Vår stad
Dessförinnan hade telefonisten ringt av manuellt efter det att hon, de var alla kvinnor, hade gått in i samtalet med den då välkända frågan: ”Är samtalet avslutat?”
Det gamla systemet ledde i sin tur till att många misstänkte att telefonisterna tjuvlyssnade på vissa samtal. Det lär inte ha varit så ovanligt att, när det knastrade lite extra på linjen, de samtalande avbröt sig och skrek ”Lyssna inte”. Corren karaktäriserade den misstänksamheten som orättvis mot telefonisterna.
Automatisk avringning innebar att när abonnenterna lagt på lurarna tändes en lampa på telefonistens manöverbord. Hon kunde då koppla ned samtalet utan att behöva lyssna på det.
En annan nyhet sommaren 1919 var att när en abonnent lyfte på sin telefonlur tändes en lampa hos telefonisten. Sedan behövde den uppringande till telefonisten bara uppge numret dit man ville ringa. Corren skrev att man sedan med blixtens hastighet kopplades till rätt abonnent. Före nyordningen hade den uppringande, för att få telefonistens uppmärksamhet, behövt snurra på den vev som dittills suttit på telefonerna.
Alla dessa nyheter introducerades i samband med att den nya telefonstationen i hörnet av Kungs- och S:t Larsgatorna togs i bruk. Telefonisterna satt på en lång rad längs ena långväggen i ett ljust rum högst upp i det nya huset.
Vid varje arbetspass hade var och en av dem ansvar för 230 abonnenter. Till grund för hur anknytningarna fördelades mellan telefonisterna, berättade Corren, låg en minutiös noggrann beräkning så att en rättvis arbetsbelastning kunde skapas.
I en särskild del av rummet sköttes fjärrsamtalen. Där kunde fyra tjänstgörande rikstelefonister tillsammans serva 34 samtidiga rikssamtal. Från januari 1920 kunde Linköpingsborna även ringa till Tyskland, men de samtalen var dyrbara och skulle helst beställas en dag i förväg.
Byggnaden inrymde, vid sidan av telefon- och telegrafstationen, även Linköpings postkontor. Det hade öppnats redan söndagen den 11 augusti 1918. Dagen dessförinnan hade verksamheten varit öppen som vanligt i de gamla lokalerna i Riksbankshuset, numera Björkö gymnasium. Själva flytten hade genomförts natten till söndagen.
Den kombinerade post- och telegrafstationsbyggnaden uppfördes efter ritningar av Stockholmsarkitekten Victor Brodin. Arbetet hade påbörjats redan hösten 1916. Totalkostnaden var cirka 300 000 kronor.