Den senaste tiden har Corren beskrivet hur coronaviruset sprids. Kunskapen om viruset är fortfarande begränsad och ingen vet hur det kommer att utvecklas framöver. Även i samband med 1800-talets olika epidemier, inte minst vid de upprepade koleraepidemierna, var Corren en viktig informationskälla för Linköpingsborna.
Sensommaren 1853, när koleran närmade sig länet, införde Corren den fasta rubriken ”Choleran” samtidigt som stadens Sundhetsnämnd utfärdade ett särskilt reglemente. Snabbt togs beslut om att senarelägga skolstarten. Vidare delades staden upp i tjugo områden med tjugo betrodda herrar, bland dem Correns ägare C F Ridderstad, som uppsyningsmän.
Uppsyningsmännen hade rapporteringsskyldighet till stadsfiskalen och skulle bland annat bevaka att fastighetsägarna höll såväl sina innergårdar som gatorna utanför tomterna fria från smuts och skräp. Höga bötesbelopp fastställdes för den som misskötte sig.
När koleran nått Östergötland vidtogs ytterligare åtgärder. Dygnet runt bevakade invånarna, under ledning av överstelöjtnant Önnert Jönsson, alla infarter till staden. Om en resenär inte kunde uppvisa ett så kallat rent sundhetsintyg avvisades vederbörande. De Linköpingsbor som kom hem efter en resa fick under tio dygn uppehålla sig i stadens karantän i Sandbäcken. Detta drabbade bland andra snickarmästaren M A Wallertz, som i början av september 1853 med sin familj återkom till Linköping efter att under några år ha verkat i Odessa vid Svarta havet.
Varje morgon klockan nio lät Sundhetsnämnden sätta upp ett anslag om hälsoläget i staden på den informationstavla som fanns på det dåvarande rådhuset vid Stora torget. De styrande uttryckte att Linköpingsborna därigenom fick en tillförlitlig information.
Fyra läkare, bland andra Åke Huitfeldt som namngivit en gård i Gamla Linköping, uppmanade Linköpingsborna genom Corren att vara uppmärksamma på sitt hälsotillstånd samt att läsa Läkaresällskapets underrättelser. Påpassligt följde stadens bokhandlare upp propån genom att annonsera om skriften.
Hösten 1853 inledde Corren nästan varje nummer med formuleringen ”Helsotillståndet i staden är fortfarande godt”. Linköpings borgare kunde hösten 1853 genom gott samarbete skydda staden från koleran. Detta lyckades trots att sjukdomsfall fanns i såväl Gistad som Skeda.
Staden klarade sig inte alltid lika bra som 1853. Vid koleraepidemin 1834 dog 11, 1855 22 och 1866 hela 202 Linköpingsbor.