tiden med mycket utbildningar och mycket internationellt arbete.

– Jag ska inte sticka under stol med att man syns som kvinna. Det fanns inga kvinnliga förebilder när jag började, men för 10-15 år sen insåg jag att ju mer jag använder mig av att jag är jag, att jag aldrig blir som mina manliga kollegor, desto bättre går det för mig. Då tog min karriär riktig fart och jag började ta steget in i koncernledningsgrupper. Det blev viktigt för mig att lita på mig själv och inte spela en annan roll.

Har ditt karriärsdriv kostat dig något?

– Mina egna intressen. Visst har jag ett umgänge privat, men jag har inte kunnat utveckla det. Att vara med i en bokcirkel går bara inte, inte ens här i Linköping, fast jag trodde det när jag började här. De senaste tio åren har jag rest i stort sett varenda vecka till alla möjliga ställen i världen. Det kostar på.

Vad minns du mest från tiden i Ericsson?

– Jag var med och byggde upp uppkopplade industrier. Först lokalt och sen på global nivå. Det var otroligt entreprenöriellt och spännande. Ericsson är så mycket mer än sina basstationer och i det här arbetet kunde vi använda all kompetens i företaget. 

Sedan kommer Charlotta in på det som påverkat henne mest, som hon menar är anledningen till att hon är på Tekniska verken.

– Jag hade under några år ansvaret för regionen Nordeuropa och Centralasien. 22 länder och 12 tidszoner från Grönland till Mongoliet. Alltså hela Norden och forna Sovjet. Jag hade ingen erfarenhet av öststater då. Jag hade jobbat globalt men inte med den delen av världen. Jag var varannan vecka i Moskva och varannan i Kiev precis då Ukraina invaderades.  

– Att se en statsapparat som inte fungerar och att se korruption, hur det färgar människor och vad det gör med ett samhälle, det påverkade mig starkt. Jag har aldrig tänkt att jag ska göra gott för världen, men det där fick mig att bli stolt över vårt svenska samhälle och förstå hur mycket vi behöver jobba för att fortsätta utveckla vårt system. I den snårskog som de där samhällena är så handlar det mest om att få sina närmaste att överleva. Vi får aldrig hamna där i Sverige.

Så varför blev det Tekniska verken?

– När jag fick frågan så var något av det mest intressanta att få vara med på en resa i något som ägs av oss alla som bor här i Linköping.  Att få vara med och säkerställa den svenska modellen.

Hur kan Tekniska verken göra det?

– Mycket genom hur vår verksamhet ser ut med de tre delarna affären, miljön och samhället. Tidigare var det tänket unikt men nu för tiden spelar det ingen roll om du jobbar på Ericsson eller Saab, du kan inte bara köra affären längre. Titta på alla stora och små bolag, du behöver ha alla tre delarna.

– Miljö har aldrig varit mitt fokus men ju mer jag förstår om energisystem desto mer engagerad blir jag. Jag kör biogasbil och älskar det. Att Tekniska verken är en del av den här omvandlingen, och har varit det under så lång tid, det är fantastiskt. Och att vi gör våra affärer på ett korrekt sätt. Det är extremt viktigt för mig. Att vi representerar på ett korrekt sätt, är transparanta och kan stå för det vi har gjort. Det är också viktigt att vi får människor som står långt ifrån arbetsmarknaden att jobba hos oss, att vi bidrar till att fler får jobb i vår region.

Hur kan ni utveckla återvinningscentralerna? Ni är duktiga på att samla in, det ser vi invånare, men vi vet inte lika mycket om vad som händer med plasten och allt annat vi lämnar in. 

– Just plast kan vi bli bättre på, i informationen om vad som är bra och dålig plast. Då kan konsumenterna göra ett bättre val redan i affärerna. Jag har till exempel lärt mig av en kollega hur mycket svårare det är att återvinna en röd ketchupflaska än en genomskinlig. Vi behöver få Linköpingsborna att känna ett större ansvar att vara med på den här resan, att man förstår betydelsen av de egna valen. Där kommer även våra nya återbrukshallar att fylla en viktig funktion.

Vad säger du till de kunder som tycker att ni i stället för att göra jättevinst ska ta lägre taxor?

– Vårt ägardirektiv styr oss, våra taxor ska ligga lägre än riksgenomsnittet i Sverige. Det gör vi klart, inte bara på gränsen. I Nils Holgersson-undersökningen kunde vi i somras läsa om hur priserna ser ut i länet för olika elnät, vi ligger lägst i Östergötland och skillnaden är stor mellan exempelvis Tekniska verken i Linköping och Eon i Norrköping.

Undersökningen Charlotta hänvisar till är den årliga Nils Holgersson-rapporten som visade att Tekniska verken i genomsnitt tar 70 kronor per kWh i Linköping och Eon 119 kr i Norrköping, Söderköping, Åtvidaberg, Kinda och Valdemarsvik.

– Ett område som varit omdiskuterat i politiken är hushållsavfallstaxan. Den har vi inte höjt på tio år men nu kommer vi att behöva höja den. Den verksamheten, där återvinningen ingår, ska enligt kommunallagen gå plus minus noll. Nu går den minus.  

Som relativt ny i företaget, vad skulle du säga har varit Tekniska verkens framgångsfaktor i resan till den innovativa vinstmaskin bolaget blivit?

– Innovationerna, modet, lojaliteten och visionerna. Allt det skapar ett väldigt gott klimat. Vi är inte någon av de allra största, men vi har en väldigt kaxig vision: ”Vi bygger världens mest resurseffektiva region”. Kulturen i organisationen är präglad av en nyfikenhet kombinerad med vänlighet och ett starkt affärsdriv.  

Charlotta berättar stolt om bolagets innovationsanda, att New York Times och BBC har varit i Linköping och gjort reportage om just det. 

– Vi har entusiaster där innovationen kommer fram längst ut i kedjan. Till exempel läkemedelsreningen på vårt avloppsreningsverk. Det var medarbetare som började fundera, tog kontakt med industrin och prövade sig fram. Sen har vi innovationstävlingar. I år har vi försökt gifta ihop det med FN:s globala mål där vi uppmuntrar till förslag som möter de globala målen. Oftast är det inte tekniken som är utmaningen, det är mer affärsmodellen och logistiken. Finns det en marknad för det?  Hur får vi ut det till våra kunder? 

– Vi får inte slå oss till ro. Vi behöver fortsätta ligga i framkant, ha koll på det nya som kommer och se till att våra medarbetare växer och tar till sig ny kompetens.

Vad är er största utmaning?

– Att attrahera den bästa arbetskraften i allt från chaufförer till doktorander. Och att vi kan balansera det vi har idag med det nya. Det är enorma utmaningar att kombinera vår verksamhet med digitaliseringen. Både i produktionen och mot kunderna. 

Hur ska ni locka den bästa arbetskraften?

– Det är det tredje jag tar med mig från min tid i Ericsson. Det spelar ingen roll varifrån du kommer i världen. Vi som samhälle har mycket att vinna på att omfamna alla bakgrunder. I mitt team på Ericsson fanns medarbetare som var uppvuxna i förorterna och hade med sig ett extra språk. De var en stor resurs i hur de förstod andra kulturer. Det skulle jag vilja att vi fick mycket mer av i Tekniska verken och Linköping.