Rollen som galande tupp ledde till akuten

Som teaterapa redan i lekis och med ett 100-tal teaterproduktioner bakom sig är det gestaltningen av tuppen Jussi som etsat sig fast. Den fick honom inlagd på neurokirurgen med svåra nacksmärtor. I strålkastarljuset: Niclas Angerborn.

Allt ljus på mig, tack. Niclas är en teaterapa sedan lekis och beskriver den ultimata publikkontakten som förälskelse. "Man är ett med publiken och endorfinerna sprutar."

Allt ljus på mig, tack. Niclas är en teaterapa sedan lekis och beskriver den ultimata publikkontakten som förälskelse. "Man är ett med publiken och endorfinerna sprutar."

Foto: Carina Glenning

Linköpings kommun2019-09-28 10:00

Hade han börjat knarka eller vad var det frågan om? Hur kunde han sänka sina betyg i elva ämnen på bara en termin, mellan år ett och halva år två på gymnasiet?

Jo, det ska vi tala om. Den unge Niclas Angerborn hade gått med i skolans teaterförening hemma i barndomsstaden Malmö.

– Med liv och lust gick jag in för teaterföreningen och snart var jag dess ordförande. Vi spelade teater för både skolans elever och allmänheten. Oj, vilken blodad tand jag fick. Men skolan, den gjorde mig bara sååå uttråkad.

Det var här, under gymnasieåren, som Niclas blev fast för evigt, knockad av den allra första förälskelsen med en teaterpublik.

Men egentligen började det redan i lekis. Han älskade att klä ut sig med peruker, handsväskor eller cowboyattiraljer. På skolans roliga timme var han den självklara stjärnan.

–  I mellanstadiet gjorde jag min första slapstick med en kompis. Vi gestaltade en restauranggäst och en servitör som blev osams och började kasta mat på varandra. Vi hade med oss kladdiga grejer som kräm och mos hemifrån och det blev en omedelbar succé.

Inte ens den arme läraren, som fick gno kräm från pianots tangenter efteråt, hade något att klaga på.

Varför komedi och fars?

– Det är inget jag valt själv, men det verkar vara den Niclas Angerborn publiken vill ha, den sida jag blivit mest uppskattad för. Man måste ju ha mat på bordet också och komedin har blivit min trogna födkrok.

Den vanligaste frågan?

– Om jag är lika rolig privat? Min fru brukar svara ja. 

Beskriv magin med en plats i strålkastarljuset!

 – Åh, det är ju den där förälskelsen. Alltså, när det klickar med publiken och vi blir ett gemensamt väsen som förstår varandra. Det är ögonblick av total eufori, endorfinerna sprutar och bekräftelsen är total. Man är hövdingen av ögonblicket och accepterad av flocken.

Har du stort bekräftelsebehov?

– Det tror jag alla som utövar kreativa arbeten, som bygger på prestation och där man ständigt blir bedömd, har. Euforin går ju hand i hand med rädslan över att inte duga, inte kunna toppa sig själv.

– Under fyra år på 90-talet orkade jag inte vara kreativ. Frilansande kan var gungigt och vi hade små barn, så jag körde buss i Linköpings city under fyra år, studerade människor och spexade i mikrofonen. Ett härligt jobb!

Kan yrket göra en odräglig?

– Ja, om du förväxlar teatern med verkliga livet och tror att du är lika bra privat som på scenen. Jag tycker om Ingvar Hirdwalls citat "innerst inne är vi alla sängvätare". Det är trösterikt, och sant.

Är en guldbagge en dröm?

– Ha ha, nej vet du vad. Den skulle bara efterlämna en massa ångest. Du vet väl att i princip alla Nobelpristagare i litteratur slutar skriva efter att de fått priset. De vågar inte riskera att inte kunna toppa sig själva.

 – Men skulle jag mot förmodan få en får jag väl börja köra buss igen.

Ditt frihetsberoende är stort.

– Jag får ångest av att sitta fast i saker, därför har jag alltid varit min egen. Skolbänken kvävde mig. Så jävla tråkigt! Jag brukar säga att jag har varit skoltrött sedan jag var 16 år.

 – Jag anmälde mig faktiskt till Komvux för att läsa upp mina usla gymnasiebetyg medan jag körde buss. Jag gick hem direkt efter uppropet. Efter bara 20 minuter. Det gick inte. Jag vill ju leka!

Fars, komedi, buskis. Red ut!

