Onsdagsintervju
Det är i år 30 år sedan Gulfkriget bröt ut i Irak.
Kriget tvingade många irakier att fly, bland andra då 13-åriga Susan Szatmáry och hennes familj som lämnade Irak och Bagdad för Sverige och Skäggetorp.
I dag är Susan 42 år, fortfarande boende i Linköping, och på väg att slå igenom stort som accessoardesigner.
Som flicka drömde hon om att bli konstnär.
Nu är drömmen en annan.
– Ett eget modehus om tio år, med fin studio, anställda och butik i Paris. Det är min dröm idag och jag tar mig ditåt steg för steg.
Susan säger det självklart, som att det är mer ett mål än en dröm.
Och varför skulle hon inte? Bara ett och ett halvt år efter lanseringen av första kollektionen med det egna märket har Vogue skrivit om henne och förra månaden vann hon "Årets accessoardesigner" på Elle-galan på Grand Hotel i Stockholm.
– Det har gått fort, de som brukar få pris på Elle-galan har oftast hållit på minst sex-sju år, säger Susan.
Vi sitter i Linköpings stadshus där Susan just har överraskats av kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg som hyllat henne med ett diplom för en extraordinär insats. Ett nytt initiativ av kommunen, där Susan är den första Linköpingsbon som lyfts fram på det sättet.
– Jag älskar Linköping, det är en väldigt bra stad för mig att bo i, säger Susan. Det är ett härligt lugn här, efter perioder i stora städer är det alltid skönt att komma hem och retirera.
Susan Szatmáry har arbetat som accessoardesigner i femton år. Innan dess läste hon naturvetenskaplig linje på Berzeliusskolan och Nordiska akademien för dekorativt måleri i Mjölby samt jobbade fem år, bland annat som tecknare, på Inter Agenturer i Linköping.
Varifrån kommer ditt intresse för design?
– Jag älskar allt kreativt, mest måla och skissa. Och alltid med kläder. Jag älskar kläder och mode. Mamma höll på med en massa kreativa grejer, gjorde bland annat smycken, och jag och mina två systrar hjälpte henne ofta, sydde och klippte tyg.
– Pappa är ingenjör och försökte pusha att jag ska bli som mina två systrar och jobba med matte. Men mamma, som är syslöjdslärare, förstod att jag skulle vara olycklig om jag tvingades hålla på med matte. Det var en kamp när jag gick gymnasiet på Berzan. Då sa mamma och pappa till mig att ”gå ut gymnasiet så att du får behörighet till universitetet, sen kan du göra vad du vill”.
Susans syster Aseel Berglund är forskare och lektor på Linköpings universitet och har de senaste åren, tillsammans med maken Erik, utvecklat spelapplikationen "Tangle Math" som bygger på astronauten Christer Fuglesangs barnbok "Det svarta hålet".
– Mamma och pappa har alltid sagt att det är viktigt att vi satsar på det vi brinner för och mamma har alltid velat att vi ska vara bra på det vi gör. Hon såg till att vi gjorda våra läxor som små. Jag tror att så som mamma formade oss som små, att sköta läxorna, har gett mig och mina två systrar ett eget driv, som gör att vi kan jobba på egen hand utan att någon driver på oss.
Hur var det att fly som 13-åring?
– Det var svårt att lämna sina kompisar och gå från att ha ett stabilt liv, med stort hus och stor trädgård med fruktträd, till att leva på flyktinganläggningar i ett år och trängas med hela familjen i ett rum. Det var jättejobbigt. Det var också svårt att se sina föräldrar så osäkra. Det gör hela familjen osäker. Men sen blev det spännande med det nya, lära sig ett nytt språk och hitta nya kompisar.
Berätta hur du tog dit ut i Europas modevärld.
– Jag gjorde ofta egna väskor av gamla jackor och det fanns en affär här på Storgatan, Lin & co, som sa till mig ”du har alltid så fina väskor på dig, kan inte du göra en kollektion åt oss och om vi säljer något så får du pengarna”. Då kände jag att ”det här är något som kallar”. Efter att ha läst en del konst, och jobbat hos Anna Cocozza på Inter agenturer, åkte jag till Rom 2004 och gick en ettårig masteraccessoarutbildning på Istituto Europeo di design.
– Jag satsade allt i Rom, jobbade dag och natt, och blev bäst i klassen. Det fick rektorn att rekommendera mig till en person, Gaetano Perrone, som visade sig vara accessoardesigner för modehuset Alexander McQueen i London. Han trodde att det skulle komma en blond svenska till intervjun, och så kom jag i stället. Då skrattade han och sa ”Sa inte du att du var från Sverige?”. Efter intervjun ringde han och sa att jag hade fått jobbet.
Var det en nyckelpunkt i din karriär, att få det jobbet?
– Ja, definitivt. Det är svårt att få jobb direkt i modebranschen.
Efter drygt tre år hos Alexander McQueen gick Susan 2007 vidare till Paris och modehusen Celine, Peuterey, Elie Saab, & other stories och Paco Rabanne.
– Jag gjorde allt de åren, väskor, skor, modevisningar. Och så träffade jag min man Zoltan i Paris och bytte namn från Ibrahim till Szatmary.
Du var då inne i en värld som många bara kan drömma om, hur kom du på att satsa på eget märke och flytta hem?
– 2013, när jag bodde i Paris, gjorde jag ett samarbete med H&M-företaget & other stories, en egen sko- och väskkollektion som jag fick sätta mitt eget namn på, "Susan & other stories". Det var då jag första gången fick idén att starta ett eget märke. De sålde slut på en vecka. Priserna var resonabla, många kunde köpa en väska för 900 kronor, men kvalitén var inte bra. Då kände jag att den dagen jag gör mitt eget märke ska det vara lite dyrare och mer hållbart, både i kvalité och design.
Vad lärde du dig under åren ute i Europa?
– Det gäller att vara försiktig och smart, och samtidigt ha vassa armbågar, så man inte blir utnyttjad. Det är en tuff bransch med hård konkurrens. Många testar sig i början av karriären och du sprider många idéer. Ett amerikanskt företag tog exakt de idéer jag lämnade vid ett sånt tillfälle och la in i sin kollektion. Jag blev så himla besviken. Samtidigt som jag kände att mina idéer funkade.
Konkurrensen måste vara stenhård?
– Ja, jag har kämpat ihjäl mig för att nå hit. Många sena nätter och många resor. Det går när man är ung, men det är en väldigt tuff bransch. Alla vill komma in. Nycklarna är att tro på sig själv, ha talang och brinna för det.
Jobbar du bara med ditt eget märke nu?
– Nej, jag är också konsult för Byredo och Totême. Jag hjälper dem att designa väskor och accessoarer. Konsultarbetet är en ekonomisk trygghet för mig i utvecklingen av det egna, det gör att jag kan slappna av lite mer.
Hur går det kreativa arbetet till när du tar fram din design?
– Det är en lång process. Väskorna i den senaste kollektionen tänkte jag på i ett år innan de lanserades. Det är så olika när inspirationen kommer. Den finns hela tiden i mig, ständigt pågående. Jag kan duscha eller jobba i trädgården, och plötsligt komma på en idé.
Vad inspireras du av?
– Jag tittar i tidningar, ser vad folk har på sig, Instagram, modevisningar, vad som säljer bäst, secondhand-affärer och jag går mycket på utställningar och mässor.
Har du något knep för att väcka kreativiteten?
– Det låter nog lite konstigt, men när jag ska skapa en ny kollektion måste jag städa och röja undan omkring mig för att kunna vara kreativ. En riktig storstädning där allt som rör den gamla kollektionen måste bort.
Hur gör du för att klara av att både driva bolag och vara kreativ designer?
– Ibland är det svårt. Ekonomin styr mycket. Jag är orolig inför varje säsong och varje kollektion. Jag har dubblat min order varje säsong hittills och det är en stor stress i hur det ska betalas. Du måste planera, du kan inte vara kreativ den vecka du ska ha ditt showroom. Det är en fördel att kunna jobba hemifrån, med mina egna saker och där jag kan stänga in mig.
Har du någon hjälp med företaget?
– Jag har folk som hjälper mig på timmar med det grafiska, press och kommunikation. Och till showroomen i Paris tar jag hjälp av några vänner där.
Beskriv din design.
– Den är feminin, tidlös och modern, inspirerad av art deco-perioden. Det ska vara som förr i tiden. Då investerade du i fem par skor och så använde du dem. Det är inget du ska byta ut hela tiden, utan du ska kunna ha det flera år. Jag vill inte medverka till köp och släng. Hållbarheten ska ligga i designen. Mina väskor tillverkas utanför Florens i italienskt läder.
Finns dina väskor att köpa i Östergötland?
– Ja, på Pigalle här i Linköping. Det är förstås jättekul att finnas i en butik i min hemstad. Jag träffade Kelly Goncalves Svensson, som driver Pigalle, på ett flygplan och hon tyckte om mina väskor. Så just nu finns jag i butiker i Linköping, Stockholm (NK), Hong Kong och Tokyo. Förhoppningsvis också snart i Paris och London.
Du berättar allt med en så positiv självklarhet, reflekterar du någonsin över din resa från krigets Irak, via Skäggetorp ut i världen?
– Absolut. Vår resa till Sverige fick inte jag välja, den var mina föräldrars val. Sen är det mode och karriär som har tagit mig till Europas största städer, som Rom, London och Paris, dit jag fortfarande reser idag.
Idag talar Susan fem språk flytande, förutom svenska, arabiska och engelska också italienska och franska.
Vad händer närmaste framtiden?
– För 15 år sen intervjuades jag av en branschtidning på en skomässa, då sa jag att min dröm var att jobba på stora modeföretag och på sikt starta ett eget märke. Så har det blivit. Så idag vill jag att det här ska gå så pass bra så att jag om några år står på mina egna ben och har ett modehus med fin studio, anställda och butik i Paris.