– Fars är vanliga karaktärer i skruvade situationer. Komedi är skruvade karaktärer i vanliga situationer. Buskis är ursprungligen Stockholmsslang för utomhusteater, teater i busken. Här ska det vara skruvade, bonniga typer med stora tänder, bred dialekt och glasögon som flaskbottnar.

Vad säger du om farsens kulturella status?

–  Inget som den breda massan gillar anses fint av kultureliten. Det gäller fars, evenemang som melodifestivalen, dansbandsmusik, författare som Camilla Läckberg, ja, allt som gå hem i de breda lagren.

 –  Det betyder inte att allt folkligt är bra, men jag tror att människor har lätt att bli provocerade av humor som inte passar dem. Inte heller betyder det att allt som spelas på Dramaten är bra, bara för att det är Dramaten.

Vad gillar du filmroller?

–  Intressant att se den sidan, men inget jag suktar efter. Jag har varit polis i 100-åringenfilmerna. Man tar om samma scen tio gånger och talar in replikerna efteråt, i studion. Sedan klipps allt ihop till en pyttipanna i klipprummet.

–  Det är inte min grej och jag saknar publiken. Att göra allt själv – skriva, spela och regissera tillsammans med min parhäst Lasse Olofsson – är mera min melodi.

Berätta om Jussi!

–  Jag spelade tuppen Jussi en hel sommar i Gamla Linköping. Han gjorde katten Findus, gubben Pettsons katt, avundsjuk med sitt evinnerliga galande pjäsen igenom. Jag gol tusentals gånger den sommaren!

– Till slut fick jag svår nackvärk, åkte till akuten och blev inlagd på neurokirurgen där läkaren undrade om jag hade någon egen teori om nacksmärtan varpå jag svarade "ja, jag gal ju väldigt mycket". Sålunda bad han mig gala under ronden för att se hur jag spände nacken. Då skrek en lantbrukare från Västerlösa i samma sal "fy fan, det känns ju som om man är hemma!"

Vad är du mest stolt över?

–  Att jag lyckats förverkliga min ungdomsdröm och jobba med teater.

Din största utmaning i livet?

– Att fortsätta vara kreativ och behålla lusten som kulturarbetare.

Beskriv dig själv med fem ord?

– Omtänksam, kontrollfreak, kreativ, bekväm, frihetsberoende.

Om du fick resa i tiden?

–  Att få uppleva Linköping för hundra år sedan vore häftigt.

Om du fick ändra en sak med dig själv? 

– Min svaga ländrygg skulle jag gärna byta ut mot en stark. Har försökt att träna, men det var inget kul.

Har du någon okänd talang? 

– Jag kan härma en groda på ett lite udda sätt. (Se grodan och flera imitationer på corren.se).

Om du vore ett djur? 

– En fiskmås. De skränar, skriker, gör som de vill och skiter i prick. 

När är människor riktigt pinsamma? 

– När de ljuger och jag vet sanningen.

Egenskap du högaktar? 

– Mod.

Vad gör dig riktigt arg? 

– När man behandlar de svaga i samhället illa. Till exempel genom upphandlingar och neddragningar inom vård och omsorg.

Ett annat yrke som också hade passat dig? 

– Djurskötare på Kolmården. Jag älskar djur och har haft typ 20 olika sorters husdjur.

Var trivs du allra bäst?

– På en badklippa vid Vättern eller på en teaterföreställning på West End.

Vem, levande eller död, vill du bjuda på middag?

– Gösta Ekman.  

Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till? 

– Att spela teater tillsammans Nathan Lane på Broadway.

Många ansikten, många strängar på sin lyra, men det är den roliga Niclas Angerborn publiken vill ha.
Många ansikten, många strängar på sin lyra, men det är den roliga Niclas Angerborn publiken vill ha.
Nyfiken på . . .

Namn: Niclas Angerborn.

Född: 1966.

Familj: Fru Ingelin, barnboksförfattare, två vuxna barn och två barnbarn.

Bor: Centrala Linköping.

Gör: Frilansande teaterman. Just nu repas vinterns fars på Sagateatern, Gröna hissen –  en fars i promillens tecken.

Fritid: Böcker, film och teater.

Hobby: Samlar på fezar, roliga och helt idiotiska klädesplagg eftersom de bärs i värmen men saknar skärm.

Livsdevis: Ibland blir det som man tänkt sig.

Östgöte jag vill se i Nyfiken på: Konstnär Mattias Frogemar.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!